• magnus.callmyr@gmail.com

Effekter av vår repressiva narkotikapolitik

Effekter av vår repressiva narkotikapolitik



HEMSIDAN UNDER OMBYGGNAD (inkl städning bland gamla inlägg)


ringafpDet är många som vill tro att vår repressiva narkotikapolitik fungerar. Det är även många som vill tro att cannabis är en farlig drog att använda såväl rekreationellt som problematiskt samt att cannabis inte har några medicinska egenskaper trots att den använts för det ändamålet i tusentals år (Courtwright, 2005, Drogernas historia, s 57).

I detta inlägg vill jag berätta om fyra vuxna män som fattat ett medvetet beslut att använda cannabis i medicinskt syfte, men som straffats (alt kommer att straffas) av samhället för det. I vissa fall innebär straffet mycket hårda konsekvenser. Straffet motiveras med att våra politiker strävar efter att Sverige ska vara ett narkotikafritt samhälle, och att förbudet mot att bruka narkotika oavsett syfte leder till färre problem. Men frågan är om samhället ens når målet att förbudet ska leda till mindre problem.

Jens är 37 år gammal. För ca 10 år sedan tog Jens kontakt med sjukvården för att få hjälp med ångest och depression. Han fick flera läkemedel och sedan samtalsstöd, men han upplevde att läkemedlen snarare gjorde honom sämre än bättre. När förslaget om narkotikaklassad medicin med många möjliga otrevliga biverkningar kom tog Jens tag i sin situation och började skaffa information. Som en möjlig lösning dök cannabis upp i googleresultaten. Jens valde då för ca fem sex år sedan att testa att använda cannabis och beskriver själv resultaten med orden ”Jag sov som ett barn och jag hade ingen ångest eller oro alls. Depressionen försvann och min drivkraft kom tillbaka”.

För att inte behöva vända sig till kriminella subkulturer valde Jens att odla sin egen cannabis. Tillvaron fungerade och Jens mådde bra. Som ett resultat av det bättre måendet och den återkomna drivkraften startade Jens dessutom ett eget framgångsrikt företag. Sedan så förändrades allt, för snart ett år sedan stormade tre civilklädda poliser in hemma hos honom. Brottet Jens hade begått var att under fem års tid ha använt cannabis för att få tillvaron att fungera. För det dömdes han nyligen i både tingsrätt och länsrätt till bl a samhällstjänst. Jens har därefter blivit sjukskriven.

Urban, 39 år, arbetade som polis i tio år fram till 2012 då han sade upp sig. Under en längre tid hade han fått hjälp från samhället med att medicinera med läkemedel mot depression, sömnproblem samt ADHD. När det inte var tillräckligt självmedicinerade han med alkohol. 2010 bestämde sig Urban för att bryta läkemedelsberoendet och började efter att ha läst på om medicinsk cannabis att använda cannabis. Urban erfor även att cannabis fungerade bättre än morfin som smärtlindring efter hans diskbråck-operation 2012, så han kunde byta ut den morfin han fått utskriven mot cannabis. Som polis kände han väl till den kriminella struktur som omger narkotikamarknaden, varför han valde att framställa den cannabis han behövde på egen hand. Genom att använda cannabis upplevde Urban att han blev bättre och kunde sluta med de ordinarie medicinerna. Tillvaron fungerade, privat och med det nya jobbet.

I januari 2015 stoppades Urban av de forna kollegorna som kom med 3 civilpolisbilar för att gripa honom. Detta utifrån att de tyckte att Urbans hy gav anledning att misstänka att han använde narkotika (eller så kanske de hade sett att han är aktivist på Facebook för en förändrad narkotikapolitik?). Det ledde till att Urban stämplas som kriminell, förlorar körkortet, förlorar jobbet, måste sälja huset och har fått problem med umgänget med sina barn på grund av mammans åsikter om cannabis, samt att han står utan medicinering som han upplever fungerar.

David är 38 år och har under många år lidit av ADHD, migrän, sömnsvårigheter och psoriasis. Som så många andra fick han diverse läkemedel men upplevde inte tillfredsställande resultat. Efter att ha läst på om att cannabis kan ha positiva effekter på den problematik han har valde han att prova cannabis, och strävade sedan efter att ta fram den mest effektiva formen av medicinsk cannabis, cannabisolja. För det odlade han några plantor av växten Cannabis Sativa hemma. En dag när David kommer hem väntade en civil polisbil utanför huset, de hävdade att de sett honom vingla med bilen och därför misstänkt att han var påverkad, något som sedan visade sig inte vara sant då de, enligt uppgift, fått ett tips med ursprung i Davids f d sambo. David tvingades till integritetskränkande urinprov och satt anhållen i två dygn. Nu står David åtalad för narkotikabrott och väntar rättegång i slutet av februari. Körkortet försvann tillfälligt men kom tillbaka då det visade sig att han inte hade cannabisrester i urinen, men däremot fråntogs han med socialtjänstens hjälp umgänget med sina barn.

När Daniel var 23 år gammal drabbades han av utbrändhet och sömnsvårigheter i kombination med en viss tids psykisk ohälsa i form av depression och ångest, vilket ledde till sjukskrivningar. Efter att ha skaffat sig kunskap om effekter av olika behandlingsmetoder, möjliga biverkningsrisker etc valde han ett alternativt sätt att hantera/behandla sina problem, han använde sig av (medicinsk) cannabis. Tillvaron, arbete och privatliv fungerade bättre tack vare cannabisanvändningen. För att slippa bli involverad i kriminell subkultur valde han efter ett tag att odla sin egen cannabis. Polisen fick reda på att Daniel beställt cannabisfrön och gjorde ett tillslag. Därmed blev Daniel av med en behandling som fungerat för honom och står nu i stället åtalad för narkotikabrott med en rättegång i början av mars.

Ovanstående berättelser handlar om vuxna människor som efter att ha hämtat in kunskap väljer en alternativ behandlingsmetod, att behandla sig med hjälp av cannabis. De upplever alla att de blir bättre och kan fungera i vardagen som vem som helst. De har brukat cannabis, inte missbrukat. De har inte sålt narkotika vidare till någon, de har enbart behandlat sig själva (i flera fall handlar det om ångest-/depressionsproblematik, där har forskningen släpat efter men en färsk vetenskaplig studie ger dem stöd för vad de själva har upplevt, en parallell till att en vetenskaplig studie konstaterar att många med en viss typ av ADHD har en större benägenhet att självmedicinera med cannabis). De har inte riskerat andra människors liv genom att köra berusade (ang cannabis och bilkörning, läs gärna i tidningen Auto Motor & Sport om en färsk studie, det finns fler liknande som jag tror jag skrivit om i bloggen tidigare, och nej, man är inte påverkad av cannabis i flera veckor efter intag – att cannabis kan spåras i urin i flera veckor handlar om metaboliter som inte är psykoaktiva).

I ovanstående berättelser finns inga brottsoffer, de enda offren är dessa individer som får sin tillvaro om inte annat så rejält förändrad till det sämre. Möjligtvis finns det ett offer i termer av att ovanstående berättelser är exempel på att vår narkotikapolitik och vårt samhälles strävan efter det narkotikafria samhället kan leda till skada för människor. I stället för att samhället erkänner och uppskattar att ovanstående individer kan fungera som produktiva samhällsmedborgare åtalar och dömer samhället dem som kriminella och drar undan den behandling som visat sig fungera. För det riskerar de nu inte bara yrkesliv och ekonomisk tillvaro utan även hälsan. De får betala ett högt pris för vår narkotikapolitik. Och de är långt ifrån ensamma.

Ovanstående individer har brutit mot lagen om ringa narkotikabrott (använt narkotika för eget bruk) samt narkotikabrott (framställt narkotika genom odling för det egna bruket). Jag vill tro att lagen tillkom med ett syfte att skydda medborgarna från narkotikans möjliga skadeverkningar. Nu verkar skadeverkningarna komma från lagen i sig, och frågan är då varför vi har lagar som skadar vuxna individer som gör informerade val. Det är ett argument för att se över vår lagstiftning.

Det finns många andra exempel på hur lagstiftningen med kriminalisering av individen kan misstänkas för att mer skada samhället och dess medborgare än att göra nytta, jag brukar nämna stigma och nätdroger som två exempel på skadeverkningar av att det enskilda bruket är kriminaliserat. Och faktum är att samhället har inte ens utvärderat om det är så att lagen kan misstänkas göra mer skada än nytta. Det finns dock indikationer på det, förutom exempel som ovanstående. Jag har tidigare skrivit om att ungdomar som dömts för ringa narkotikabrott inte visat sig få någon hjälp i någon större och effektiv utsträckning. Och går man till den statliga myndigheten Brottsförebyggande rådet får man mer belägg för att lagen om ringa narkotikabrott inte är utvärderad om den fungerar eller inte, även om de hävdar att den är det. Den ”utvärdering” som har gjorts drar märkliga slutsatser, slutsatser som inte stämmer och slutsatser som måste ses som en politisk produkt och inte en ärlig och förutsättningslös utvärdering. I rapporten skriver man:

”Vad gäller målet att i ökad omfattning ingripa tidigt för att förhindra missbruk framkommer att fler unga personer som inte tidigare varit kända för narkotikabrott identifierats genom polisens insatser.”

Att fler ungdomar ”identifieras” är ingenting som innebär ett ”tidigt ingripande” och att man ”förhindrar missbruk”, kanske är det t o m tvärtom om de inte får någon hjälp som fungerar utan i stället får problem med framtida anställningar på grund av att de har ”en prick i registret”, indraget körkort/indraget eller uppskjutet körkortstillstånd och som tillägg till det stigmatisering och utanförskap (vilket i sig kan vara missbruksdrivande). Dessutom innebär drogtesterna som lagen kräver en kraftig kränkning av integriteten, vilket förmodligen är extra känsligt för unga individer. BRÅ berör det själva (fast enbart utifrån de som är ”oskyldiga”, vilket så klart är en extra kraftig kränkning), de skriver:

”Samtidigt har, vilket är viktigt att diskutera, en så pass stor andel som en tredjedel av dem som medtagits till provtagning varit negativa. Jämfört med övriga åldersgrupper, där omkring tio procent är negativa, måste detta betraktas som en hög andel. Den integritetskränkning som provtagningarna kan medföra och som uppmärksammades i förarbetena till straffskärpningen, bör givetvis beaktas även när det gäller ungdomar.”

Vidare skriver man: ”Straffskärpningen syftade även till att förbättra behandlingen för personer med missbruksproblem. Förändringarna i narkotikastrafflagen har resulterat i att fler äldre personer som är kända för narkotikabrott lagförs.”. Att fler äldre personer lagförs innebär inte någon behandling, det finns inget behandlande/terapeutiskt i att få en anmärkning i belastningsregistret, bli av med körkort, jobb etc. En lagtext och ett lagförande är inte behandling, även om våra politiker trodde det när de ”syftade” till det med lagen om ”det ska vara förbjudet att knarka”. Slutligen, det starkaste argumentet för att lagstiftningen och att vår narkotikapolitik inte fungerar är självfallet det faktum att vi ständigt slår nya rekord för antalet individer med problematiskt bruk.

Håller du med om att det är dags att vi ändrar vår narkotikapolitik, eller att det är dags att vi som så många andra länder erkänner cannabis som medicinskt effekt alternativ till läkemedelsbolagens piller eller åtminstone utreder om lagen om ringa gör mer skada än nytta, så dela gärna detta inlägg! Har du egna exempel på hur lagen om ringa narkotikabrott gjort mer skada än nytta får du gärna berätta om det i kommentarsfältet!

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

5 reaktioner på ”Effekter av vår repressiva narkotikapolitik

AktivistPublicerat den  10:06 f m - Feb 19, 2015

Klockrent skrivet! Tycker det påvisar den exakta problematiken som finns, just att självmedicinering, som inte har någon inverkan på någon mer än de själva.

Okej då, vilka andra inverkningar har det:
– Läkemedelsbolagen säljer mindre mediciner, förlorade intäkter
– Polisen har ingen kontroll, kan inte ”lagföra” och ”identifiera” ”missbrukare”

P4 Skaraborg har under veckan haft fokus på just cannabis och igår hölls en debatt mellan Egon Frid (V) och Emelie Holgersson (C, CUF) där Egon visar på att repressiva politiken har varit lyckad och vi ska ”stå upp” för den. Han menar också att kriminalisering innebär att hjälpa och förhindra att personer hamnar i missbruk.

Debatten kan höras här: http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6096985

    Valley of the DollsPublicerat den  5:53 f m - Feb 25, 2015

    Jag vet av erfarenhet att i patientgruppen med ADHD & Autism, finns en alldeles särskild grupp som utmärker sig eftersom de har lika stor nytta av cannabis som jag har av min ADHD-medicin Metamina,. Tyvärr särskiljer man inte denna grupp med de som ADHD i kombination med en antisocial personlighetsstörning, dvs de som ofta får ett problematiskt bruk av droger & av den anledningen hamnar i tyngre kriminalitet, de spenderar en hel del tid i fängelse. Förvisso är jag inte helt med på den förklaringsmodellen, den dubbla stigmatiseringen förhindrar nästan all form aveffektiv behandling, tom förebyggande behandling motarbetas nitiskt.

    Som sagt, samhället gör ingen skillnad, inte heller patientgruppen i stort vill tala om saken, den typen av diskussion är i det närmaste tabubelagd. Det beror främt på två saker, okunnighet som yttrar sig i stigmatisering av brukare så som i resten av samhället. Fast här finns även en stor rädsla för att allt vi jobbat så hårt för så länge, ska tas ifrån oss . Det tog två vändor till EU-domstolen för oss innan vi fick till stånd en laglig möjlighet att som vuxen medicinera mot ADHD.

    Tro aldrig att det var så att medicinering med centralstimulantia var något som infördes i per automatik i Sverige genom läkemedelsbolagens försyn, det var vi i patientgruppen & en enda modig läkare som drev frågan, däremot var & är motståndet för vår egentligen självklara rätt till esentiell mediinering massiv tom värre nu. Läkemedelsbolagen har nog stora tvivel på att vi kommer få lov att i framtiden fortsätta medicinera, fortfarande finns det bara finns ett enda läkemedel anpassat för vuxna Elvans.

    Om vi håller ihop har vi så mycket större chans att kunna behålla & utöka våra rättigheter till essentiell medicinsk behandling. Den rätten hänger än så länge väldigt löst, tro inget annat.

DavidPublicerat den  12:04 e m - Feb 28, 2015

Ja, roligt är det inte. Konsekvensen för mig och dem som står mig nära är, att jag lämnar landet snart. Vill inte delta i häxjakten mer. En fem-barns far, ( 2 egna och 3 bonus) sticker härifrån och kommer förmodligen inte tillbaka mer. Lever på hoppet att barnen söker upp mig senare i livet. Men är rädd att det inte finns särskilt mycket tid heller med tanke på vad USA håller på med. Sov vidare gott folk. Jag drar..

Pelle Olsson: 8 myter om cannabis |Publicerat den  5:47 e m - Maj 5, 2015

[…] individer som i övrigt inte har några problem, förutom med just förbudet. Jag skrev om några färska exempel för en tid sedan, och det finns många många många […]

Fallbeskrivning: Psykedelisk terapi eller ”Gå i fängelse” |Publicerat den  1:06 f m - Jul 6, 2016

[…] inte berättelsen oviktig. Tvärtom. Dessa berättelser är rätt många, jag har skrivit om flera andra tidigare (3 ex). Och jag kommer att fortsätta skriva om dem för att det är helt orimligt att vi […]

Lämna ett meddelande