Ny forskning om mitt favoritområde

stigmaDet är kanske att ta i att kalla det favoritområde, men det är enligt mig ett av de viktigare områdena inom ”drogområdet”.

Och enligt mig en av de viktigare förklaringarna till varför de flesta länder har mer drogproblem än vad de skulle behöva ha.

Och dessutom ett av de mest förbisedda områdena i samband med behandling.

Oftast känner jag mig dock väldigt ensam i ”samtalet” om området med att framhärda ovanstående. Det är därför det mestadels blir enbart korta små kommentarer kring det.

Visst är det särskilt svårt eftersom problemet måste angripas på både makro- (samhället) och mikronivå (individen). Men så skapas också stigma på ett samhällsplan, där det också kan angripas om vi haft mer kompetenta politiker och tjänstemän.

Detta samtidigt som man som individ med beroendeproblem kan undvika en del av stigmas skadeverkningar om man t ex i sin behandling får kunskap om det och möjlighet till att diskutera möjliga sätt att minska problemet. Så sker sällan eftersom stigma är ett rätt svårt begrepp och dessutom med rötterna i sociologin. Och få av dagens behandlare (mestadels socionomer eller tolvstegsterapeuter) har ens läst de teoretiska grunderna kring problemet. Och då blir det svårt.

Att det är ett så kraftigt problem som ovanstående kommentar ger anspråk på har jag mestadels kommit fram till genom min s k förförståelse (dvs mina slutsatser från egna upplevelser och genom att lyssna på andra med samma bakgrund) i kombination med att jag läst ett par teoretiker/forskare inom området. Därför är det kul att ramla över en ny forskning om just detta problem som studerat just problemet i samhället (genom att fråga vanligt folk).

[Forskningen](http://ps.psychiatryonline.org/Mobile/article.aspx?articleid=1910288) säger att när det gäller individer med beroendeproblem jämfört med individer med psykisk sjukdom, så hade de som tillfrågades mycket mer negativ inställning till individer med beroendeproblem. De ville t ex inte ha dessa som arbetskollegor eller familjemedlemmar, de accepterade diskriminering mot dessa i större utsträckning, de var mer skeptiska till om behandling fungerar och de var mer negativt inställda till att hjälpa dessa.

Att fånga dessa negativa attityder bland allmänheten är mycket viktigt för att komma till rätta med beroendeproblemen. Det behövs självfallet mer forskning, men det behövs också åtgärder på både samhälls- och individnivå för att minska stigmat som ovanstående är ett uttryck för.

Och givet ovanstående har t ex journalister stort ansvar för vilka berättelser som sprids i t ex TV (apropå t ex Djävulsdansen) och hur dessa utformas.

Tyvärr finns det en tradition i vissa behandlingssammanhang, i synnerhet tolvstegsrörelsen att lägga stor vikt vid berättelsen om det aktiva beroendets alla problem och negativa sidor, och den destruktiva person som man var mer eller mindre överdrivs tyvärr gärna. Detta fokus på det ”sjuka” riskerar att skada på flera sätt. Tyvärr är det dels säljande (t ex för journalister) och dels lever vi lite i en tro att detta negativa kan verka avskräckande för andra. Bl a därför är det vanligt med föreläsare i skolor etc som berättar skräckhistorier, men förutom att det är tveksamt om dessa historier fungerar riskerar det bara att skapa mer stigma och mer problem för individer med ett beroendeproblem, aktivt eller bakom sig.

För stigmat lever helt klart kvar, det är t ex därför jag 6,5 år efter att jag hade ett beroendeproblem än idag på anställningsintervjuer kan få frågan om vilka garantier jag kan lämna för att inte återgå till problem. Och tyvärr är det inte olagligt enligt diskrimineringslagen att ställa frågan. Det skulle kunna vars en fråga för den nya regeringen att börja jobba med för att förbättra möjligheterna till mindre drogproblem, att inkludera missbruk/beroende som en del av lagen.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *