Föreläsning: Grundläggande narkotikapolitik

I helgen höll jag en föreläsning för en grupp anhöriga till individer med drogproblematik. Temat var ”grundläggande narkotikapolitik” med syfte att stärka deras röst i debatten. I dagens debatt hörs ibland anhöriga, tyvärr har de allt för ofta sin utgångspunkt i myter och en repressiv synd. Just den repressiva synen bland anhöriga har jag aldrig förstått mig på, som att det skulle bli bättre av att deras anhöriga drabbas av mer skador och mer problem än nödvändigt. Det är ”den gamla tidens politik”, en politik som inte fungerar och vars resultat vi ser idag med stora problem.

Här är de bilder föreläsningen innehöll inkl kortfattade kommenterar kring vad mitt budskap är under respektive bild:

Bild1

Jag inledde med en presentation av mig själv, med utgångspunkt i att jag har egen erfarenhet av problematisk användning av ett antal objekt (allt från substanser till ”beteenden”.

Bild2

2004 sökte jag hjälp. Det var inte så lätt att få trots politikernas tal om att missbruksvården inte fungerar och det är ”ett stort misslyckande för samhället” som dåvarande statsminister Göran Persson uttryckte sig.

Bild3

Sveriges övergripande mål är dock inte att hjälpa dem med problematisk narkotikaanvändning att bli fria från problem och skador. Sveriges styrande mål är utopin ”ett samhälle fritt från narkotika”.

Bild4

 

Våra politiker, här med ex från två av alliansregeringens ministrar, tycker att vår narkotikapolitik är framgångsrik. Särskilt om man fokuserar på hur stor andel av våra 16-åringar som någon gång provat narkotika.

Bild5

När man talar om det här området kan man göra det utifrån ett juridiskt perspektiv eller ett medicinskt-/hälsoperspektiv. Inom det medicinska området styr två diagnosmanualer och det pågår en process bort från stigmatiserande ordval. Stigma i sig kan misstänkas fördjupa och förlänga problemen, varför det finns god anledning att arbeta bort stigmatiserande ord.

Bild6

2004, då när jag sökte hjälp och hade svårt att få hjälp fanns det i Sverige ca 26 000 individer med problematisk narkotikaanvändning. Det året dog ca 325 individer en narkotikarelaterad död.

Bild7Ca 10 år före det att jag sökte hjälp uppskattades de problematiska narkotikaanvändarna till ca 19 000, 10 år efteråt var den senaste uppskattningen ca 55 000 individer (siffrorna är officiella från våra myndigheter även om metoden att ta fram dem skiljer sig åt).
Bild8

De 325 döda det året jag sökte hjälp var 10 år tidigare ca 194 st. Ca 10 år efteråt var de döda ca 589 st. Och då är nätdrogerna underrepresenterade i de siffrorna.

Bild9

Och inte ens för våra skolelever ser siffrorna och utvecklingen särskilt bra ut. Trots att undersökningarna sker med ett bortfall på ca 20% (och gissa vilka som inte är i skolan den dagen enkäten kommer, det är knappast skötsamma Lisa som är frånvarande/vägrar att svara på frågorna av integritetsskäl).
Bild10

Alla siffror går åt fel håll. Men enligt våra politiker är vår narkotikapolitik framgångsrik.

Bild11

Så vad gör man då åt problemet? Bland annat försöker man arbeta förebyggande (prevention). Särskilt fd minister Maria Larsson tyckte om att prata om det. Men om det fungerar är ytterst tveksamt. Och vår primärprevention av slaget ANDT-undervisning i skolan lämnar oftast mycket att önska. Vi har en tro på skrämselpropaganda och felaktig/bristfällig redovisning av forskning om narkotika. Detta trots att vetenskapen/forskningen om hur man bäst bedriver prevention säger att man inte ska göra på det sättet. Men våra tjänstemän gillar det. Och våra politiker, de har ingen aning.

Bild12

Sedan har vi en tro på att kriminalisera individen. Att det skulle vara att göra något åt problemet. Siffrorna för antalet individer som samhället satt dit för ”personligt bruk” (ringa narkotikabrott) har skjutit i höjden. Och det finns inte ens en enda utvärdering om lagen gör det som politikerna ville – minskar problemet.
Däremot finns det en undangömd forskningsstudie som visar att de ungdomar som greps och fälldes för ringa narkotikabrott inte fick någon särskild vård. Och dessutom var flera av dem döda vid uppföljningstillfället. Men som Beatrice Ask sa i den där lördagsintervjun, att dö är ju inte den mest allvarliga konsekvensen av narkotika – man kan ju bli såsig i huvudet.

Bild13

Och just det, vård. Den ges (vilket i sig är tveksamt) enligt 3 olika lagar. Vårdens innehåll styrs av Socialstyrelsen (Nationella riktlinjer). Socialstyrelsen har en tro på att det finns olika metoder som passar bra för olika narkotikasubstanser (vilket är sant i ett fall, opiatanvändande). Annars är uppdelningen av vård utifrån substans mest ett utslag av en medikaliserad diskurs inom Socialstyrelsens expertgrupp. Och den enda professor, en professor i Socialt arbete vid Stockholms Universitet, som kritiserade och varnade för metoden med Nationella Riktlinjer inom missbruksvården, han försvann snabbt från rampljuset och kritiken tystnade (det är farligt att ha en annan åsikt än etablissemanget).

Även det centrala begreppet evidens (bevis) är medikaliserat till sin utformning och inspirerat av läkemedelsbolagens arbetssätt, evidens sägs komma från slumpmässiga studier med kontrollgrupp.  På så sätt får man fram en bra ”medelsvärdesvård” enligt Socialstyrelsen, och de individer som faller utanför medelvärdet men som ändå vill ha vård – ”tough luck” enligt våra experter och myndigheter. Att många andra kunskapskällor visar på att det inte finns någon särskild metod som är bättre än andra, och många källor som säger att det avgörande är individen som ger behandlingen – att det i sig skulle vara ett hantverk som behöver utvecklas – ingår inte heller i Socialstyrelsens definition på vad som är god vård. Det blir lätt så när samtalsordningen, diskursen, är medikaliserad.

Bild14

Vad det gäller narkotikapolitik så råder i stort sett konsensus om narkotikapolitiken i Sverige. Däremot fanns det en möjlighet för ett par år sedan att göra ett fåtal (för få) förändringar inom drog-/missbruksområdet med vad som kallades för ”Missbruksutredningen”. Den kom fram till ett 70-tal förslag, ett par genomfördes (t ex lagstiftning att kommuner och landsting måste samarbeta). Resten begravdes i byrålådan på Socialdepartementet. Socialdemokraterna lovade i opposition att de skulle gräva upp dem, frågan är hur det blir i maktställning, det har varit tyst om det hittills.

Bild15

Internationellt sett finns det däremot en debatt om narkotikapolitiken. Och flera experiment som pågår för att se om vi kan nå en bättre situation med andra metoder än ”War on drugs”.

Bild16Men i Sverige är det känsligt att prata om att andra länder kan vara bättre. Trots att det finns flera exempel och argument för att en annan politik än den svenska kan fungera bättre. Motståndare till en förändring av Sveriges legala och repressiva angreppssätt försöker t o m försvara vår politik genom att hävda att läkare (obducenter t ex) i andra länder är mycket sämre än svenska, och att tjänstemäns rutiner för statistikinsamling är så mycket bättre i Sverige. Detta trots att EU skriver att t ex dödsfallssiffror från olika länder är i princip jämförbara.
Bild18

Märkligt nog finns det i Sverige ett antal grupperingar som arbetar emot LäkemedelsAssisterad Rehabilitering vid Opiatberoende (LARO). Det görs via smutskastning och spridande av myter och felaktig information om behandlingsmetoden, t ex debatten om ”läckage” och hur dödsfallen ser ut kopplat till aktuella mediciner. Jag gick igenom en mer korrekt bild av dessa faktorer än vad som ibland förekommer i debatten.

Bild17

 

Det är också märkligt att det i Sverige är känsligt att erkänna att olika droger har olika skadeprofil, och att det kan vara en faktor att ta hänsyn till vid utformandet av en effektivare narkotikapolitik än dagens. Det finns trots allt flera olika sammanställningar från experter, forskare och individer som arbetar inom ”missbruksvården”, och de visar alla på att olika droger är olika skadliga.

Bild19

Det är även känsligt att arbeta med olika slags skademinskande åtgärder. Märkligt eftersom det borde ligga i varje humanists intresse att sträva efter att minska skador, särskilt när man ser att det är omöjligt att nå utopin om det narkotikafria samhället.

Bild20

Till sist, mina viktigaste uppmaningar till de anhöriga!

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *