Fallbeskrivning: Psykedelisk terapi eller ”Gå i fängelse”

Foto: Forest & Kim Starr (bild beskuren). CC BY 3.0
Foto: Forest & Kim Starr (bild beskuren). CC BY 3.0

En ung man med 14 års erfarenhet av konventionell psykiatrisk vård har valt att dela sin berättelse med mig. Jag kallar honom Johan.

Det är en berättelse som precis som så många andra fall där en individ av en eller annan orsak bestämmer sig för att använda en substans som samhället har valt att klassificera som olaglig. Det är även en berättelse som precis som så många andra fall ett exempel på när den orsaken handlar om ett sätt att hjälpa sig själv, dvs självmedicinering.

Och det är även en berättelse som precis som så många andra fall när samhällets företrädare, inom vården såväl som rättsväsendet, agerar på ett sätt som lämnar en hel del i övrigt att önska.

Men att det är ett fall bland många andra gör inte berättelsen oviktig. Tvärtom. Dessa berättelser är rätt många, jag har skrivit om flera andra tidigare (3 ex). Och jag kommer att fortsätta skriva om dem för att det är helt orimligt att vi som samhälle straffar och förstör livet för dem som enbart försöker att på egen hand hantera livet på livets villkor när samhället sviker.

Johans berättelse börjar med en uppväxt som påverkades av en förälders psykiska ohälsa, något som med stor sannolikhet kan antas ha påverkat självkänsla samt upplevelser och hantering av erfarenheter, inte minst relationer, under ungdomstiden. Livets villkor för Johan ledde fram till en psykisk kris i mitten av 90-talet och kontakt med psykiatrin. Johan fick medicinering från psykiatrin, men även visst samtalsstöd från en terapeut. Så här beskriver Johan det med egna ord:

”Åren gick och mitt mående var under långa perioder gräsligt. Ingenting tycktes hjälpa. Samtalen kanske fungerade som ett slags konstgjord andning, men i praktiken stod jag och trampade vatten. Medicineringen pendlade mellan att vara verkningslös till att ha regelrätt katastrofala effekter där det kändes som jag höll på att bli spritt språngande galen.”

En bit in på 2000-talet förvärrades måendet för Johan. Han hittade träningen och kom att må lite bättre av den. Johans egna ord om vad som hände:

”Min märkbara fysiska utveckling fick folk – inklusive min dåvarande terapeut – att dra slutsatsen att krisen var över och att jag mådde bra. Detta var en fullständig felbedömning, jag mådde bättre men absolut inte bra. Jag minns hur jag emellanåt kunde bli irriterad över folks antaganden i det här sammanhanget.”

En skada och en upplevelse av att ”inte komma någonstans” ledde till att Johan upphörde med träning, och i stället kom alkoholen in som ett sätt att hantera livet på livets villkor. Men måendet blev sämre. Terapeuten meddelade att hon inte visste vad hon kunde göra för att hjälpa till, men hänvisade till Försäkringskassan. Utredningen där ledde till en bedömning att arbetsförmågan var nedsatt med 5%, med andra ord ingen hjälp alls, vilket ledde till hänvisning till Arbetsförmedlingen och till socialtjänsten för försörjning. Och alkoholmedicineringen blev värre och värre.

Åter igen försökte Johan ta tag i tillvaron och fann då ett intresse för meditation, vilket i sin tur ledde till ett intresse för andlighet, schamanism och psykedeliska substanser. Vid detta läge hade Johan inte använt narkotika, förutom cannabis vid något enstaka tillfälle under tonåren och bensodiazepiner som läkare hade skrivit ut. Johan började läsa facklitteratur och olika studier inom det nya intresseområdet, inte minst om psykedeliska substanser. Johan kommenterar det med ”Rapporterna om människors tillfrisknande från emellanåt allvarliga psykologiska problem lät närmast för bra för att vara sant.”.

Johan bestämde sig för att prova en kaktus med namnet San Pedro, en kaktus som innehåller meskalin. Johan upplevde inledningsvis visuella effekter, men det som följde på det beskriver Johan så här:

”Meskalin är verksamt i kroppen under en ganska lång tid, men när det så sakteliga började lugna ner sig lite, så bestämde jag mig för att ta en dusch. Väl inne i duschen, så började jag fundera lite grand på det där med min självbild. ”Jag är nog för hård mot mig själv ibland”, mumlade jag för mig själv. I samma sekund bubblade en respons upp inom mig. Jag skriver bubblade, då det kändes som det kom djupt, djupt inifrån mig själv och på något vis steg upp till de mer medvetna delarna av mitt sinne. ”Ja, det är du” svarade rösten.

Jag började gråta. Ett sådant till synes enkelt konstaterande blev fullständigt överväldigande, just för att jag kände att det kom från den innersta delen av mitt jag.”.

Vi kan tycka vad vi vill om detta. Men det var helt klart en omvälvande upplevelse för Johan. Och på det följde en fortsatt användning av meskalin i självterapeutiskt ändamål. Med resultatet att alkoholkonsumtionen gick ned till näst intill noll, men även, åter igen med Johans egna ord:

”Jag började plötsligen se det där ljuset i slutet av tunneln. Det kändes som att jag faktiskt inte var ett hopplöst fall, att mitt liv inte behövde vara en väntan och en längtan efter att få dö.”.

Johan som blivit en erfaren användare av psykedeliska kom sedan att intressera sig även för svamp (psilocybin) och påbörjade ett bruk av dessa. Syftet var bland annat självreflektion (inkl bearbetning av barndomstrauman). Johan beskriver det som

”Allt eftersom tiden fortskred, så hamnade mitt bruk på runt 5 gånger per år, men min höga naturliga tolerans innebar att en typisk dos låg på runt 7-9 gram torkad Psilocybe cubensis, ibland ännu högre.”

Johan kom sedan att drabbas av svår ryggvärk. Läkarna satte in Tramadol, vilket Johan inte tyckte hjälpte honom med smärtan. I stället började Johan intressera sig för cannabis och fann att det innebar att smärtan nästintill försvann helt och hållet, och dessutom innebar cannabisanvändningen hjälp mot sömnproblematik.

Johan ville dock inte använda sig av traditionell illegal marknad för cannabis och började därför odla sin egen cannabis. Under en svampsession upplevde dock Johan att han borde ta en paus från cannabisanvändningen, men han valde ändå att inte kasta odlingen som första ingivelsen var utan i stället fortsätta den och förvara cannabisen i glasburkar för eventuell framtida användning.

Lite drygt två månader efter beslutet om paus, och två månader efter att odlingen var klar, så bankade det på dörren. Det var polisen. Man hittade lite drygt 100 g cannabis och 130 g svamp . Det cannabisextrakt som hittades gissade polisen att det var opium, som tur var för Johan konstaterade NFC att det inte var det.

Exakt hur polisen fått kännedom om Johans odling framgår inte. Man anger att ”avsaknad av ljus i fönstret” och att man hade sett ”kondens på fönstret” som skäl för husrannsakan, vilket låter osannolikt – inte minst med tanke på att det i beslaget enbart fanns LED-lampor som ljuskälla för odlingen. Under den tid då Johan odlade cannabisen, före tillslaget, använde han ett odlingstält där han tidigare odlat tomater och aubergine. Under grönsaksodlingen hade han haft hjälp av hantverkare i lägenheten och kanske trodde sig någon av dessa att denne gjorde en samhällsinsats och anmälde, kanske långsökt men samtidigt den enda ”rimliga” förklaringen.

Rättegången hölls under hösten 2014 och resulterade i en rättspsykiatrisk utredning. I utredningen avfärdas de psykedeliska upplevelserna som enbart som ”hallucinatoriska” och Johan med att han uppvisar ”drogromantiska tendenser”, något tvångsvårdsbehov fanns inte.

En ny rättegång i tingsrätten hölls strax efter årsskiftet 2015. Domen blev fyra månaders fängelse, en nedsättning från sex månader med hänsyn till Johans psykiska mående. Domen motiverades bland annat med svampens ”påvisbara skadeverkningar”, detta helt utan angivande av någon källa för dessa ”påvisbara skadeverkningar”.

nuttrankingProfessor David Nutt håller inte riktigt med tingsrätten i sin syn på skadeverkningarna, men kunskap och fakta är inte alltid närvarande och intressant i ideologiskt/politiskt baserad rättstillämpning (se bilden till höger, längst ned i listan.

Johan överklagade domen och förhandlingen i hovrätten fick invänta ett utslag i Högsta domstolen avseende svampinnehav och resonemanget där kring skillnaden på narkotikabrott av normalgrad eller ringa. HDs utslag blev att 100 g var utgångspunkt för gränsvärde (före denna HD-dom hade gränsvärdet varit 10 g). Åklagaren menade att det var ett skarpt gränsvärde och inte en utgångspunkt. Domen föll nu i början av sommaren: 1 månads fängelse, dock villkorligt, och 180 dagsböter.

Det är visserligen tur att Högsta domstolen gått in och ändrat i narkotikadomar så att rättssäkerheten är högre nu än tidigare. Men detta fall är trots allt tyvärr ännu ett exempel på hur hårt samhället dömer någon som enbart försöker att hitta ett sätt att må bra när samhället sviker (det finns mycket mer detaljer om hur samhällets vårdinsatser har svikit Johan, men av utrymmesskäl väljer jag att enbart konstatera att så är fallet).

Johan fann ett sätt att hantera sitt mående, utan att skada andra, och utan att bidra till den organiserade brottsligheten. För det döms han till fängelse (att det är villkorligt spelar ingen roll, det är fortfarande fängelse). Det är inte vad jag vill kalla för ett humant och värdigt samhällssystem.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

En reaktion på “Fallbeskrivning: Psykedelisk terapi eller ”Gå i fängelse””

  1. Professor Nutts rankning är talande vad gäller hur extremt snedvriden debatten rörande diverse psykoaktiva ämnen är. Jag är däremot inte på det klara med vad Nutt och hans team menar är (dom få) skadeeffekterna vad gäller psilocybinsvamp. Dessa är varken psykiskt eller fysiskt beroendeframkallande, orsakar inga fysiska skador och enligt flertalet ledande forskare finns det inget vetenskapligt bevis för att dom orsakar långvariga psykiska skador.

    I artikeln i The Lancet framgår det att skadorna svamp ska orsaka är ”Drug-specific impairment of mental functioning” samt en knappt skönjbar stapel för ”Drug-related impairment of mental functioning”. Jag skulle ha velat se en sammanfattning rörande vilka specifika effekter man talar om här.

    Med tanke på vad jag skrev ovan, så kanske ”skadorna” i sammanhanget handlar om tillfälliga, akuta effekter medan psilocinet är verksamt i kroppen. Det går inte att sticka under stolen att en del kan reagera negativt på sådana här upplevelser, t ex genom att drabbas av ångest eller rädsla. Jag undrar om det är sådana effekter man syftar på?

    Vad gäller den typen av effekter, så är jag övertygad om att dessa skulle kunna minimeras med en mer skadereducerande inställning i samhället. ”Set & setting” i all ära, men jag tycker att det finns skäl att hävda att användarens allmänna inställning till substansen kan ha en stor inverkan. Om man lever i ett samhälle som ständigt demoniserar sådant här, så finns det en risk för att folk kan bära på en osäkerhet och rädsla som sedan vid intag av psykedeliska substanser kan eskalera till den ångest och rädsla jag nämnde ovan. Jag tror att detta kan vara en förklaring till varför så kallade ”bad trips” tycks vara väldigt ovanliga i kulturer där det finns ett traditionellt bruk av dessa substanser. Man hyser helt enkelt tillit till det man betraktar som ett sakrament och bär inte på samma osäkerhet som i kulturer som fördömer bruket.

    En annan möjlighet vad gäller rankningen är dom av förbudsivrare ofta påstådda ”psykoser” som psykedelia skulle orsaka. Åter igen handlar det om kortvariga effekter och man bör betänka att pskykedelia har en benägenhet att kasta in användaren i en intensiv andlig upplevelse, vilket naturligtvis också är skälet till att många kulturer i historien har betraktat dom som sakrament. Dr Stanislav Grof, en av dom verkliga legendarerna inom området, påpekade att vi i västvärlden endast har en diagnos tillgänglig för intensiva andliga upplevelser (religiösa visioner och så vidare) – ”psykos”. Detta kan betraktas som, för att uttrycka det milt, etnocentriskt fördomsfullt och ger en mycket skev bild av vad psykedeliska upplevelser faktiskt handlar om. Psykedelia ansågs tidigare imitera effekterna av psykos och benämndes därför emellanåt som ”psychotomimetic”. Flertalet av fältets forskare hävdar idag att det antagandet är föråldrat. Det hela reser också frågan vad som utgör ”tillåtna” tankegångar. Psykedelia har en tendens att få folk att tänka ”utanför ramarna”, vilket motståndare då gärna tolkar som ”psykos”. Nåväl, jag har vid några svamptillfällen känt en stark ingivelse att ”verkligheten” är en av många, samt att ”verkligheten” inte är som vi normalt uppfattar den. Är detta psykotiskt? Om så är fallet, så är det väl dags att börja tvångsvårda buddhister, kvantfysiker med flera. Vart går gränsen, vem anser sig ha rätt att dra den och därmed diktera vad som är tillåtet att tro och vad som ska betraktas som ”verkligt”?

    Jag vill också kommentera dom svenska Wikipedia-länkarna du använde dig av, Magnus (”psykedeliska droger” och ”psilocybin”). Först och främst blev jag lite förvånad över den jämförelsevis objektiva texten. Att man nämner att ”hallucinogen” ofta inte är en adekvat term var positivt, då många forskare inom fältet ser termen som missvisande och nedsättande. Eftersom vi talar om svenska Wikipedia, så är det kanske bara en tidsfråga innan detta blir ”korrigerat”.

    Artikeln rörande psilocybin kan vara värd att kommentera ytterligare. Dels så tycker jag att man trivialiserar Hortons huvudvärk genom att felaktigt referera till den som ”migrän”. Åkomman anses vara bland det mest smärtsamma en människa kan uppleva och leder till att en del till slut tar sina liv hellre än att fortsätta att leva med den. Psilocybin/psilocin samt LSD har visat sig kunna avbryta ett sådant anfall och skjuta upp när nästa anfall infinner sig. Jag har själv diskuterat detta med en person som lider av åkomman och som menade att psilocybin är det enda som verkligen hjälper. Det handlar för övrigt om små doser, under det som behövs för att man ska känna sig påverkad.

    En annan detalj i psilocybinartikeln var att man klassar substansen som ”Giftig” och använder en skalle med korslagda ben. Toxiciteten hos psilocin betraktas som mycket låg för människor. Så vitt jag vet finns det sammanlagt tre dokumenterade dödsfall där den medicinska orsaken har hävdats vara psilocin, varav åtminstone två betraktas som osäkra. Det senaste fallet från 2012 involverade en kvinna som genomgått hjärttransplantation.
    Jämför gärna med artikeln rörande koffein på samma site. Trots att koffein betraktas som betydligt mer toxiskt, så benämns det på svenska Wikipedia som ”Hälsovådlig”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *