• magnus.callmyr@gmail.com

Om en aktuell film om vår narkotikapolitik

Om en aktuell film om vår narkotikapolitik



HEMSIDAN UNDER OMBYGGNAD (inkl städning bland gamla inlägg)


granskningI vissa delar av sociala media sprids just nu en film till Williams Petzälls minne om svensk narkotikapolitik där artisten Alexander Bard, professor Ted Goldberg och politikern Björn Fries medverkar.

Filmen är ett angrepp på vår narkotikapolitik, och den tål ju att diskuteras och kritiseras. Samtidigt är narkotikaområdet ett så allvarligt område att vi, som jag brukar hävda, måste närma oss området på ett seriöst sätt med fakta och vetenskaplighet. Det gör inte den film som nu sprids, och området förtjänar inte en oseriös hantering så därför är spridningen av den aktuella filmen olycklig.

Bard inleder i filmen med att hävda att ministrarna Beatrice Ask och Maria Larsson inte har koll på narkotikaområdet och att vi måste sluta ljuga om narkotika i Sverige. Därefter påstås att

”rehabilitering [av individer med ett problematiskt bruk av narkotika] innebär enligt den svenska modellen endast en enda sak, total drogfrihet. För att få tillgång till vård och behandling finns på så sätt ett ovillkorligt krav, upphör med att bruka narkotika, oavsett om bruket är problematiskt eller inte…”.

Det är ju inte helt med sanningen överensstämmande, för t ex vårdinsatsen sprutbyte finns inget krav på att upphört bruk, behandlingen läkemedelsassisterad behandling vid opiatberoende genomförs just med narkotikaklassade mediciner (där sidomissbruk/sidobruk av annan narkotika generellt sett ”motarbetas” eftersom det kan medföra medicinska risker vid den formen av behandling), för somatisk vård finns inga generella krav på drogfrihet, för behandling i samband med olika stödinsatser (t ex motivationsboende) ställs inte alltid krav på drogfrihet (och själva tanken med att man skulle kunna genomgå en behandling utan att vara vid sina sinnens fulla närvaro är lite märklig, att genomgå psykosocial missbruksbehandling kräver oerhört mycket av individen, inte minst kognitiv och känslomässig närvaro som kräver att du inte är påverkad av sinnesförändrande substanser).

Och att, som i filmen, hävda att det påstådda tillvägagångssättet skulle leda till överfyllda fängelser har jag mycket svårt att förstå resonemanget bakom, men visst, om vi införde gratis utdelning av narkotika till alla som vill ha skulle vi kraftigt minska fängelsepopulationen. Frågan är om det är ett av filmens budskap?

Det hävdas även i filmen att det narkotikafria samhället används som ett mantra i den narkotikapolitiska diskursen, och ”hårdare tag och hårdare straff” är vägen dit enligt våra politiker. Det också en osanning, även om det inte finns en poäng i påståendet. Men om man börjar en film med att anklaga andra för att ljuga bör man hålla sig nära till sanningen själv i filmen, för det finns även mycket tal (dvs en inte försumbar del av diskursen består av talet) om vård och behandling (jag har t o m sett det på undanskymd plats i valrörelsen). Att man sedan inte lyckas så väl med att genomföra det är en annan sak. Men korrekt ska ju vara korrekt, inte minst som sagt med den högtravande inledningen.

Ted Goldberg upprepar sedan vad han brukar hävda, att missbruk är ett självdestruktivt beteende, helt i linje med vad han skrev i boken Samhällsproblem om att han började förstå missbruk efter att ha sett en narkoman slå med kanylen mot något hårt för att få den trubbig så det skulle göra mer ont. Det är en oerhört grov förenkling av missbruk där missbruket för den det berör kan vara ett självmedicinerande beteende, möjligtvis att det för en utomstående kan se ut som självdestruktivitet. Att då hävda att fenomenet är enbart det som den utomstående ser, är att förringa för att inte säga förkasta individen med problemets upplevelse, och så kommer vi inte att lösa missbruksproblemet.

Därefter gick Goldberg igenom sin modell av stämplingsteorin som förklarar missbruk med självdestruktivitet som kommer från individens negativa självbild som skapas av föräldrarna och som senare i livet förstärks av andra. Jag föredrar andra teoretikers versioner av stämplingsteorin som inte är så föräldrafokuserade, även om jag kan hålla med om att i en del fall har Goldberg rätt.

Alexander Bard går sedan igenom svenskt missbruksområde och hävdar att vår politik lett till att vi har få 16-åringar som har testat narkotika jämfört med andra länder i Europa men att ”vid 25 så är vi förbi” och att vi använder lika mycket narkotika som i andra länder. Sanningen är, enligt EMCDDA, att för åldersgruppen 25-34 år i Europa ligger Sverige på plats 15 för den vanligaste drogen cannabis, med en andel som har använt cannabis någon gång i livet som ligger en bra bit under flertalet av länderna:   bardcb2534

Efter ovanstående sanningshaveri vandrar Bard vidare på samma väg och påstår att staten betalar miljarder varje år för en propagandaapparat som pumpar ut fördomar inom narkotikaområdet, och även om jag har kritiserat den offentliga verksamheten med droginformation så tycker jag att det är olyckligt när Alexander Bard än en gång slänger ur sig myter som många verkar tro på. För det är en myt Bard sprider, såvida han inte kan presentera underlaget för dessa ”miljarders kronor varje år”…

Ted Goldberg hävdar vidare att av alla som har prövat cannabis så är det ”4% som någonsin har blivit problematisk konsument” (dvs utvecklat ett missbruk/beroende). Övrig vetenskaplig värld (t ex presenterat av NIDA) brukar vara enade om att den siffran är mer än dubbelt så hög, dvs 9%, samtidigt som man anger siffran 17% för dem som börjar använda cannabis tidigt. Ev. är det en felsägning eftersom Goldberg anger siffran 4% oavsett drog i sin bok ”Hur blir man narkoman…” efter en uträkning som bygger bl a på de skattningar av antalet problematiska användare som t ex 1998 hävdade att antalet var 26 000 och 2007 att antalet var 29 500 i Sverige år 2007 (egentligen inte beroende utan s k ”tung narkoman”), att jämföra med KIs siffror runt 60-70 000 (+ läkemedel) för år 2013 för antalet individer med beroende. För övrigt anger NIDA siffran för dem som prövar heroin till 23%. Oavsett vilken siffra som är korrekt att ange så finns det ingen anledning att svänga sig med siffror som kan förminska beroendeproblematiken, såvida inte det är syftet…

Nästa ämne Alexander Bard tar upp är narkotikaklassning av svamp. Han inleder med att ta upp att det finns ”inga som helst dokumenterade skadliga effekter av att käka svamp”, vilket innebär att han sågar den sammanställning av drogers skadeverkningar som ett antal professorer runt den internationellt kände engelske forskaren och professorn David Nutt gjort som ser ut så här:

nuttlista

Det är liten skadeverkan, men att säga ”inga” är inte att vara en seriös aktör inom narkotikaområdet. Men Bard nöjer sig inte med det utan går vidare och hävdar att ”i de flesta länder i världen är det inte heller kriminellt att stoppa i sig svamp”. Hur väl det stämmer med sanningen kan denna sammanställning (över var i världen svampar som den Bard tar upp är olagliga) svara på, det visar sig att även i den frågan ligger Bard långt ifrån sanningen.

Nästa område som Bard delger sin vetenskaplighet inom är beroendepotentialen hos olika droger. T ex menar han att amfetamin kan skapa ett psykologiskt beroende till skillnad från de substanser som skapar ett kemiskt beroende (och nämner kokain, crack, opiater och nikotin). Att amfetamin inte skapar ett biologiskt beroende var en nyhet för mig, och förmodligen för de flesta andra med lite grundläggande kunskap om narkotika. Om inte annat kan man läsa en ”snabbkurs” här om amfetaminets påverkan på belöningssystemet, toleranspåverkan och avtändningsproblematik (alla klassiska delar i ett biologiskt/fysiskt/kemiskt beroende). Andra källor kan vara denna populärvetenskapliga eller varför inte ovannämnda David Nutts organisations information om amfetamin där beroendeavsnittet inleds med orden: ”Amphetamine has a fairly high potential for addiction. Regular use of amphetamine is likely to lead to physical and psychological dependence (min fetstil) on the drug.”.

Därefter avhandlar Alexander Bard narkotikapolitiken i Portugal, förutom lite slarvig redogörelse för deras ”drug courts” hävdar Bard att förändringen i Portugals narkotikapolitik har inneburit ett ”kraftigt fall i antalet tunga missbrukare”. Visserligen har vårdsatsningen inneburit en nedgång i antalet problematiska användare, men så stort är inte fallet att man kan kalla det för kraftigt. Denna bild visar på användarsiffror från 2000 respektive 2005, dvs före och efter vårdsatsningen (källa Portugals årsrapport till EMCDDA):

bardportugal

Som avslutning kör Bard fram myten om att vi låser in narkomaner i fängelse, något som han jämför med att vi inte gör det med alkoholister. Detta är inte heller helt sant och mestadels en myt, även om det förekommer några får ett kort fängelsestraff av domstol pga ringa narkotikabrott (utifrån omständigheterna). Det allra vanligaste straffet för ringa narkotikabrott är böter, men visst, år 2006 (det senaste år som det går att se detaljerad statistik för på www.bra.se) dömdes 35 individer till fängelse för ”ringa narkotikabrott” (vanligast 1 månad, detaljer i domen framgår inte), totalt var det 11 760 personer som fälldes för ringa narkotikabrott det året. Så böter och/eller vård dominerar stort, vilket man som seriös debattör bör framhålla före att vi ”låser in narkomaner i fängelse”. Att sedan man kan kritisera att vi har ”ringa narkotikabrott” som brott är en annan sak, problemet ska åtminstone diskuteras med rätt fakta (inte minst då man anklagar andra för att ljuga).

Som synes finns det en hel del problem med den aktuella filmen. Det herrarna i filmen verkar ägna sig åt är inte särskilt seriöst, det är heller inte särskilt fakta- eller vetenskapligt baserat. Och på tal om vetenskaplighet. För några år sedan startade ett par läkare och en socionom en grupp på Facebook som en reaktion mot hur narkotikaproblemet hanterades i Sverige, en grupp kallad Centrum för Narkotikavetenskap (CNV). De ursprungliga grundarna är inte längre särskilt synliga, det är däremot två av herrarna i denna film, Alexander Bard och Ted Goldberg (Björn Fries är medlem av gruppen men inte särskilt aktiv). Alexander Bard har ju länge haft en narkotikapolitisk ambition, numera oftast presenterad som skademinskning/harm reduction, tidigare mer uttalat kring legalisering. Politiskt har också Bard varit inblandad i försök att ”ta över” politiska partier som en bas för hans åsikter, t ex Folkpartiet och Centerpartiet, utan någon större framgång. Kanske har det lyckats bättre med CNV.

CNV som grupp har ständigt vuxit och har nu närmare 5 000 medlemmar. Från början tyckte jag att det var ett bra initiativ, vi behöver verkligen mer vetenskaplighet på narkotikaområdet. Men narkotikaområdet är brett, och komplext. Och det speglas inte i den grupp som nu finns på Facebook, det är en kraftig övervikt för olika meddelanden om cannabis och även en hel del om legalisering. I augusti t ex lades det ut cirka 110 postningar i gruppen, drygt 40 av dem handlade om cannabis, knappt 10 om hallucinogener och inte många om andra droger (t ex ingen om amfetamin, vår näst största drog i Sverige efter cannabis).

Av de 40-talet cannabisrelaterade ämnena var en artikel från i våras om cannabis skadeverkningar/risker och två om behandlingsaspekt på cannabis, resten var mestadels positiva (t ex om medicinsk marijuana) eller handlade om avkriminalisering/legalisering. Och artiklar om risker är ingenting som lockar fram gilla, det gör däremot de positiva artiklarna. Den i filmen aktuelle Ted Goldberg är mycket aktiv i gruppen och bidrog med (ca) 28 inlägg under augusti (19 om cannabis), och de mest uppskattade handlade om hur cannabis påverkar våld i familjen (28 gilla), att medicinsk cannabis i USA inte har ökat konsumtionen bland tonåringar (27 gilla), om utvecklingen av cannabiskonsumtion i en stad i USA efter legalisering (21 gilla) och att Washington DC ska folkomrösta om legalisering av cannabis (20 gilla).

Även om en grupp blir vad medlemmarna gör den till kan man konstatera att pro-cannabis och pro-legalisering dominerar vad som diskuteras och uppskattas i CNV, artiklar som är kritiska mot detta eller tar upp skadeverkningar når inte särskilt stor uppskattning. Det är långt ifrån det vetenskapliga förhållningssätt som gruppens namn antyder skulle avhandlas i gruppen. Vill man förhålla sig seriöst och vetenskapligt till narkotikaproblemet är nog inte detta rätt sammanhang att vara i. Åtminstone är det min bedömning…

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

9 reaktioner på ”Om en aktuell film om vår narkotikapolitik

JonPublicerat den  12:47 e m - Sep 6, 2014

Aningen vinklad analys även om jag kan hålla med om att Bard slänger ur sig generaliseringar rätt ofta.

Sverige på 15 plats i EU, är det lågt eller högt? Du missade att nämna att det är 28 medlemsländer? 15/28 = medelmåtta, INTE bra statistik när man är ett land som spenderar mer pengar än de flesta andra på drogkriget.

Sen är David Nutts rankinglista inte av den mest vetenskapliga sorten, men även om man nu skulle anse att det finns skadeverkningar av psilocybinsvamp (vilket är högst diskutabelt) skulle alkohol fortfarande vara mångfaldigt farligare, och svensk drogpolitik har byggt till viss del på att göra alkohol MER TILLGÄNGLIGT under senare tid till skillnad från tidigare då alkoholpolitiken var mer restriktiv. Det är således en substitutionspolitik (”vi gör alkohol mer tillgängligt så folk använder det istället för illegala droger”) vilket gör att man inte kan ta de svenska drogsiffrorna speciellt seriöst. Varför ens nämna i sammanhanget att cannabisbruket är lågt om anledningen till att det är lågt är att folk dricker alkohol istället, när alkohol är bevisat farligare och skadligare?

    MagnusPublicerat den  1:22 e m - Sep 6, 2014

    Tack för kommentar!

    Ovanstående är en genomgång av om den film som kritiserar dagens politiker och politik håller sig till fakta och vetenskap (så som jag känner till den, är inte riktigt med på hur du menar med vinklad). Ang EU28-listan ger den indikation på om den bild som filmen (Bard) vill ge är korrekt eller inte, om Sveriges position sedan är bra eller inte är en annan diskussion.

    Vad det gäller olika drogers skadeverkningar har vi vad jag vet få sammanställningar, det finns säkert om man letar lite en hel del forskning på psilocybin, men vad det gäller att få en lättillgänglig översikt tror jag att Nutt och hans kollegor är bland de mest kompetenta vi har för att leverera en översikt (om inte annat vet jag att de är mer utbildade och följer vetenskapliga utvecklingen närmare än vad Bard gör, och mig veterligen har de inte fått sådan kritik för svampbedömningen att listan reviderats).

    Min syn är att vi behöver diskutera vår narkotikapolitik (eller rättare sagt drogpolitik för att få med alkoholen i bilden också), men att diskutera den utifrån osakliga/felaktiga grunder är oseriöst och gör området en björntjänst.

Ted GoldbergPublicerat den  9:59 f m - Sep 7, 2014

I sin blogg riktar Magnus Callmyr kritik mot två idéer som jag framför i en film om svensk narkotikapolitik. Därför vill jag göra några förtydliganden.
Om självmedicinering med illegala droger
Jag håller med Callmyr om att människor kan ta illegala droger i syfte att självmedicinera. Jag nämner självmedicinering som ett syfte för att ta illegala droger i min bok ”Hur blir man narkoman? Och hur hindrar vi det?” (sid. 81). Jag har också postat en rad artiklar på Facebook som behandlar cannabis som medicin. Men jag vill ge Callmyr en poäng. Det hade det varit mera tydligt om jag hade diskuterat utförligt självmedicineringens relation till rekreationskonsumtion och problematisk konsumtion.
Om antalet som prövar illegala droger som blir problematiska konsumenter
Callmyrs kritik av mitt påstående att bara 4 % av alla som prövat droger någonsin blivit problematiska konsumenter har jag däremot svårt att ta till mig. Siffran grundas på beräkningar som jag utförligt redogör för i boken ”Hur blir man narkoman? Och hur hindrar vi det?” ( sid. 317 – 320). Hittills har jag inte sett att någon har ifrågasatt mitt sätt att räkna, men som jag skrev på Facebook några dagar innan Callmyr framförde sin kritik, skulle jag välkomna om någon skulle noggrant syna min metodik och återkomma med synpunkter.
Callmyr undrar varför jag inte använder t.ex. NIDA’s statistik som visar på 9 %. Svaret är enkelt – mina beräkningar grundas på förhållanden i Sverige, vilket NIDA’s inte gör. Dessutom är de undersökningarna som jag hänvisar till någorlunda jämförbara med varandra. Men i dess konsekvenser för den svenska narkotikapolitiken spelar det ingen avgörande roll om det är en av tjugo som blir problematisk konsument, som jag har kommit fram till, eller en av elva, som NIDA gör gällande, eller en av sex som Karolinska hävdar. Samtliga dessa beräkningar talar emot viktiga föreställningar som den svenska narkotikapolitiken bygger på. Exempelvis säger dessa siffror att cannabis inte är någon inkörsport till tyngre droger, utan att det snarare är undantag än regel att någon börjar med cannabis och sedan blir problematisk konsument. Vidare är cannabis uppenbarligen inte beroendeframkallande för de allra flesta som prövar den. Alltså är inte problemet, som Callmyr påstår, att jag underskattar riskerna (som jag är medveten om föreligger för en liten minoritet) utan problemet är att människorna som propagerar för den svenska narkotikapolitiken överskattar farorna (som de påstår hotar så gott som alla). Detta är bara ett av många goda skäl till varför vi bör ompröva ifall vår narkotikapolitik behöver se ut som den gör. Läsare som vill fördjupa sig i fler skäl hänvisas till min bok ”Legalisera narkotia? Ett diskussionsunderlag”. Obs! frågetecknet i titeln. Jag påstår inte att vi bör legalisera droger, bara att eftersom vår nuvarande politik medför så mycket negativt bör vi undersöka alla alternativ. Det som behövs är en öppenhet i drogfrågor – vilket också merparten av den industrialiserade världen numera har förstått. Frågan är – när kommer Sverige att inse detta?

    MagnusPublicerat den  3:20 e m - Sep 8, 2014

    Ted! Tack för kommentar! Som du vet (t ex genom den kontakt vi hade i samband med att jag drev Drogkompetens) är jag inte alls negativ till ditt arbete med att ifrågasätta vår narkotikapolitik, jag är bara tveksam till hur och med vilka metoder det sker ibland.

    Tar man t ex de 4% som du hävdar blir beroende (av cannabis) kan man, för att förtydliga och för att ifrågasätta som du efterfrågar, vara kritisk till att det bygger på studier som beräknat antalet ”tunga narkotikaanvändare” vilket skiljer sig/kan skilja sig från individer med ett beroende (du svarar på en fråga om beroende med ett svar som handlar om något annat än beroende då man kan vara beroende utan att använda cannabis dagligen under 4 veckor i rad). Sedan om det korrekta svaret för cannabis är 4% eller 9% så är det kanske en petitess, men sammantaget ger filmen ett intryck av att det är inte så noga med fakta/vetenskaplighet och det vänder jag mig kraftigt emot (oavsett från vilket håll det kommer).

      Ted GoldbergPublicerat den  5:04 e m - Sep 12, 2014

      Jag använder aldrig begreppet ”beroende” då jag anser att det förvirrar mer än det förklarar. Utrymme tillåter inte mig att att förklara varför jag anser det i detta korta svar men om du är intresserad så finns resonemangen i min bok ”Legalisera narkotika? Ett diskussionsunderlag”, s. 48-53.
      Och som du säkert förstår tar jag bara ansvar för det jag själv sade i filmen och inte för något annat. Filmskaparens intentioner samt de övriga medverkandens inlägg får du diskutera med dem.

LassePublicerat den  5:23 e m - Sep 12, 2014

Jag får intrycket av att du endast närmar dig narkotikapolitiken från ”missbruksperspektivet”, jag förstår det och tycker att du gör det lysande, men narkotikapolitiken har konsekvenser för hela samhället inte bara missbrukare och deras närstående.

Ta bara det faktum att vi, utan att ens tänka på det, tillåter polisen att utföra vad som över allt annars skulle betraktas som våldtäkt för att klara upp brott som i praktiken inte ens ger fängelse. Hur tror du ungas inställning till polisen och samhället ser ut efter att ha bli kroppsbesiktigade? Lägg där till alla andra konsekvenser av ett påkommet bruk och allt vad en stor svart marknad medför med kriminalitet och osäkra preparat.

För att ändra narkotikalagstiftningen i någon betydande riktning krävs en ändring i opinionen. Jag skulle påstå att för att åstadkomma detta så måste man få människor att förstå hur ”ofarliga” droger faktiskt är, eller ”förminska problematiken” om man så vill. Vår narkotikapolitik är nämligen helt logisk och kanske det enda vettiga alternativet om man tror att droger är så farliga som medelsvensken faktisk tror.
Ta din och Teds diskussion om cannabis beroendepotential som exempel: bara 4 till 9% blir beroende av cannabis och endast 23% av heroin! Oavsett vilken siffra som anges så är den enormt långt ifrån allmänhetens föreställning och de flesta svenskar skulle nog avfärda det som drogliberal propaganda om de inte själva kollade upp den. Bara faktumet att det finns oproblematiska konsumenter över huvud taget är något radikalt för de flesta. Jag trodde samma sak en gång i tiden och nästan alla jag talar med har denna föreställning. Om droger nu var så farliga att det räckte med att testa en gång för att man med väldigt stor sannolikhet skulle förstöra hela sitt liv, så skulle nog vår strategi att få folk att aldrig ens testa vara väldigt bra.
Men som du säker förstår så kan ingen av dessa siffror användas som någon slags riskfaktor för respektive drog. Urvalet ”att ha testat en illegal drog” är knappast representativt för människor i allmänhet. Det är ett ganska stort steg att göra något kriminaliserat och så otroligt stigmatiserat vilket i sin tur kan selektera för alla möjliga riskfaktorer. Även om man kunde göra ett gigantiskt experiment där ett representativt urval av befolkningen fick testa droger, för att ett antal år senare utvärderade andelen problematiska konsumenter så skulle inte ens denna procentsats kunna fungera som någon slags drogspecifik riskfaktor. Risken för missbruk är nämligen inte statisk utan kan påverkas av en rad utomstående faktorer.
Jag tycker därför att det är lite larvigt att dividera om 4 eller 9 %, det är ju inte ens en konstant utan en variabel. Det viktiga i sammanhanget är att få allmänheten att förstå att bara en minoritet av alla som använder droger blir ”knarkare”.

    MagnusPublicerat den  4:01 e m - Sep 13, 2014

    Lasse, tack för din kommentar! Du har både rätt och fel om hur jag närmar mig narkotikapolitiken så du slår in lite öppna dörrar. För en överblick, läs gärna t ex via kategorin eller ”etiketten” narkotikapolitik. Även om du inte fångar hela bilden av var jag befinner mig i narkotikapolitiken så stämmer det att min främsta prioritet är de individer som hamnat i ett problematiskt användande.

    Ang att vända opinionen håller jag med dig, det handlar om att hålla sig till fakta. Men jag tror inte att enbart det är en nyckel utan att det även är viktigt att få med sig de inflytelserika personer som har hög trovärdighet hos såväl allmänhet som s k ”gate keepers” inom området (experter, verksamma inom området, politiker etc). Nyckeln i båda fallen är att basera argument och resonemang på fakta och vetenskaplighet och föra fram detta med trovärdighet som håller. Just därför är denna film problematisk. Vid en första koll kan den appellera till det känslomässiga, men för en närmare granskning håller den inte. Det är därför jag menar att trots goda intentioner gör den oss som vill förändra narkotikapolitiken, oavsett vad vi utgår från, en björntjänst. För det finns som du läst ovan flera allvarliga brister i filmen, det som du tar upp som skulle kunna tolkas som någon form av försvar för filmen, 4% eller 9% är som jag skriver en petitess i sig självt, det är de andra bitarna som först och främst gör den till en björntjänst.

      LassePublicerat den  1:06 e m - Sep 15, 2014

      Jag har läst lite mer på din blogg nu och måste börja med att ge dig en stor eloge för din insats. Du gör ett fantastiskt arbete och jag tvivlar inte på att du är mycket mer insatt i detta än jag är. Vi tänker nog väldigt lika kring hela detta ämne trots att vi har väldigt olika ingång, men jag tror att vi kanske ser lite olika på vad som är den bästa strategin.

      Att få med sig gate keepers kan säkert vara mycket framgångsrikt i enskilda frågor kring behandling och vård ute i kommunerna. Men jag har väldigt svårt att se någon med högt inflytande och mycket att förlora gå före opinionen i den grundläggande synen på hur vi hanterar narkotika. Det skulle inte förvåna mig det minsta om flera höga politiker redan ”är med” men håller tyst i frågan. Vill man förändra narkotikalagstiftningen i grunden så tror jag därför att opinionen är en nyckel.

      Angående din kritik av filmen så håller jag med dig om att flera uttalanden var mycket olyckliga. Men här (och även i annan kritik av dina ”meningsfränder”) tror jag att vi är inne på ett vidare samhällsproblem, nämligen kommunikationen av vetenskap till samhället. I forskarvärlden uttrycker man sig med extremt stor försiktighet, det är mycket bra och en absolut nödvändighet. Men när resultat skall kommuniceras ut till allmänheten är detta sätt att utrycka sig väldigt olyckligt. Forskarna är de personer som kan absolut mest i frågan men uttrycker sig försiktigast och med termer som allmänheten ofta missuppfattar. När man uttalar sig publikt i komplicerade frågor är det därför väldigt viktigt att man inte bara är sanningsenlig utan även inte missförstås. Ett påstående som enligt alla vetenskapliga definitioner kanske inte är helt rätt kan ändå ta åhörarna närmare sanningen än ett på ”forskarspråk” helt korrekt påstående. När vi talar om droger så tror jag att detta är extra viktigt eftersom att det råder sådan enorm diskrepans mellan allmänhetens föreställningar och verkligheten.

      Om vi går tillbaka till filmen så tror jag faktiskt att den gör mer nytta än skada trots vissa felaktigheter och därav kanske förtjänar aningen ”snällare” recension.

        MagnusPublicerat den  6:04 e m - Sep 15, 2014

        Hello igen! Kul att du hittat mer att läsa i bloggen! 🙂

        Sedan vad det gäller förändrad politik som vi båda vill ha tror jag tyvärr att ”slarvig men populistisk” retorik inte är rätt väg att gå. Går man fram den vägen tror jag att de s k gate keeperserna kommer att slå bakut förr eller senare, och dessa finns ofta i olika remissinstanser. Ser man på hur den förändring av lagar och instanser som måste till via regering/riksdag går till så kommer det ändå ta stopp i remissinstanserna om inte debatten förts hela vägen med snällt formulerad korrekt vetenskaplig retorik. Så jag vidhåller att filmen är en björntjänst…

Lämna ett meddelande