Bok: ”De lyckligt lottade” av Bjarne Selin & Jan Henrik Swahn

lyckligtDen senaste tiden har det förekommit lite buzz på Facebook i vissa sammanhang om boken ”De lyckligt lottade” (ISBN: 9789187391286) av Bjarne Selin och Jan Henrik Swahn (Adlibris, Bokus) på Ekerlids förlag.

På Facebook beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är titeln på en bok och ett projekt som handlar om missbruk, beroendebehandling, samhällsutveckling och fantastiska människor.” och i bokhandeln beskrivs boken med orden ”De lyckligt lottade är en bok om Minnesotamodellen, den hittills mest framgångsrika behandlingsmodellen för att hjälpa alkoholister och narkomaner tillbaka till livet”, och det låter ju onekligen intressant.

Böcker som beskriver 12-stegsbehandling är relativt ovanliga, och jag har tidigare inte sett någon bok som beskriver utvecklingen av tolvstegsrörelsens behandlingshem i Sverige tidigare, så jag såg fram emot att läsa boken och skriva en recension.

Tyvärr skulle jag bli mycket besviken. Boken har tre fundamentala brister som gör den till en besvikelse, och som får de förvånansvärt få timmarna det tar att läsa boken att trots allt kännas lite bortkastade. Den ena bristen är att boken känns väldigt rörig, dels förekommer upprepningar av samma fakta på några ställen och dels bidrar bokens personfokusering till det röriga intrycket då samma personer varit inblandade i flera företeelser. Den intressanta utvecklingen av hur tolvstegsrörelsens behandlingsverksamhet etablerades och utvecklades i Sverige presenteras genom personporträtt, förutom att ge detta röriga intryck går man miste om en viktig del av utvecklingen, det är bara några få framgångsrika förgrundspersoner som beskrivs, och alla som följt med i missbruksområdets utveckling vet att det finns andra aspekter som hade varit intressant att få ta del av. Jag hade valt ett mer kronologiskt upplägg, och jag hade inte som bokens författare fegat för att redogöra för de interna konflikterna som nu tyvärr enbart omnämns med ett par ord. Ändock är denna historiebeskrivning bokens förtjänst.

Den andra bristen är att det märks att såväl författarna som förläggare saknar djupare kunskap om missbruksområdet och dess utveckling, det gör att beskrivningarna av utvecklingen blir ytliga och helt partiska, och dessutom felaktiga. Och den tredje bristen handlar om det traditionella inom tolvstegssammanhang, föraktet för vetenskap och akademisk kunskap lyser igenom. Se vidare nedan för exemplifiering.

Det är uppenbart att det som drivit fram boken är inte att berätta den intressanta utvecklingen av behandlingsbranschen, och inte heller som boken kan ge sken av, får man en bra bild av vad en tolvstegs- (eller Minnesota-)behandling består av. På bokens hemsida, och hos KRIS samt Unga KRIS får man en bild av att boken ska berätta vad de, som de uttrycker det, ”vet”, dvs ”att det går att bryta med missbruk och beroenden. Vi vägrar ansluta oss till uppgivenhetens linje. Därför är boken nu skriven och därför sprider vi nu kunskap och hopp”. Jag tycker inte att boken förmedlar det, däremot är den en slags förfinad utveckling av KRIS tidigare verksamhet i Almedalen, ett huvudsakligt angrepp på den mer vetenskapligt grundade substitutionsbehandlingen som man ser som uppgivenhet. Denna gång är budskapet förpackat i en bristfällig beskrivning av 12-stegsbehandlingens utveckling och nedgång, kombinerat med ett antal anekdoter och försök att beskriva en form av andlighet. Försvaret av tolvstegsbehandling, attackerna på såväl substitutionsbehandlingen som vetenskaplig forskningsmetodik samt den bristfälliga självkritiken känns panikartad, vilket inte är så konstigt eftersom det finns ekonomiska intressen från såväl behandlingshem som KRIS som varit hotade ett tag.

Vad det gäller bokens saklighet lämnar den som nämnts en hel del i övrigt att önska, redan från början slås den osakliga (och ovetenskapliga) tonen an, på sid 10 i från Lotta Saidac (SCAA) påstås att tolvstegsbehandling är ”den hittills mest framgångsrika behandlingsmodellen”. Detta görs helt utan referens eller hänvisning till källa för påståendet, att förvänta sig att läsarna är så naiva att de köper påståendet utan belägg är att förolämpa intelligensen hos läsarna.

När författarna ska beskriva tolvstegsrörelsens, och behandlingshemmens, grundfilosofi så nämner de visserligen grunden Oxfordrörelsen på ett antal ställen, men tyvärr saknas en del detaljer och problematisering av denna kristna grund, men det hade varit intressant att ta del mer av denna aspekt, inte minst i ljuset av behandlingsformens svårigheter. Det är uppenbart att författarna ser ”den andliga aspekten” som en fördel, vilket gör att man lätt kan tro att den som skrivit om detta i boken själv har kristen livsfilosofi och inte ser detta kristna/andliga ursprung som den del av tolvstegsrörelsens problematik det skulle kunna vara i ett sekulariserat land som Sverige. Trots att boken ägnar en del del text åt att redogöra för ”andlighet”, tycker jag att området är såväl lite väl rörigt och ”pratigt” beskrivet och inte problematiserat tillräckligt.

Ett annat exempel på såväl osaklighet som bristande självinsikt/självkritik är att förklaringen av nedgången för tolvstegsrörelsens behandlingshem med att det handlade om ett alternativt vårdsätt än substitutionsbehandling (s 80). Det är visserligen så att tolvstegsrörelsens omsättning har minskat bland annat till följd av att heroinister (opiatanvändare) i allt större utsträckning har fått ta del av den s k substitutionsbehandlingen, men det handlar snarare om att den vårdformen vetenskapligt kan redovisa en högre överlevnadsgrad än tolvstegsrörelsen kan än att man har något emot den drogfria behandlingen i sig. Detta kan eller vill inte författarna redogöra för, utan i stället förekommer samma osakliga kritik mot ”subutex, suboxone och metadon” på flera ställen i boken, och självfallet måste författarna precis som KRIS (ang länkarna ovan om tidigare verksamhet i Almedalen) kalla medicin för ”statligt knark” (detta lågvattenmärke av de oseriösa författarna finns på sid 88). Och att författarna inte ens verkar kunna att det är enbart en mindre andel av narkomanerna som omfattas av denna substitutionsbehandling, den större delen av de svenska narkomanerna har andra huvuddroger än de som substitutionsbehandlingen med subutex, suboxone och metadon riktar sig till, är som sagt var bara ett i raden av exempel på att författarna är oinsatta i frågorna de skriver om.

Likaså riktas kritik mot kommuners och landstings alternativa behandlingsformer pga av de ”saknar i stort sett adekvat personal”, menat personal med egen erfarenhet av missbruk/beroende. Även det visar på en viss bristande kunskap/insikt, jag har kommit i kontakt med flertalet kommuners/landstings/statliga SiS beroendevård och på flera ställen finns såväl tolvstegsbehandling som personal med egen erfarenhet, visserligen inte i samma omfattning som på tolvstegsrörelsens behandlingshem, men ger man i sig på att beskriva/kritisera svensk missbruksvård bör man verkligen vara lite mer insatt än vad författarna förefaller vara.

Att omnämna att Bejerot ses som ”ett spöke i svensk vårdpolitik” utifrån ett resonemang om sjukdomssynsättet är ännu ett exempel på att inte redogöra särskilt sakligt för problemområdet, det finns många andra anledningar till varför bejerotska synsättet på aktuellt område är ifrågasatt idag, inte minst utifrån hans repressiva synsätt.

Visserligen är boken ett försvarstal för tolvstegsbehandling, men det är anmärkningsvärt att författarna lånar sig till att redogöra för behandlingshemmens egna påstådda resultat. Så påstås t ex Nämndemansgården ”enligt en undersökning” ha en ”successrate” på 67%, Lindormsnäs påstås ha haft 87%. Detta skulle ju i behandlingssammanhang vara världssensationer. Att författarna anger detta handlar förmodligen om bristande förmåga till källkritik, och bristande kännedom om internationella studier om successrate för behandlingar, men det är än mer förvånande att behandlingshemmen själva tror att dessa självutförda undersökningar har någon slags trovärdighet. Men så saknar redogörelsen för tolvstegs-/Minnesota-behandlingen nedgång i stort sett helt självkritik. Visst omnämns i beskrivningen av utvecklingen att det fanns behandlingshem som hade mycket outbildad personal, men särskilt mycket mer självkritik än dessa få rader finns inte. Att måla ut substitutionsbehandling, enskilda läkare som drevs av ogillande av privata alternativ och ”socialdemokratins Sveriges” ogillande av privata vårdformer som förklaring till behandlingsformens nedgång duger inte.

Vidare hade jag själv uppskattat mer vetenskaplig grund i boken, det finns trots allt en hel del amerikansk forskning om ”Minnesota-”/12-stegsbehandlingen. Men som jag konstaterat tidigare förefaller tolvstegsrörelsen, åtminstone i Sverige, ha intagit en vetenskaps- och forskningsfientlig ståndpunkt (apropå t ex att t o m Hazelden använder sig av substitutionsbehandling i deras behandling). Det präglas som sagt var även boken, och ser man på den sista sidan så framkommer det att författarna inte ens har grundläggande förståelse för jämförelsemetodikens roll i forskningen. Det är olyckligt, och så länge som tolvstegsrörelsens förespråkare i Sverige håller fast vid den inslagna vägen vågar jag påstå att jag tror att framtiden ser mycket mörk ut. Det är synd, för tolvstegsrörelsen har en del att bidra med, men förmodligen har man på behandlingshem och intresseorganisationer (som SCAA) för dåliga rådgivare för sitt eget bästa.

Boken är aktuell på ett seminarium i Almedalen i morgon. På seminariet ställs tre frågor:

”Vi frågor oss därför varför så få kommuner väljer att skicka missbrukare på Minnesotabehandling? Är företag bättre på att välja fungerande behandlingsmetoder än kommuner? Är det kortsiktigt ekonomiskt tänkande, symptomlindring med läkemedel eller naivitet som styr missbruksvården?”

De är inte så svåra att svara på. Svaret på den första frågan handlar dels om budgetmässiga faktorer, öppenvård i egen regi är billigast för kommunerna (på kort sikt åtminstone), och dels om att tolvstegsbehandling saknar evidens för narkomani enligt Socialstyrelsens riktlinjer. Vidare har tolvstegsrörelsen gått i motsatt riktning mot den svenska offentliga sektorn, inkl missbruksvården, när missbruksvården allt mer lutat sig åt vetenskaplig och teoretisk grund har tolvstegsrörelsen blivit allt mer anekdotisk och osaklig (t ex KRIS kampanjer) och inte anställt akademiskt utbildad personal i tillräcklig omfattning.

Svaret på den andra frågan är nog att näringslivet inte tar del av vetenskapliga resultat för behandlingsmetoder, och inte heller har utvärderingsorganisationer, i samma utsträckning som den offentliga sektorn. Svaret på den tredje frågan är att missbruksvården styrs av dels ekonomiska besparingar/prioriteringar, dels mer eller mindre lyder under strikta utvärderingsformer som missgynnar mer ostrukturerade behandlingsmetoder och dels dras med ett politiskt ointresse. Att sedan tolvstegsrörelsen även i frågan måste misskreditera den läkemedelsassisterade behandlingen gör nog att den får det allt svårare eftersom det tyder på en okunskap (förakt för?) om vetenskapligt grundade behandlingsmetoder som mäter chans för överlevnad, ett område där tolvstegsrörelsen inte kunnat presentera trovärdiga siffror som gör behandlingen till ett alternativ.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *