Gabriel Wikström saknar inte bara kunskap utan även respekt

Faksimil av RNS tidning Narkotikafrågan
Faksimil av RNS tidning Narkotikafrågan

Jag har redan skrivit om en artikel i RNS senaste nummer av tidningen Narkotikafrågan, den var inte så bra. I samma nummer fanns en intervju med minister Gabriel Wikström som är en av de tre-fyra ministrar i regeringen som ansvarar för drogfrågorna.

Det är en bra artikel eftersom det är både intressant och viktigt att få veta hur en av de högst ansvariga ministrarna inom drogområdet resonerar, en del av det Gabriel Wikström säger är dock mindre bra. I själva verket finns det mycket i RNS intervju som Gabriel Wikström säger som är anmärkningsvärt.

Tidigare har det ju framkommit på olika sätt att Gabriel Wikström har nära band med nykterhetsrörelsen IOGT som är en central del av den förbudsrepressiva lobbyrörelsen i svensk drogpolitik. Att det är i det häradet som minister Gabriel Wikström har sina ideologiska grundpålar nedslagna framkommer även i den aktuella artikeln i RNS tidning.

Under hösten har den narkotikapolitiska diskussionen varit relativt sett väldigt intensiv. RFHL har bidragit till det genom en rad  debattartiklar (där jag haft ett och annat finger med i spelet).  Magnus Lintons kritiska bok ”Knark” som fick många goda omnämnanden på såväl kultursidor som ledarsidor bidrog en hel del. Att tjänstemän inom FN kritiserade Sveriges social-/narkotikapolitik gjorde sitt.

Centralt i samtliga dessa tre delar är kritiken mot kriminaliseringen av den enskilde individen som av ett eller annat skäl använder narkotika samt bristfälliga insatser inom skadelindring (harm reduction). Därför är det mycket anmärkningsvärt att Gabriel Wikström avfärdar denna kritik på två sätt.

Dels säger GW i intervjun att ”Jag skulle ta kritiken från FN-kontoret mycket allvarligare om vi inte faktiskt höll på att ändra flera delar av det hon kritiserar. Bland annat om sprututbyten (…)”.  Jag vet inte om Gabriel räknar ”Flera, två, tre, fyra…”, men uppenbarligen verkar det så. För något annat än att förändra sprutbytet (borttagande av kommuners vetorätt och sänkt åldersgräns till 18 år) har inte Gabriel presterat under de 15 månader han suttit vid maken, och det är en förändring som inte kommer att bli praktik förrän om drygt 1 år. Så att inte ta kritiken allvarligt finns det inget skäl för hos Gabriel, inte minst när han inte talat klarspråk med de partikamrater som i flera kommuner och landsting blockerat och blockerar sprutbyten (de som tror att Göteborg är enda problemet eller ens det allvarligaste problemet i denna fråga saknar insikt).

Dels bortförklarar Gabriel FN-kritiken med den anmärkningsvärda uttalandet om att kritiken ”dras för långt, kanske för att det inte finns förståelse för helheten i den svenska narkotikapolitiken”. Det är lite märkligt att inte Gabriel förstår att det är ju DET som kritiken handlar om – att den svenska narkotikapolitiken (inkl socialpolitiken som rör  inte går att förstå eftersom den strider mot humanitära värden.

RNS skribent Sven Liljesson (tillika redaktör för Drugnews) skriver att Gabriel tycker att FN missar att svensk narkotikapolitik är (”har varit”) framgångsrik eftersom jämförelsevis få tonåringar (”börjar med”) testar narkotika. Det Gabriel Wikström inte förstår är att för FN (och oss andra kritiker) är det inte avgörande om få personer testar narkotika utan i stället hur många som de facto skadas eller i värsta fall avlider. Och vad det gäller hur många som avlider av den svenska narkotikapolitiken så ligger vi näst högst inom EU vad det gäller de som utvecklar ett beroende (PDU – problematiska droganvändare i till exempel EU:s jämförelsestatistik) ligger vi också högre än många länder, t ex länder som Nederländerna och Portugal som bedrivit en annan politik än den svenska förbudsrepressiva politiken som Gabriel Wikström omhuldar.

Men när kritiker som jag påtalar att svensk politik har lett till många dödsfall, eftersom vi dels satsar för lite på behandling och dels för lite på skadelindrande insatser, så tycker Gabriel Wikström – och det här är ännu ett av de anmärkningsvärda uttalandena som han gör i intervjun – att det är ”oseriöst”. Vad Gabriel menar med att den kritiken är oseriös får vi inte veta eftersom Sven Liljesson är en skribent som inte ställer obekväma frågor till en maktens man som tillhör det egna ledet.

Gabriel tar tydligen själv upp naloxon som man måste förstå är ett exempel på vad Gabriel Wikström menar är något som redan finns i Sverige och att det är en fråga för landstingen själva och inte politiken. Han har uppenbarligen inte läst min artikel (eller skaffat sig den kunskapen på annat sätt) om de norska och danska naloxon-projekten som skiljer sig en del åt i effektivitet (antalet räddade liv) även om båda är bra. Skillnaden ligger bland annat på det politiska planet.

Wikström fortsätter sedan med

”Det är inga större problem med att bruket av narkotika är kriminaliserat i Sverige. Ofta kidnappas den frågan av de som vill se en total liberalisering av narkotikalagstiftningen. Svenska folket vill inte gå i en riktning där droger liberaliseras fullt ut.”.

Så att ungdomar och vuxna kan få sina liv förstörda av en lagstiftning som inte bygger på några som helst vetenskapligt dokumenterade positiva effekter för att minska narkotikaproblem är ”inget problem” för vår minister. Och de av oss som påtalar detta problem förminskar han till skällsordet ”drogliberaler”. Det är inte att vara en seriös debattör eller seriös politiker, än mindre än seriös minister. På den nivån förväntar man sig lite mer moget resonemang och lite större respekt för debattörer med annan ideologisk uppfattning än den förbudsrepressiva ideologin.

När Gabriel Wikström uttalar sig så respektlöst om de som har en annan syn på narkotikapolitik (en skadelindrande och humanitär ideologisk utgångspunkt) blir det nästan skrattretande när Gabriel i slutet av intervjun fantiserar om att Sverige under hans ledning på FN-mötet UNGASS2016 skulle kunna fungera som en ”brygga” mellan skilda perspektiv. Han påstår att han ser det som en risk att flera länder målar in sig i sina respektive hörn. I själva verket springer Gabriel Wikström runt med en blodröd målarburk och skriker skällsord åt dem som tycker att det flutit tillräckligt med blod i onödan på det förbudsrepressiva altaret.

Åter igen framkommer det att Gabriel Wikström inte bara saknar kunskap i de frågor han är satt att leda, han saknar även respekt för de som har en annan ideologisk utgångspunkt. Tragiskt.

Det är märkligt att denna intervju inte lett till någon uppståndelse och kritik från olika håll. Det verkar som att vi inte har någon direkt formell opposition inom narkotikapolitiken, åtminstone inte någon som vågar tala ut. Alla sitter förmodligen och är rädda för att mista bidrag och ”meningslösa/tysta platser vid bordet”. Så är du inte rädd – sprid gärna detta blogginlägg om du delar min kritik!

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *