Om #drogkampen i Sundsvalls Tidning

I mitten av maj startades artikelserien #drogkampen i Sundsvalls Tidning (ST), vilket jag skrev om här. I helgen avslutades artikelserien med denna artikel, och idag hade en av journalisterna en krönika i tidningen om en promenad på kyrkogården med förhoppningar att de lekande barnen i närheten skulle avstå drogerna som kunde leda dit.

Journalisten avsåg så klart narkotika med ordet drogerna, trots att alkoholen har orsakat fler för tidiga invånare på kyrkogården, men det är klart, alkoholen dödar inte lika ofta så tidigt som narkotika kan göra. Och även om betydligt fler ungdomar i Sundsvall kommer att få sina liv förstörda och förminskade av alkoholen än narkotikan, så kanske alkohol är ett för känsligt ämne för de prenumererande sundsvallsborna att ta upp (och kanske även för journalisterna som säkerligen tar vägen förbi Systembolaget på fredagarna). Precis som det varit allt för känsligt att ta upp att enbart ett fåtal av de som använder narkotika som berusningsmedel i Sundsvall hamnar i destruktiv problematisk användning, och att det kanske skulle kunna vara en mer framgångsrik väg att hantera narkotikaproblematiken att fokusera mer på skadelindring än avståendets nolltolerans.

Med dessa utelämnade perspektiv skulle artikelserien #drogkampen blivit ett mycket mer komplicerat journalistiskt projekt, ST valde tyvärr den enkla vägen. Men så gör ju journalister oftast när de skriver om droger, och i rättvisans namn måste man ändå dels berömma ST för försöket att ta ett helhetsgrepp och att de tagit i några svårare frågor, även om mycket saknas och att serien varit ett haveri ur ett par aspekter.

Artikelserien har inte lyckats beröra en del av områdets kärnproblem, och trots att drogområdet och drogproblematiken är ett såväl nationellt som internationellt problem har ST inte lyckats lyfta blicken från det lokala och det personliga. Frågor har ställts till ansvariga, men tyvärr i ett lokalt perspektiv där delar av problemen finns, men drogproblemen kräver flera perspektiv på en och samma gång, och det har ST misslyckats med.

I den avslutande artikeln hävdas att serien har haft effekt, en fältassistent som ska jobba uppsökande mot ungdomar ska anställas. Om det var syftet med artikelserien så har serien självfallet haft effekt, om man tror att det är lösningen på Sundsvalls drogproblem har serien inte haft effekt. Men det är också lite kännetecknande för det som är min huvudkritik av serien, man förenklar problemet och det saknas en hel del beståndsdelar för att bli en riktig drogkamp mot problemet. Som exempel på det tar man i den avslutande artikeln upp att serien diskuterats på ministernivå inom Kristdemokraterna, jag har inte noterat det men det handlar förmodligen om att den för området ansvariga ministern, KDs Maria Larsson, nämnt serien. Maria Larsson är som sagt var högst ansvarig för drogområdet, och den utveckling som har varit under hennes tid, och de åtgärder hon kunde ha vidtagit men som hon inte gjort (läs Missbruksutredningen) har inte ens berörts av serien.

ST misslyckas också eftersom man saknar en hel del av den specialkunskap som krävs, t ex är det lätt att göra en intervju med en fritidsgårdsföreståndare som saknar den gamla tidens kampanjer mot narkotika, men att ställa följdfrågor och att redovisa att forskning har visat att den gamla tidens kampanjer mot narkotika inte har fungerat (detta till trots så påminner i stort sett dagens kampanjer som myndigheterna bedriver om den gamla tidens kampanjer, om än inte riktigt lika kontraproduktiva). Men så finns i medelsvenssons medvetande en osaklig och just kontraproduktiv naiv föreställning om att de kampanjerna hade någon verkan. Det borde vara ett journalistiskt uppdrag att redogöra för att så inte är fallet.

Inte heller har journalisterna tillräcklig kunskap för att ställa följdfrågor, eller illustrera med fakta, att Sundsvalls huvudalternativ för individer med drogproblem är en tolvstegsbehandling när man intervjuar den ansvarige tjänstemannen. ST tar inte upp att tolvstegsbehandling är en behandlingsmetod som har mycket svagt stöd i forskningen, och som inte rekommenderas av Socialstyrelsen i dagsläget för narkotikaproblematik och som dessutom är utsatt för omfattande kritik internationellt. Tjänstemannen får också hävda att ”det vore bättre om de togs omhand på hemmaplan. Det vore mer kostnadseffektivt och tids nog ska de ändå konfrontera hemmiljön”, trots att det är påståenden som går och bör ifrågasättas, men det får inte sundsvallsborna veta eftersom ST saknar den kunskapen.

ST skriver i den avslutande artikeln att ”Inom psykiatrin saknas tio miljoner kronor för att det ska kunna erbjudas en missbruksvård som följer lagkraven. Nästa år ska den posten tas med.”, utifrån ett uttalande från en landstingsdirektör i en av seriens artiklar. Direktören säger i artikeln att ”Främst behöver vi utveckla vården när det gäller unga och blandmissbrukare”, det handlar inte om att Sundsvall behöver öppna upp för läkemedelsassisterad behandling av opiatmissbrukare, det drogområde som skördar flest antal döda (vilket också nämns i en artikel om dödsfallen i området) och där den läkemedelsassisterade behandlingen är oomtvistat mest effektiv både för att skapa missbruksfrihet och överlevnad. I en bisats i en artikel med ansvariga moderata landstingsrådet nämns att denna vårdform varit stängd för nya patienter sedan 2012, och ingenstans i artikelserien problematiseras detta eller uppmärksammas det specifikt. Och ingenstans i journalisternas krönikor nämns att det är ett problem att bevisat effektiva behandlingar för att undvika dödsfall inte är tillgängliga för sundsvallsborna, det enda journalisterna kan problematisera och tro på verkar vara att folk ska avstå från narkotika, men det är en utopi och journalisterna sviker sitt ansvar genom att enbart föra fram utopin. Det är ett stort misslyckande för ST.

De stora problemen med att området saknar tillräcklig satsning och tillräcklig kunskap berörs som sagt var väldigt ytligt. Man småberör grunden till detta, det politiska ointresset, men några svårare följdfrågor eller någon tydlig illustration av denna aspekt görs inte, inte ens i journalisternas egna kommentarer. Man redovisar visserligen lokala partiföreträdares kommentarer, vilka är relativt sorgliga att läsa och visar inte bara på ett ointresse för problematiken utan även på stora kunskapsbrister och naivitet. Läs gärna politikernas kommentarer kring hur de jobbar mot drogproblematiken, det ger en bra bild av varför Sverige ligger i europatoppen för de narkotikarelaterade dödsfallen och varför vi har en stigande kurva för antalet individer som hamnar i problematisk droganvändning (notera särskilt att Vänsterpartiet tror på att en satsning på kollektivtrafiken skulle motverka drogproblemen bland unga, komik på hög nivå, å andra sidan är Vänsterpartiet det enda partiet som nämner att det behövs mer resurser till missbrukarvården och specifikt det stängda LARO-programmet, och notera särskilt att det enda Socialdemokraterna kan kommentera om den kvalificerade vården är att de ser den som ett misslyckande).

Förutom dessa svagheter innehåller artikelserien ett stort haveri, en medarbetare på tidningen sjunger Bejerots lov, en man som kan ses som ansvarig för en hel del av den svenska överdödligheten inom narkotika. Det är nästan som att ST trampar på de föräldrar vars barn avlidit i missbruket som serien inleddes med, upprörande.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

2 reaktion på “Om #drogkampen i Sundsvalls Tidning”

  1. Ännu ett välskrivet inlägg av dig Magnus Callmyr.Jag tycker att du ofta visar dig ha oöverräffade insikter och reflektioner kring Sveriges narkotikapolitik.Det skulle vara väldigt mycket tystare och dummare om inte du skrev i ämnet.
    Det är speciellt bra att du kritiserar media som tillåter sig själva att vara okritiska och slappa.Att politiker är såna är en sak men vi (några av oss iaf) vill att media gärna vågar ställa jobbiga frågor och tom har modet att ifrågasätta sig själva ibland.Jag är besviken speciellt på våra tidningar som väldigt sällan vågar utmana det dom tror det är det lämpliga att tycka.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *