Modigt men fegt, Tove Lifvendahl!

Tove Lifvendahl skriver en krönika på ledarplats i dagens SvD där hon tar upp ”Ansvaret för missbrukaren”. Hon gör det utifrån problemet med alkoholism, ett fenomen som varje år skördar ca 4 500 liv i Sverige, förminskar 300 000 människors liv i ett missbruk, påverkar anhöriga och brottsoffer och kostar samhället totalt 150 miljarder. Årligen. Av någon anledning glömmer Tove bort narkotikamissbrukaren, det är ytterligare minst 500 liv, 55 000 individer som får sina liv beskurna och ytterligare tusentals anhöriga och brottsoffer. Årligen.

Först och främst hedrar det en person i den maktställning som en politisk chefredaktör har att hon vågar ta upp detta område, det är sällsynt och därför modigt. Det är också modigt eftersom det är politiskt ointressant område som berör svåra frågor. Det är också modigt eftersom SvD politiskt ligger nära alliansen, och missbruksområdet tillhör ett av alliansens största misslyckanden då området misskötts kraftigt och samtliga siffror gått åt fel håll under minister Maria Larssons (KD) ledning. Äntligen lyfter någon dessa frågor! Men det finns några brister i Tove Lifvendahls resonemang som jag tänkte lyfta fram.

Tove listar tre ansvarsnivåer och påstår att ”alla är lika viktiga”. Det är ett tankefel enligt mitt synsätt, men också ett tidens tecken.

Den första nivån Tove tar upp är individen med problematiken. Hon skriver ”I grunden måste varje människa ta ansvar för sitt eget liv”, och det påståendet, att detta är grunden, är både felaktigt och korrekt. Framför allt är det ett exempel på den individualisering som präglar samhället, och en del av den dominerande medikalisering som präglar missbruksområdet. Problemet formuleras ofta till att ”Du som missbrukare är själv ansvarig för att ha satt dig i problemet, och du är själv ansvarig för att ta dig ur det”, riktigt så extrem är inte Tove då hon bara kallar det grunden och har med samhället.

Det är korrekt att det inte går att bryta ett missbruk utan att ha bestämt sig för det och utan att vara motiverad och beredd att investera i smärtsam förändring, men det är svårt att som enskild individ ta ansvar för detta om man inte får den korrekta hjälpen, de verktyg och förutsättningar som behövs för att göra förändringen. En hel del lyckas ändå, kallat självläkning, men som våra siffror visar är det allt för få, och det är bara ett inhumant samhälle som gör det till norm. Så precis som att ett missbruk aldrig är en individs egna val, går det inte att lägga allt ansvar på individen för att bryta ett missbruk. Det är sällan som misslyckade försök att bryta ett missbruk handlar om bristande ansvar hos individen, då handlar det mer ofta om utebliven eller dålig hjälp.

Den andra nivån Tove tar upp är de anhöriga, vänner och omgivning. Hon menar att det hos dessa finns ett ansvar att göra något, att hjälpa. Och visst är det nog så, men det är samtidigt inte så enkelt då individer ofta saknar kunskap om vad missbruk handlar om och allt för ofta felaktigt tror att det handlar om moral, ett val eller en sjukdom. Vi pratar sällan om missbruk, och gör vi det är det ofta moraliserande och stigmatiserande utifrån våra fördomar. Och den som tvivlar på att dessa finns kan läsa valfritt omodererat kommentarsfält där missbruk berörs. Utan kunskap om vad missbruk handlar om.

Utan kunskap om vad som krävs för att bryta ett missbruk är det oerhört svårt för omgivningen att ta det ansvar som Tove menar att omgivningen har, men det är korrekt att ingen människa är en ö och att omgivningen oftast behövs som resurs när ett missbruk ska brytas. Idag satsas mycket på att stötta anhöriga, särskilt barn till missbrukare är ett område som regeringen har satsat en hel del på. Tyvärr saknas perspektivet vad anhöriga, vänner, kollegor, medmänniskor kan göra för att underlätta en brytning, det är som att regeringen saknar kunskap även om det.

Den tredje nivån Tove tar upp är det offentliga systemet. Tove inleder med en berättelse om en släkting som sökte hjälp och som först möttes av sjukvårdens okunskap och oförstånd, och sedan av socialtjänstens inkompetens. Systemet ”har grova maskor och enorma hål” skriver Tove, och den kritiken är inte svår att skriva under på. Såväl vår primärvård/sjukvård som vår socialtjänst saknar tillräcklig kunskap om vad missbruk är, och hur man bäst bryter ett missbruk, även om man gjort tafatta försök via ”nationella riktlinjer” att korrigera detta. Men så länge som samhället mäter områdets kvalitet med termer som ”har information på kommunens hemsida” i stället för ”självförsörjande/nyktra dagar/annat relevant mått x tid efter avslutad hjälpinsats” lär det fortsätta se ut så.

Missbruksutredningen försökte ta upp ett antal av den mängd brister som finns inom missbruksområdet, och Tove nämner denna utredning och dess åtta reformområden. Vad hon inte nämner är att regeringen, och riksdagen, avfärdade i princip samtliga förslag utom en handfull marginella. Alliansregeringen hade möjligheten denna mandatperiod att göra en välbehövlig ordentlig reforminsats inom missbruksområdet, men valde att avvisa utredningen. Det har regeringen och alliansväljarna ansvaret för, och det är fegt av Tove Lifvendahl att inte uttala den kritik för detta som hade varit på sin plats. Ingenstans utdelar Tove något politiskt ansvar för att det ser ut som det gör på missbruksområdet, och därmed tar inte heller hon det ansvar som hon borde göra som politisk chefredaktör. Det är synd. Och fegt.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *