• magnus.callmyr@gmail.com

Alla dessa Antons

Alla dessa Antons



HEMSIDAN UNDER OMBYGGNAD (inkl städning bland gamla inlägg)


Igår kväll fick jag ett meddelande på Facebook. Det var från en av mina följare, han skrev om en vän vars vän gick bort här om dagen till följd av en överdos och så ville han uttrycka några uppmuntrande ord kring det opinionsarbete jag försöker bedriva här på bloggen och i mina debattartiklar. Det är självfallet väldigt skönt att få uppskattning, och det behövs när man är aktiv som debattör för en alternativ politik och vård inom detta område.

Däremot var det ju väldigt tråkigt sammanhang, med en ung människa som gått bort alldeles för många år i förtid. Det är tyvärr allt för vanligt.

I min mail-inkorg låg idag som varje dag ett antal mail med nyhetsartiklar från drogområdet. Särskilt ett mail fångade min uppmärksamhet. Det handlar om ett inslag i Sveriges Radio P4 Uppland. Inslaget handlar om Anton. En del kanske minns händelsen från i höstas utanför Uppsala där två tonåringar dog. Det som hände var att en 17-årig kille sköt en 16-årig kompis och sedan sig själv. 17-åringen kallas Anton av SR och SR rapporterar om att polisutredningen lades ned igår. Det tillhör rutinerna när gärningsmannen är död, eller åtminstone när den som vid en första ytlig anblick förefaller vara gärningsman är död. För SR rapporterar även om bakgrunden, om hur Antons liv sett ut, och då framträder andra gärningsmän: våra politiker och tjänstemän.

Bakgrunden handlar om att Anton redan från lågstadiet sviks av samhället, ett svek som sedan fortsätter till dagarna runt hans död. Anton har tidigt problem med skolarbetet, en i stort sett obehandlad ADHD-problematik spelar in. Spelar in i händelseförloppet gör även skolans,och sedan även BUP:s och socialtjänstens oförmåga att nå Anton. Man fokuserar på det klassiska, drogtester. Som att viljan att kontrollera skulle medföra att behovet att droga sig försvinner. Men samhället vill inte tro på att arbeta med det underliggande, man tror hellre på urinprov. Som att kontrollen skulle få individen att ”ta sig i kragen”, det förefaller åtminstone så.

När det inte fungerar hamnar Anton på ett utredningshem, ett hem som inte verkar kunna sin sak, som så ofta. För den som inte fått tillräcklig hjälp att hantera sin problematik är det väldigt svårt att lägga av med det som ändå typ fungerar, drogerna. Så när Anton lämnar ett positivt drogtest blir det bråk och Anton sviks igen/kastas ut. Kvar finns endast drogerna, och vad Anton själv kallar för ”ett skitliv”, ett liv som han enligt systern var less på.

Helt klart är att samhället svek Anton. Skolan konstaterar att man inte kunnat göra det man borde ha gjort, gett Anton bästa förutsättningarna för utbildning. Skolan konstaterar även att ”det inte funnits något knark på skolan som man sett”, så där kunde de inte hjälpa till heller. Och socialtjänsten verkar inte heller ha fungerat, föräldrarna uttrycker det som att ”socialtjänsten tar sin hand från Anton”. Systern pratar om ännu en nivå, ett dömande och stigmatiserande samhälle. Och jag tror att systern sammanfattar det hela mycket bra. Samhället saknar ofta förmåga att hjälpa den som hamnar i problem, men samhället är mycket bra på att döma och stigmatisera den som har problem, vilket blir ett dubbelt svek. Det verkar som att samhället inte är särskilt intresserat av att hjälpa till, det kanske blir så när stigmatiseringen gått tillräckligt långt. Vilket den verkar ha gjort i vårt samhälle.

Sveket illustreras mycket väl av SR-inslaget när man kontaktar socialtjänsten för att ställa några frågor. Chefen för socialtjänsten vill inte svara. Låt vara att han av sekretess inte kan kommentera det enskilda fallet, men han är inte heller intresserad av att föra några övergripande resonemang om hur väl samhällets stöd till individer med substansproblematik fungerar. Han försvarar sig med att man har ett ”kontinuerligt utvecklings- och förbättringsarbete som ett led i vårt kvalitets- och utvecklingsarbete”. Men som jag skrivit om några gånger tidigare, i kvalitet för missbruksvården ingår inte hur väl man lyckas med att få individer att fungera i samhället. Som chefen vid Uppsala socialtjänst uttrycker det: ”det är en för svår fråga att svara på”. Det tycker inte jag, jag tycker att det är den mest väsentliga frågan för hela missbruks- och beroendevården oavsett om det handlar om tonåringar eller vuxna.

Därmed är vi tillbaka till min inledande text om ”Uppsala-Anton”, våra politiker och tjänstemän verkar inte intresserade av att ta tag i frågeställningarna kring varför så många avlider i Sverige till följd av drogproblematik. De vill inte diskutera problematiken, som jag varit inne på flera gånger. Och tjänstemännen nöjer sig allt för ofta med att ”vi arbetar ju med såväl kvalitetssystem som evidensbaserad vård”. Det är en politik och praktik som inte räcker till, antalet individer med problem ökar år för år, så gör även dödsfallen. Alla dessa Antons är alldeles för många, men ointresset för att diskutera det är monumentalt. För det håller jag nationella, regionala och lokala tjänstemän och politiker ansvariga. De är gärningsmännen som går fria i fallet med två döda tonåringar utanför Uppsala, och i många liknande fall över hela landet. Om det måste vi tala.

Fotnot: Här kan du lyssna på större delen av SR:s reportage om Anton.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

3 reaktioner på ”Alla dessa Antons

Den tröttsamma döden dit ”godheten” inte når |Publicerat den  7:32 e m - Apr 5, 2015

[…] tre veckor sedan skrev jag om Anton, en tonåring i Uppsala som dog en missbruksrelaterad död alldeles för tidigt för att […]

Fallbeskrivning: Psykedelisk terapi eller ”Gå i fängelse” |Publicerat den  4:56 e m - Jul 5, 2016

[…] berättelsen oviktig. Tvärtom. Dessa berättelser är rätt många, jag har skrivit om flera andra tidigare (3 ex). Och jag kommer att fortsätta skriva om dem för att det är helt orimligt att vi som […]

Lämna ett meddelande