Offentlig eller privat psykiatri = Skylla eller Karybdis

Jag har sedan andra hälften av 90-talet haft kontakt med svensk landstingspsykiatri till och från i såväl slutenvård som öppenvård. Det har inte varit särskilt enkelt och inte särskilt bra heller, även om psykiatrin räddade livet på mig en gång (det måste man väl klassificera som rätt bra tror jag). En annan gång ledde kontakten till att jag fick en överläkare fälld i domstol för bristande vård (efter att denne friats av HSAN). Min senaste kontakt med den offentliga psykiatrin kom efter att Arbetsförmedlingens psykolog satt en diagnos (borderline) på mig, med tillhörande rekommendation till sysselsättning (utearbete, t ex trädgård, vilket är komiskt eftersom jag till och med har svåra problem med att få kaktusar att överleva).

Via vårdcentralen fick jag sedan kontakt (igen) med allmänpsykiatrin (det blev lite otrevligt från bl a socialtjänstens försörjningsstöd utifrån borderline-diagnosen), där man ställde diagnosen dystymi våren 2013. Sedan fick jag såklart ingen mer hjälp än så, inte ens en förklaring av diagnosen och rekommenderade åtgärder. Jag bad om samtalsstöd men öppenpsykiatrin meddelade att de inte hade någon hjälp att erbjuda. Det var både en bekräftelse av min syn på och mina erfarenheter av svensk psykiatri. En bild som jag fått bekräftad många gånger om genom åren som debattör inom ”drogområdet” då jag följt vad som händer individer inom båda områdena. Svensk psykiatri är precis som det bredare drogområdet i katastrofläge. Och ingen verkar kunna eller vilja göra något åt det trots tal om det ibland och trots lite extra pengar ibland.

Därför blev jag direkt intresserad när jag i början på året kontaktades av Christian Gergils som hade läst en del av vad jag skrivit i olika sammanhang. Han hade en idé där han såg att jag kunde spela en roll. Det ledde till en inbjudan från Peje Emilsson, som Christian samarbetade med, till den konferens på Husby Säteri som jag berättade om för en tid sedan. Det som presenterades vid konferensen om det nya företaget som skulle arbeta med utredningar och behandling utifrån den nya patientlag som trädde i kraft den 1/1 2015 lät mycket bra. Det talades om en ny psykiatri och ett psykiatriföretag som skulle arbeta mer värdigt och bättre (mer fokus på vetenskap och beprövad erfarenhet) än landstingets psykiatri. Företaget hette Nordiskt Psykiatricentrum.

Det är klart att jag var fundersam till en början, hur skulle det vara möjligt. Samtidigt var jag imponerad av att bakom det hela, som finansiär/riskkapitalist och delägare, fanns Peje Emilsson. Jag kände till honom dels från tiden då jag själv var politiskt engagerad och dels från mina studier vid Handels då han sponsrade min C-uppsats om kommunikation under företagsfusioner. Jag visste att han sedan dess utvidgat sin verksamhet och drev såväl privata skolor som privat äldrevård, och jag visste att Carl Bildt satt i styrelsen för hans moderbolag. Allt det ingav förtroende. Jag var även imponerad av det kvalitets- och ledningssystem för den nya verksamheten som jag fått läsa inför konferensen där det förutom vårdkvalitet även skrevs mycket om brukarmedverkan och -perspektiv.

En annan del av upplägget var att det parallellt skulle skapas en patienträttsförening som skulle bedriva opinionsverksamhet, där det var tänkt att en del av min tjänst skulle vara (förutom att jag skulle arbeta med socialpedagogik). Att även opinionsbildning kring psykiatrins problem skulle ingå var mycket intressant. Och så detta med vården, rätt till en ny kvalificerad utredning/bedömning och bra vård lockade. En av de läkare som var inblandade var dessutom en välkänd professor med lång erfarenhet av såväl vetenskap, forskning som klinisk psykiatri, professor Sten Levander. Även det ingav förtroende. Och miljön, Husby Säteri, var vacker även om sängarna i konferensavdelningen (det som sedan blev klinik) var obekväma. Som en del i en ev. framtida anställning blev jag den förste patienten som skulle få en ny bedömning av den diagnos landstinget ställt. Det fick jag, med beskedet till Region Örebros landsting från professor Levander att de gjort en massa fel vad det gällde mig. Så långt allt bra även om det inte var helt bra att jag tjänade som utbildningsfall för den oerfarna personalen som HR-chefen Irene Wastesson anställt.

Vad som sedan hände berättade jag en del om i det förra inlägget, då det kulminerade i att VD:n, Husby Säteris ägare Fredrik Wastesson som även ägde en del av Nordiskt Psykiatricentrum, stängde kliniken och kastade ut patienterna. Något som även delägaren Peje Emilsson visade sig stå bakom. Konsekvensen blev att flera av patienterna for illa som jag skrev en del om i förra inlägget. Klart är att oenigheter inom verksamheten, personal utan tillräcklig kunskap, ekonomisk otillräcklig grund samt individer utan empati låg bakom det olyckliga slutet. Det är väldigt tråkigt.

Vad som hänt sedan dess är inte heller det särskilt kul. Patienter har fortsatt fara illa men genom två insatser har skadan kunnat minskas. Ett par patienter har tagits om hand i Christian Gergils bostad, och professor Levander har ställt upp genom att fortsätta behandlingar medicinskt trots oklarheter om de ekonomiska ersättningarna för detta. Bolaget Nordiskt Psykiatricentrum har dock visat ointresse för och till och med uttalad ovilja att lösa patienternas ofta svåra situation, det som man hade som affärsidé att hjälpa patienterna med. Från ledningens sida, VD och riskkapitalist, har man uttalat att bolaget skulle göra en omstart i augusti eller september. Under tiden var man tydligen ointresserade av att ta ansvar för patienterna och engagera sig i att finna en långsiktigt fungerande situation för dessa. Jag har försökt att få kontakt med såväl Peje som Fredrik ett stort antal gånger, helt utan reaktion.

Agerandet ställer verkligen frågan om hur privata bolag kan tillåtas verka inom välfärdssektorn. Göran Hägglund må ha skrivit en lag som sades stärka patienternas rättigheter och inflytande, men det verkar som att den kan utnyttjas av oseriösa företag och uppenbarligen missade alliansregeringen att reglera så att människor i vårdbehov inte blev till oseriösa företagares lekstuga där de uppenbarligen anser att de t o m kan tillkalla polis för att avhysa patienter som de lovat att hjälpa utifrån den nya lagen. Att utsatta individer ska bli beroende av ”amatörernas julafton” med ekonomiskt intressanta vårdsatsningar är inte acceptabelt.

Foto: Åsa Ölander

Foto: Åsa Ölander

I den aktuella verksamheten fanns det en tanke att använda sig av hästar som en del av såväl det terapeutiska som det utredningsmässiga arbetet. Christian Gergils har ägnat sig åt ”hästverksamhet” (uppfödning mm, tillsammans med exsambon Åsa Ölander) länge och verkar väl insatt i det positiva med detta likväl som det teoretiska underlaget för det. Hans hästar var en del av det som blev patienträttsföreningen och skulle under villkor kring hästarnas behov tillföras psykiatriverksamheten. De inledande ekonomiska satsningarna på att bygga upp förutsättningarna för hästverksamheten avbröts plötsligt under våren varvid en konflikt kring det uppstod i april.

Konflikten handlade om utfästelser och även om vem som egentligen ägde hästarna, den ursprungliga föreningen eller det nya psykiatribolaget. Trots konflikten beslutade psykiatribolaget att börja sälja hästarna. En försäljning till, enligt Christian och den andra uppfödaren Åsa Ölander, kraftigt underpris (enligt uppgift 5000 kr för fyra hästar varav två syns på bilden) genomfördes under juni månad trots att psykiatribolaget inte hade dokumentation om ägarskap i t ex registerhandlingar. Mycket märkligt agerande anser jag.

Sedan blir det i slutet av förra veckan ännu märkligare då de två delägarna Peje Emilsson och Fredrik Wastesson bestämmer sig för att utträda ur styrelsen för psykiatribolaget, kvar med formellt ansvar blir då enbart Christians pappa. Även det är mycket märkligt agerande. Det finns en stor risk att de inblandade sätter bolaget i konkurs för att undkomma att ta ansvar. Precis som var fallet med det oseriösa privata skolbolaget här om året. Det borde ses som privat välfärds dödgrävare i stället för förebilder. Och även om jag kan uppröras över att skolbarn blir utsatta för detta agerande blir jag än mer upprörd när psykiskt utsatta individer blir offer för kapitalismens mörka baksidor med oseriösa aktörer.

Offentlig psykiatri fungerar dåligt. Uppenbarligen gör även en del privat dito detsamma. Det blir tydligen ett val mellan Skylla och Karybdis om inte politiker och aktörer sätter fart med att agera för att motverka det elände som vi som har erfarenhet av vårdinrättningarna utsätts för.

Gillar du det du läst? Hjälp mig gärna genom att Swisha en liten summa till +46(0)723017517

och

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

En reaktion på “Offentlig eller privat psykiatri = Skylla eller Karybdis”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *