Beror fulspel i narkotikadebatten på att förbudsförespråkare är trängda?

Det är inte direkt första gången som jag skriver ett inlägg om det dåliga och begränsade samtals-/debattklimatet beträffande narkotika och narkotikaproblematik. Det märks i allt från Facebook-grupper till debattartiklar och däremellan allt övrigt samtal om området.

Särskilt bekymmersamt tycker jag att två fenomen är. Det första handlar om användningen av stigmatiserande uttryck och benämningar på allt från problematik till individer, inte minst de negativt värdeladdade orden ”missbruk” och ”missbrukare” används allt för flitigt när det finns sätt att undvika dessa ord även om det ibland krävs ett eller två extra ord. Det andra handlar om benägenheten att tilldela negativt laddade benämningar på de av oss som skiljer på bruk och bruk som orsakar problem samt har uppfattningen att dagens politik och praktik (vård mm) har brister och lämnar en hel del i övrigt att önska.

Allt för få verkar förstå att ord i sig kan leda till onödig skada och allt för få verkar inte förstå att de som inte köper att straff och hårda tag, som varit den dominerande synen i svenskt samtal om områden sedan länge, i själva verket kanske har denna annorlunda uppfattning för att de kommit fram till att det nog är bästa sättet att minska skador, lidande och problem. Allt för lätt blir det misstänkliggöranden om inte påklistrande av negativt laddade etiketter som drogliberal där till och med legalisering-etikett kan ses som något negativt trots argumentation och belägg för motsatsen.

Särskilt svårt är det för många att skilja på avkriminalisering av en handling och legalisering av en substans. För att inte tala om hur svårt det blir för många när någon vill föra fram att det är skillnad på såväl samhälls- och individskador beroende på brukets omfattning och substansernas egenskaper.

I veckan som gick stötte jag först på en debattartikel av en KD-politiker i Kalmar läns landsting och sedan en ledare i lokaltidningen Barometern. Gemensamt för de båda var att de innehöll angrepp på en lokal politiker, Anna Bodjo, från Miljöpartiet som har föreslagit ”legalisering av bruket” (dvs en avkriminalisering av användningen) i en lokaltidningsintervju.

KD-politikern Gudrun Brunegård skriver att det är oklart hur långt Bodjo vill gå och antyder att Bodjo är för en legalisering av droger, trots att det i den aktuella intervjun (jag frågade Brunegård om källan på Twitter) klart framgår av Bodjos svar att hon inte vill legalisera droger utan enbart bruket där hon t o m förtydligar ”Jag föreslår inte att vi ska öppna Systembolag för narkotika.”.

Att Brunegård medvetet vantolkar Bodjo är inte det enda som är problematiskt med Brunegårds artikel, i ett försök, som jag tolkar det att smutskasta Bodjo, skriver hon helt utan källa ”väl belagt samband att bruk av lättare beroendeframkallande medel sänker trösklarna att börja använda andra droger”, med andra ord anspelar hon på den motbevisade gateway-teorin för cannabis.

Barometerns ledarskribent Martin Tunström tar fulsamtalet ett steg längre och skriver i sin ledare ”Miljöpartiet har gjort ett märkligt val när det tillsätter en narkotikaliberal som ledamot i landstingets folkhälsoutskott. ” samt ”Nu är det MP-politikern Anna Bodjo från Västervik som vill avkriminalisera/legalisera narkotikan.”. Inte bara vantolkar han medvetet vad Bodjo sagt utan han tillför även skällsordet ”narkotikaliberal” för att ytterligare smutskasta Bodjo.

Till råga på allt inte bara förvränger Tunström Bodjos ord utan rycker ut ett resonemang i sitt sammanhang för att antyda att Bodjo står för något annat än vad hon skriver. Tunström skriver:

Bodjos egna argument för en avkriminalisering av narkotikan är något svajiga. På sin blogg skriver hon att det är svårt att motivera narkotikaförbud när alkohol är lagligt. Frågan är, skriver hon, var gränsen går för vad som är en drog: ”Hallucinogener? Koffein? Socker?””

Bodjos ursprungsresonemang kan läsas i sin helhet här, och den som är läskunnig ser att det inte är någon argumentation för avkriminalisering av narkotikan (legalisering) utan en del i ett längre resonemang kring avkriminalisering av bruket.

Det är så här som svensk narkotikadebatt allt för ofta ser ut tyvärr. På det här sättet styrs den välbehövliga debatten bort från hur individer som använder narkotika bemöts och hanteras av samhället och vilka problem det leder till, bland annat genom kriminaliseringen av bruket, för att i stället hamna på sandlådenivån ”du är dum, du är drogliberal, du vill legalisera, du sänder fel signaler osv”.

Som tur är har Anna Bodjo och MP-politikern Jessica Rydell svarat på ovanstående fulspel med en tydlig och bra (förutom användningen av ordet ”missbrukare”) debattartikel här.

Så frågan är, varför använder sig försvararna av dagens narkotikapolitik sig av fulargumentation som ovanstående. Förmodligen för att de känner sig trängda och för att de saknar bra och vederhäftigt stöd (som forskning) för sina åsikter.

Gillar du det du läst? Hjälp mig gärna genom att Swisha en liten summa till +46(0)723017517

och

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *