Det begränsade samtalet om drogområdet

Drogområdet, som är det ord jag använder när jag inte orkar skriva ut ”narkotika, narkotikapolitik, droger, problematisk användning, beroende, missbruksvård, socialpolitik etc”, är ett komplicerat område på många sätt. Inte bara ur aspekten att det finns många vägar in till problem och många vägar ut, och en osäkerhet och förvirring kring vad som är bästa lösning, och som tillägg till det många idéer om hur man minskar problemen.

Ett av alla stora problem området dras med är att det är ett område som det samtalas och debatteras allt för lite om, och en arena där ”alla” kan komma till tals saknas. Det är ett demokratiproblem som vi inte talar om.

Drogområdet är också ett område som berör många individer, såväl ”i praktiken” som känslomässigt, vilket inte är så konstigt då hundratusentals människor har drogproblem i Sverige och några miljoner svenskar brukar droger utan att få några större problem (ja, alkohol är en drog och ingår därför i ”drogområdet”). Det känslomässiga gör det också mer komplicerat, inte minst i de fall då de känslomässiga banden gör att en del anser sig ha ett tolkningsföreträde framför andra utifrån t ex den egna erfarenheten. Och för att ytterligare komplicera området har området sedan länge varit präglat av mer ideologiska och normativa grunder för ställningstaganden, t ex utopin om det narkotikafria samhället eller synen att det inte går att bruka narkotika, i stället för mer sakliga och vetenskapligt baserade argument.

Givet ovanstående är det märkligt att vi har så lite samtal och debatt om frågorna, både från allmänhet och berörda men även från politiskt håll, likväl som från yrkesutövare inom området. Någon gång då och då sker det s k hearings/panelsamtal från politikerhåll eller myndigheter, men oftast är deltagarna begränsade till ett urval organisationer som har rätt åsikter. Det blir särskilt tydligt när det kom till fd regeringens s k ANDT-råd (jag vet inte ens om nuvarande regering vidmakthåller ANDT-rådet). Och ibland sker det ”panelsamtal” vid större konferenser inom området, som t ex under Drogfokus, men då är deltagandet kraftigt begränsat och vinklat av arrangerande myndigheter.

Debatten begränsas ytterligare av att de två största medierna på området kontrolleras av aktörer med en tydlig politisk agenda, IOGT i samverkan med RNS. De har även indirekt inflytande på CAN:s smala publikation som är den tredje bland de stora aktörerna som ”specialbevakar” området. Och inte blir debatten bättre av att t ex Drugnews (ägt av IOGT och RNS) blockerar obekväma röster (som t ex undertecknad). Jag förmodar att t ex få yrkesverksamma som ofta verkar läsa Drugnews känner till hur begränsat urvalet och debatten i det mediat är.

Mitt intryck är att även om det finns ett par (mer eller mindre genuina) brukarorganisationer är det sällan som just brukarperspektivet (i termer av antingen användare av substanser eller användare av samhällets vårdinsatser) kommer fram i det offentliga samtalet. Olika intresseorganisationer som verkar inom det repressiva och legala åsiktsfältet är såväl mer organiserade som välfinansierade. Detta är ett bekymmer och ett demokratiproblem, och det är märkligt att inte politiker och myndigheter gör mer för att bredda vilka som kommer till tals. Allt för få har dessutom tillgång till skrivandets verktyg, t ex blogg eller debattartiklar, vilket ytterligare begränsar debatten. Och i tillägg till det är det ett allt för utbrett ointresse från myndigheters och andra makthavares sida att ta del av åsikter och intryck från de oorganiserade.

De gånger det blir debatt, t ex i sociala media men även i samband med de debattartiklar som förekommer ibland så blir tonläget ibland högt, och ibland används härskartekniker som förminskningar och påkletande av laddade etiketter. Jag råkade t ex ut för det i samband med spice-debatten för ett tag sedan då bl.a. IOGT:s journalist i Accent kallade mig legaliseringsförespråkare, jag kan ibland svara likartat kring förbudsivrare (med den skillnaden att när jag använder det är det sant, i det motsatta fallet är det inte sant då jag inte förespråkar legalisering).

Redaktören för tidningen Socialpolitik skriver rätt bra om en del av ovanstående problem (bara att bortse från det avslutande aparta klassperspektivet), även om hon inte berör problematiken med de begränsade debattforumen.

Så vi har ett demokratiproblem inom drogområdet. Jag har ingen direkt lösning på problemet förutom att jag önskar, t ex genom detta inlägg, att det kunde uppmärksammas och erkännas från maktens sida. Men förmodligen (uppenbarligen) ligger i deras intresse att vidmakthålla nuvarande situation. Vi behöver dock detta bredare samtal, och jag har för avsikt att lägga till några länkar till t ex bloggar som inte syns så ofta i debatten (tipsa gärna genom att skriva i kommentarsfältet nedan).

 

Till minne av J
Till minne av J

Till sist, under tiden som jag skrev på ovanstående inlägg möttes jag av ännu ett dödsbud bland de kamrater som delar den historik jag själv gör. Det var en kreativ, konstnärligt begåvad och charmig tjej som under lång tid brottats med såväl drogproblematik som tillhörande problem med normer och stigma, samt med problem att få rätt hjälp från samhällets sida.

Vi har följt varandra på Facebook under ett par år och jag har med smärta sett hur dåligt socialtjänst och psykiatri behandlande henne. Hon å sin sida tillhörde en av de mer engagerade i att sprida mina texter, och förutom två statusuppdatering i nära anslutning till hennes död ligger det på hennes Facebook-vägg två länkar till två av mina inlägg. Jag vill tro att en anledning till att hon var uppmuntrande och stödjande av mitt skrivande var att hon upplevde att åtminstone en del av mina inlägg även gav en röst åt henne. Att se det så ger mig lite fortsatt energi och mening i mitt skrivande, även om hon olyckligt nog har tystnat nu kommer kanske en del av mina blogginlägg fortsätta att ge henne en röst. Kanske kan ett av de tre inlägg jag planerat efter detta vara ett sånt inlägg (det om vårdens utformning, vilket kommer ta lite tid att skriva pga faktakoll), kanske blir det ett annat. En sak är säker, J är inte bortglömd. Vila i frid J!

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *