Nej, droger är (oftast) inte onda

En central del av vår, och stora delar av världens, narkotikapolitik bygger på att peka ut droger som ”onda”. Och i ”onda” ingår allt från ”de kommer förstöra ditt liv om de inte dödar dig” till att de inte har något positivt att erbjuda. De som är insatta vet att inget av de två påståendena är korrekt.  Ändå gillar de flesta samhällen och deras företrädare skräckkampanjer för att få folk att inte använda droger. Trots att det sedan länge i praktiken och i vetenskapen är bevisat att dessa skräckkampanjer inte fungerar. Men det känns bra (för många) att de bedrivs.

Ett tillhörande fenomen till ”droger är onda” är ”War on drugs”, kriget mot drogerna, som förs med allt från polisinsatser till militärinsatser. Även detta har samhällen fortsatt med trots att drogerna är mer tillgängliga än tidigare, billigare och mer potenta.  War on drugs är sålunda misslyckat, ändå fortsätter man med detta krig. Förmodligen för att det känns bra även med denna del.

Ofta försvaras både skräckkampanjer och war on drugs med motiveringen ”gissa hur det skulle sett ut utan det”, detta trots att situationen vanligen är bättre i de länder som inte bedriver kriget mot drogerna eller skräckkampanjer i lika stor utsträckning som andra länder.  Siffror för problematisk användning/beroende och siffror för dödsfall visar att ”war on drugs” och skräckkampanjer är misslyckade.

leahbetts2

För snart två veckor sedan var det 20 år sedan en central person i ”Kriget mot narkotika” (i England) dog, Leah Betts. Leah hade på sin 18-årsdag festat hemma med några kompisar, bland annat med hjälp av ecstasy. Det ledde till att hennes bild blev en del av en omfattande kampanj (ovan) med texten ”Enbart en ecstasy-tablett dödade Leah Betts”. Under kvällen hade hon druckit ungefär 7 liter vatten på en och halv timme. Förmodligen hade hon druckit så mycket vatten pga tidigare rekommendationer till de som festar med ecstasy och dansar i timmar, att dricka vatten för att förhindra uttorkning. I Leahs fall som inte dansade utan var hemma ledde det till vattenförgiftning och död.

leahforaldrarInte bara dog Leah av felaktig drogundervisning, hennes död blev en del av skräckkampanjer och kriget mot droger, kampanjer som Leahs föräldrar tog en aktiv del i. Och fortfarande håller samhällen på med dessa kampanjer med osaklig redovisning av drogers effekter och risker (nu gäller det särskilt cannabis, men kan nog sägas gälla narkotika i största allmänhet). Det är något som jag skrivit en hel del om, och ibland nämner jag just det problemet i mina debattartiklar – vi behöver en saklig och neutral droginformation.

Men det är det många som ogillar. Kräver man en saklig och neutral, med andra ord trovärdig, droginformation etiketteras man ofta (som jag råkat ut för) som ”drogliberal” i stället för någon positiv etikett för att man eftersträvar korrekt fakta och ett förfarande som skulle kunna minska skador och dödsfall om användare litade på att informationen var korrekt.

Leahs föräldrar riktade för några veckor sedan kritik mot myndigheterna för att inte fortsätta med skräckpropaganda mot droger och för att olika organ för en mer vetenskaplig och neutral narkotikapolitik, t ex rörande cannabis, ägnade sig åt drogpropaganda.

Även i Sverige har vi vår beskärda del av föräldrar som förlorat sina barn i en narkotikarelaterad död. En populär Facebook-grupp (Stoppa knarket i Västerås) tillkom på initiativ bland annat av föräldrar till en ung kille som dog av nätdroger i Västerås. Det ironiska i det är att gruppen bedriver ett omfattande krig och smutskastning av såväl droger som individer som använder narkotika, det är ironiskt inte bara för att sonen som dog var en individ som använde narkotika, utan han dog av en substans som används för att komma undan narkotikaklassningen av narkotika (det som gruppen vill ha mer av). Det är tragiskt.

Lika tragiskt är det att förgrundsgestalten för organisationen ”Anhöriga mot droger” (AMD), Lena Larsson, vars dotter var narkotikaanvändare och som dog 1983, ägnar sig åt diverse utfall mot individer som använder narkotika. Jag har skrivit om det tidigare under rubriken att AMD borde byta namn.  Nu senast har Lena Larsson bland annat lagt ut detta:

lenalarsson

 

 

När kriget mot narkotika går så långt att man argumenterar emot att individer som använder narkotika ska kunna få hjälp av sjukvården, då har det gått långt – till ”Anhöriga mot människor”.

Likartat fenomen har jag också berört tidigare, i mina kommentarer till SVT:s program Djävulsdansen.

Det är ett intressant fenomen att anhöriga verkar så angelägna att måla ut både individer som använder droger och själva drogerna som dåliga, trots att båda delarna innebär att de som använder droger förlorar på det. Och inte bara dem, de som funderar på att prova droger som kanske med det arbete som bedrivs från vissa anhöriga (inte alla anhöriga är som mina exempel!!) blir lidande av att inte få korrekt information eller information som hjälper dem att klara sig från skador om de bestämmer sig för att testa droger (i det sammanhanget är det värt att påpeka att för de flesta droger är det omkring 90% som inte fastnar i ett problematiskt bruk, trots att de som testar droger kanske gör det av skäl som handlar om ett behov av att fly verkligheten, en verklighet som i vissa fall helt klart handlar om anhöriga som beter sig illa).

Slutligen, och åter igen, vi skulle behöva mer saklig och neutral och skademinskande information om droger! Jag försöker bedriva en del av det i min blogg (så snart jag får tid kommer en särskild sida om en viktig aspekt av det). Droger i sig är oftast inte ”onda”, mer avgörande är hur man använder drogerna.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

2 reaktion på “Nej, droger är (oftast) inte onda”

  1. Du tar upp ett intressant ämne. Det här påminner mig lite om hur stater i USA förbjöd profetsalvia (Salvia divinorum), detta i samband med att en grabb tog livet av sig. Modern inledde ett korståg där hon menade att det var plantan som hade orsakat självmordet och rättsväsendet tog hjälp av YouTube-videor (!!) av till synes påverkade ungdomar som ett slags bevis på hur hälsovådlig plantan är. Att det har påpekats att det inte har hittats något kausalt samband mellan plantan och självmord varken före eller efter hela den här kampanjen satte igång är uppenbarligen inte intressant. Sverige är inte oväntat ett av de länder som hakade på och förbjöd plantan, men intressant nog var underlaget uppenbarligen så pass tveksamt att man inte kunde narkotikaklassa den, utan fick nöja sig med att klassa den som en ”hälsofarlig vara”, detta trots att det inte finns mycket stöd för att plantan faktiskt skulle vara hälsofarlig. Profetsalvia var tämligen okänd i Sverige innan förbudet, men i och med att den klassades så ökade även intresset. En smula kontraproduktivt, kanske man kan tycka?

    Personligen känner jag att det inte är långsökt att misstänka att den amerikanska modern sökte något att skylla på, en förklaring till varför sonen dog, och var oförmögen till någon form av objektivitet. Vem vet, kanske var modern ett av skälen till att sonen tog sitt liv, snarare än plantan han använde.

  2. Förresten, det kanske kan vara värt att nämna att den brittiske professorn David Nutt misstänker att de brittiska alkoholproducenterna finansierade kampanjen rörande Leah Betts. Han poängterade att han inte har några faktiska bevis, men att spritindustrin var ”mycket bekymrad” över ecstasy och andra ”partydroger”, inte för att de är sådana stora filantroper, utan utifrån oro att de ska förlora intäkter – jag tycker att man bör vara medveten om att det finns intressen som faktiskt tjänar grova pengar på att en repressiv narkotikapolitik upprätthålls. Om spritindustrin finansierade kampanjen kring Leah, så tycker jag att det är upprörande på flera sätt- dels för att de använde sig av en ung människas död med avsikten att tjäna pengar och det i ett land som har allvarliga problem med alkoholskador, men dels även för att Leahs föräldrar i så fall faktiskt gick med på detta.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *