Berättelsen om Sara

Sprid gärna texten vidare genom att dela på din Facebook-sida mm!
- -

Jag har en vän som jag väljer att kalla ”Sara”. Sara heter alltså inte Sara och personen finns inte heller bland mina FB-vänner. Eftersom jag har svårt att vara tyst vill jag berätta Saras historia.

Sara, som har en NPF-diagnos, fick i somras med anledning av diagnosen en stödanställning vid ett av alla dessa ”sociala företag” inom en medlemsstyrd ideell organisation. Sara skulle arbeta med försäljning och marknadsföring och Arbetsförmedlingen betalade genom lönebidrag och ytterligare ett anställningsstöd hela lönen för Sara.

I samband med lönebidragsutredningen hade en läkare formulerat villkoren för vilken anpassning av arbetsmiljön som krävdes givet den NPF-diagnos som Sara har. I tillägg till den överenskommelsen hade arbetsförmedlingen, arbetsgivaren och Sara kommit överens om ytterligare små men betydelsefulla anpassningar av såväl arbetet, arbetsvillkoren och arbetsmiljön. Dessa båda överenskommelser hölls under ett par av de inledande arbetsveckorna, sedan bröt arbetsgivaren mot flertalet, inte minst de mest kritiska överenskommelserna, konstant under fortsättningen av hösten och vintern. Om och om igen. Både Sara och Arbetsförmedlingen försökte komma till rätta med situationen, men cheferna satte i system att boka om eller avboka såväl inplanerade som på Saras initiativ akutinbokade möten mellan parterna.

Det påverkade självfallet Saras psykiska mående. Men det inträffade dessutom flera ”småincidenter” kontinuerligt under hösten. Sara är en person med bestämda uppfattningar om såväl värderingar och det som kan kallas för ”organisationskultur” som hur saker och ting kommunicerar en mer eller mindre image för en organisation, vilket var en del av Saras utbildning. Och med en sådan diagnos som Sara har är det viktigt att saker och ting sker så ”rätt” som möjligt. Det ledde till en konflikt där högsta chefen hotade med att avbryta provanställningen. Konflikten handlade om att företaget skulle delta i en manifestation för alla människors lika värde, till denna manifestation skulle särskilda profilkläder tas fram. Den högsta ledningen, cheferna och styrelsen skulle ha lite dyrare Piké-tröjor och jackor om det skulle regna eller bli kallt, båda med organisationens logo på, övriga deltagare som anställda och medlemmar som ville delta skulle ha enklare T-shirts. Sara tyckte att det skulle ge ett märkligt intryck och påtalade det, vilket slutade med hot om avsked omedelbart. Så blev det inte, och inte heller blev det något deltagande vid manifestationen…

Redan före ”profil-konflikten” hade Sara gjort sig obekväm genom att vara lite negativ till att de två högsta cheferna, och i synnerhet en av dem, på det sociala företaget inledningsvis tog med de anställda på ”bjud-lunch” på företagets kort vid flera tillfällen. Det sociala företaget drog inte in så mycket egna pengar utan finansierades av ett par miljoner av skattebetalarnas pengar varje år. Sara tyckte då att det var lite fel att man så ofta gick på restaurang för dessa pengar i stället för att använda dem på annat sätt. Sara deklarerade därför att hon skulle ha med sig matlåda, men det framkom tydligt att det nog inte var förenligt med ”kulturen”. Chefer och personal, förutom Sara och en till som hade med sig matlåda, åt lunch bestående av smörgås och pålägg nästan varje dag. Och självfallet handlades den maten på skattebetalarnas bekostnad. Att det var någon form av rådande praxis bekräftades även när en annan av ledningspersonerna som ansvarade för företagets kund- och medlemstidning handlade matvaror och lagade mat vid något tillfälle. Sara vägrade dock då som andra gånger, men förmodligen gjorde det inte henne mer populär…

Att ledningen hade en flexibel inställning till skattebetalarnas pengar bekräftades också när en av cheferna åkte iväg på en en dryg veckolång resa till Asien för att delta på en konferens, som enbart med viss ansträngning skulle kunna ses som relevant för företagets verksamhet. Och den reserapport som skulle komma i kundtidningen kom så klart aldrig, däremot fanns det flera festrapporter på chefens facebook…

En tid in i anställningen fick Sara i ansvar att köpa en bil som skulle användas för att leveranser och som en del i marknadsföringsarbetet. Leveransen av bilen drog ut på tiden och gjorde det svårt för företaget att göra det som det skulle. När Sara försökte föra en dialog om det med bilförsäljaren blev svaret att Sara skulle tala med ”chef 2” på företaget, bilförsäljaren var för övrigt barndomskompis med chef 2. Till slut ilsknade Sara till och kallade bilförsäljaren för oseriös och inkompetent och sa att hon borde varna andra för att köpa en bil från det företaget. När chef 2 fick kännedom om det berättade han för bilförsäljaren att Sara hade en NPF-diagnos och att man därför inte behövde ta Saras kritik på allvar. Förutom att det underminerade Saras ställning gentemot bilförsäljaren kände sig Sara så klart sviken att hennes diagnos användes emot henne på det sättet av chef 2 och tog upp det med den högste chefen och chef 2 vid ett möte före jul. Svaret blev att trots att Sara betedde sig som hon gjorde så ville företaget ha kvar henne som anställd…

Bilaffären var tyvärr bara en topp av ett isberg. Under hösten hade Sara kommit med flera förslag till marknadsförings- och opinionsbildningsförslag kring sociala företag. Flertalet av förslagen hade inte ens mötts med en kommentar. I ett fall handlade det till och med att ledningen struntade i att följa Saras rekommendation att svara på en fråga från regeringen om villkor som påverkade flera av medlemmarnas livsvillkor, en del av det uppdrag som företaget årligen fick miljoner av skattebetalarnas pengar till… Sara hade dock lyckats genomdriva en hel del aktiviteter, men kände sig ändå nedstämd av att inte få möjlighet att göra det jobb hon hade hoppats få göra.

Sinnesstämningen för Sara blev inte bättre av att hon helgen före jul utsattes för ett grovt sexuellt övergrepp av en för henne okänd person. Sara hade räknat med någon form av stöd från cheferna och företaget i samband med det, men den uteblev. Det kom inte ens en fråga från ledningen om hur hon mådde. Inte heller fick Sara svar på frågan vilket stöd hon skulle kunna få genom de försäkringar som företaget hade för de anställda. Det som ibland på kontoret hade varit någon form av tysnadsmobbning, viktiga möten utan att Sara fick vara med, uteblivna hälsningar på morgonen, hade nu övergått till en ännu värre form av mobbning då Saras NPF-diagnos förvärrades av såväl övergreppet som tystnaden från arbetsgivaren. Det sociala företaget med en officiell bild av att man verkade för ett inkluderande samhälle med krav på sociala förbättringar från samhällets sida var inte riktigt det man påstod sig vara… Sara uttalade en mild besvikelse på sin blogg och twitter, något som möttes med ogillande från företagets chefer som pratade med Arbetsförmedlingen om det.

Inte mycket hände, mer än att Sara blev sjukskriven. Och mitt under sjukskrivningen försökte Saras arbetsgivare säga upp henne. Det sociala företaget bröt dock mot arbetsmarknadslagarna i samband med det försöket (det är ju något man känner igen då även jag råkat ut för det).

Jag vet inte vad som kommer att hända med Sara. Men hennes berättelse lämnar en del frågeställningar som är värda att fundera på. Frågeställningar som dyker upp är hur dessa ”sociala företag” sköts rent allmänt, hur skattepengarna hanteras och hur arbetsmiljön ser ut hos dem. En intressant frågeställning är när det handlar om medlemsdrivna organisationer där ledningen och cheferna inte tillsätts på samma sätt som i vanliga företag och organisationer.

I fallet med Sara var den främsta meriten för den högsta chefen att hon var utbildad fritidsledare och en gång i tiden varit amfetaminist, det räckte uppenbarligen för att hon skulle väljas till chef av medlemmarna. Och trots berättelserna om misskötsel, illegal droganvändning på arbetsplatsen, flera fall av mobbning av de anställda från ledningens sida, inklusive flera sjukskrivningar de senare åren under högsta chefens ledning, finns det ingen kritik från medlemmarna kring hur organisationen sköts. Kanske har det att göra med att den högsta chefen sett till att belöna flertalet av styrelsemedlemmarna med mer eller mindre märkliga anställningar i organisationen. Det borgar ju åtminstone för att styrelsen inte kritiserar eller ställer obekväma frågor.

En intressant detalj kring Saras berättelse är att runt detta sociala företag finns det flera inflytelserika individer med insyn i verksamheten, en del till och med politiskt aktiva. Ändå är det tyst från dessa individer, trots att det finns några detaljer i berättelsen om Sara som kanske särskilt borde få dessa individer att på något sätt markera sitt ogillande. Å andra sidan är väl de flesta sig själv närmast och då kan man ju förlora genom att inte vara tyst…

Jag väljer dock att inte vara tyst utan anser att det behövs en bättre belysning och kontroll av hur dessa ideella organisationer och sociala företag fungerar. Inte minst när de i flera fall dessutom erhåller en hel del skattepengar. Enbart för att en organisation påstår sig vara social mm så behöver det inte vara så att organisationen fungerar särskilt väl eller ens kännetecknas av det som många utan insyn tror att den gör.

När organisationer missköts inte bara utifrån det allmänna uppdrag den har tagit på sig genom sina stadgar utan även utifrån hur de använder sig av och sköter så kallade stödanställningar så måste något förändras. Jag vet att liknande berättelser som Saras även finns vid andra likartade organisationer. Detta är ett problem, och jag vet inte riktigt hur det ska kommas åt. Det måste dock åtminstone belysas och problematiseras, varför jag skrivit detta blogginlägg.

Gillar du det du läst? Hjälp mig gärna genom att Swisha en liten summa till +46(0)723017517

och

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

2 reaktion på “Berättelsen om Sara”

  1. Skaffa en advokat och begär att Polisen ska dra ansvariga inför skranket?

    ”Skyldighet att utreda och vidta åtgärder mot trakasserier”
    Lagen:

    3 § Om en arbetsgivare får kännedom om att en arbetstagare
    anser sig i samband med arbetet ha blivit utsatt för
    trakasserier eller sexuella trakasserier av någon som utför
    arbete eller fullgör praktik hos arbetsgivaren, är
    arbetsgivaren skyldig att utreda omständigheterna kring de
    uppgivna trakasserierna och i förekommande fall vidta de
    åtgärder som skäligen kan krävas för att förhindra trakasserier
    i framtiden.

    Skyldigheten gäller också i förhållande till den som fullgör
    praktik eller utför arbete som inhyrd eller inlånad
    arbetskraft.

    http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Lagar/Svenskforfattningssamling/Diskrimineringslag-2008567_sfs-2008-567/

  2. Det är sorgligt att läsa. Jag arbetar på och är med i ledning och drift på ett arbetsintegrerande socialt företag utan några som helst statsbidrag. Ett sådant företag som beskrivs i texten ovan skulle fråntas rätten att kallas socialt företag. Kanske är det skillnad när vi som startat företaget själva har NPF och startade det för att få arbete. Sara är mycket välkommen till vårt arbetsintegrerande sociala företag!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *