Den tröttsamma döden dit ”godheten” inte når

För tre veckor sedan skrev jag om Anton, en tonåring i Uppsala som dog en missbruksrelaterad död alldeles för tidigt för att samhällets vård inom området inte fungerar och för att samhällets attityder underblåser ett utanförskap. En månad för det skrev jag om min vän J vars förtidiga död jag fått besked om kvällen före. För drygt en vecka sedan var det ännu en vän som gick samma öde till mötes. Jag har skrivit om liknande händelser tidigare, t ex i slutet av 2011 om min vän Anders eller t ex i början av 2009 om Robin som jag inte kände men vars omständigheter runt dödsfallet är allt för bekant.

Det finns tyvärr fler inlägg i bloggen som liknar dessa, och tyvärr skulle jag kunna ha skrivit om många fler som är relaterade till beroende. Jag kan skriva om Martin, vars dödsfall NT skrev om i veckan. Det är en historia om hur missbruksvård och psykiatri upprepade gånger misslyckas med att hjälpa Martin, som till slut, 22 år gammal, tar sitt eget liv i en cell på Skänninge-anstalten.

Skänninge-anstalten är dessutom en anstalt särskilt inriktad på att vårda individer med beroendeproblematik (visserligen 12-steg, men ändå). Förutom det med alla dessa instanser som inte kunde nå fram med hjälp, har Martins fall dessutom det gemensamt med Antons att ingen vill ta ansvar. Martin har fått ”adekvat vård och behandling” skriver Kriminalvården och man ”glömmer” att göra korrekt överlämning. Det är rätt anmärkningsvärt att det är ”adekvat” när någon anser att den enda utvägen är att ta livet av sig. Och det är lite märkligt att inte NT/Corren kan problematisera hur samhället mötte Martin före tiden på anstalten mer än den korta beskrivningen i den första artikeln.

Alla dessa Antons, J:s, Andersar, Robins och Martins är alldeles för många. Varje år dör mellan 2000 och 4500 svenskar en alkoholrelaterad dödlighet (lite beroende på hur man räknar). Den narkotikarelaterade dödligheten, officiellt 589 st år 2013, visade jag nyligen en graf över:

Bild8

I de narkotikarelaterade dödssiffrorna är dödsfall kopplade till nätdroger dessutom underrepresenterade då bara en del av dessa dödsfall fångas upp av statistiken. Och i båda fallen är självmord kopplade till alkohol- och narkotikaberoende kraftigt underrepresenterade (sedan tidigare vet vi att det finns en tydlig koppling mellan substansberoende och självmord). Dessutom måste man lägga till självmord kopplade till annan beroendeproblematik. Det kom t ex nyligen ut en forskningsartikel från Singapore som studerat självmordsproblematik utifrån 2187 patienter vid en öppenvårdsmottagning (879 narkotika, 754 alkohol och 554 spelberoende). Av de 2187 hade 25% haft självmordstankar den senaste månaden. 12% hade haft självmordsplaner  och 12% hade någon gång genomfört ett självmordsförsök. Det fanns ingen signifikant skillnad mellan de olika grupperna vad det gällde försök, däremot låg spelberoende signifikant över vad det gällde tankar och planer.

Alla dessa dödsfall borde bekymra aktörer i Sverige, t ex politiker, forskare, aktivister, opinionsbildare, föreningsmänniskor mm. Men det är rätt tyst i opinionen. Jag har skrivit även om det tidigare. Jag upprepar mig som en dålig vinylplatta, var finns opinionen och debatten? Lägg till min andra käpphäst, antalet individer med beroendeproblem, vi har sett en ökning och det enda svaret från samhällets sida har i stort sett varit att öka antalet föreläsningar i skolor om droger. Föreläsningar som hålls på ett sätt som snarare kan misstänkas för att öka problemen i stället för att minska dem.

Hur kan beroendevården få fortsätta att fungera så dåligt år efter år? Det är särskilt märkligt med tanke på att vi sedan 2007 har ”bevisat bästa beroendevård”, det som kallas evidensbaserad vård enligt Socialstyrelsens nationella riktlinjer. Mitt svar är enkelt, att arbeta med ”evidensbaserade metoder” är inte av avgörande betydelse. Beroendevård handlar om mer än så, såväl min egen erfarenhet av beroendevården som vetenskapliga studier på ämnet visar att t ex personalen i sig har en stor del i behandlingsresultatet. Nyligen kom resultat från en svensk forskningsstudie som visar att i beroendevården spelar olika uppfattningar in, t ex generaliseringar om olika substansers inverkan mer än den aktuella livssituationen. Och förmodligen finns det mer att upptäcka vad det gäller inblandade praktikers/tjänstemäns attityder och värderingar. Men alla dessa ”mjuka aspekter” på beroendevården finns det inget direkt samtal om.

Lägg sedan till detta med resurser. Om det handlar Expressens ledare idag. Politik har blivit en tävling i godhet menar Anna Dahlberg. Resultatet blir att dels är det inte inne att klaga och påpeka brister (det har jag fått höra många gånger angående bloggen), dels innebär godhetstävlingen att resurser gärna springer iväg till det ställe som ses som gott oavsett om det är försvar eller assistansersättningar. I denna tävling om det goda verkar individer med beroendeproblem vara förlorarna. Kanske handlar det om att beroende ses som ett eget val av allt för många, man har skapat sitt eget problem och då får man kanske själv dra sig upp ur det utan samhällets hjälp. Det är kanske det som är ”adekvat vård” i dagens samhälle. Kanske handlar det om stigmatiseringen, allmänhetens, och politikernas i synnerhet, värderingar och attityder kring beroendeområdet. Det är uppenbarligen så att vi som försöker bedriva opinion inom området inte lyckats särskilt väl med att placera individer med beroendeproblem i ”det goda fältet”, det fält där politiker slåss om att vara. Och när det inte längre anses som gott att kämpa för beroendepersoners rättigheter och vård, då spelar det kanske inte längre så stor roll med alla dessa Antons, J:s, Andersar, Robins och Martins. Men det plågar mig, därför lär denna raspiga vinylskiva återkomma då och då. Kanske kan det påverka någon som är bättre på att bedriva opinion…

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

2 reaktion på “Den tröttsamma döden dit ”godheten” inte når”

  1. Två kommentarer:
    Begår man självmord på grund av substansberoendet eller kan det finnas bakomliggande orsaker till både beroendet och benägenheten att ta sitt liv? Droger är den ultimata syndabocken i vårt samhälle, så fort de finns med i bilden så får de skulden för allt oönskat.

    Angående att bedriva opinion så menar Johann Hari, i en intervju angående hans senaste bok Chasing the Scream: The First and Last Days of the War on Drugs, att effektiva argument är sådana visar hur den nuvarande situationen är anarki och hur legalisering och reglering är ordning.
    Mycket intressant intervju för övrigt, jag ska snarast inhandla hans bok.

    1. Ang din första kommentar så är det både och. Ang din andra kommentar så håller jag med om att Hari/Chasing låter intressant!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *