Narkotikabruk och stigma

På Facebook finns en grupp som strävar efter att lyfta fram ett ärligt och brett vetenskapligt perspektiv på narkotikaområdet, Centrum för Narkotikavetenskap. Det är ett friskt grepp på narkotikadebatten, som annars tenderar att bli väldigt ideologiserad för att inte säga ”statskontrollerad”. Om området inte är utsatt för debatt kvarstår status quo, och det är en utveckling ingen humanist kan gilla.

Häromdagen slängde Bard ut en brandfackla genom att lägga ut denna text på CNV:

”CNV sysslar med att sätta välbehövlig vetenskap till det i Sverige märkligt inflammerade ämnesområdet narkotika och narkomanvård och därmed även göra oss av med destruktiva lögner och fördomar. I detta arbete jobbar vi utifrån skademinimeringsprincipen som alla i CNV accepterar som gemensam utgångspunkt. Nu skulle jag även vilja sätta fart på historievetenskapen inom CNV och undrar varifrån idén kommer om att knarkande i sig alltid är av ondo? Skademinimeringsprincpen innebär att allt knarkande som är skadligt för brukaren och brukarens omgivning ska minimeras eller elimineras. Men skademinimeringsprincipen innebär också att allt brukande som inte skadar brukaren och brukarens omgivning (eller till med upplevs som positivt för brukaren) förtjänar att försvaras och då måste även vi i CNV vara beredda att göra detta (eller snarare ge dessa brukare röst).

Så varfrån kommer myten om att ett sådant rekreationellt icke-destruktivt brukande inte kan eller får finnas? Vem hittade på den myten och i vilket syfte? Och varför attackerar vi inte denna den största lögnen eller det största mörkandet inom den svenska narkotikapolitiken? Vart har brukaren (inte missbrukaren) tagit vägen? 95% av alla narkotikakonsumenter är ju brukare och inte missbrukare. Är detta 2014 år stora fråga för oss? Kanske dags för brukare att komma ut som bögar och flator en gång gjorde?”

 

Om vi struntar i att siffran 95% är aningen för hög, individer som utvecklar ett problematiskt förhållande till narkotika är lite högre än 5%, men det är inte så långt ifrån så är det ett korrekt konstaterande som Alexander Bard gör. De allra flesta, en extrem och överväldigande majoritet, av de som använder narkotika får inte problem eller några skador p.g.a det, förutom i ett land som Sverige som har den extrema lagstiftningen att du blir kriminell så fort du intar ett narkotiskt ämne utan läkares ordination och att du därför riskerar problem juridiskt. Och som tillägg till det juridiska finns de sociala problemen, risken att förlora arbete, körkort etc till följd av kriminaliseringen. Dessutom finns den stora risken, med stora problem till följd, som handlar om den sociala stämplingen och stigmatiseringen, vilket är något som Alexander Bards debattinlägg indirekt sätter fokus på, den stämpling som narkoman/narkotikaanvändare innebär i dagens samhälle skapar i sig onödiga problem.

Samhället försöker tyvärr arbeta preventivt mot narkotikaanvändning genom att öka stigmatiseringen (t ex med hjälp av generaliseranden kring möjliga skadeverkningar). Det, tillsammans med mångårig likartad verksamhet från dels det offentliga Sveriges kampanjer mot narkotika och dels olika intresseorganisationers (läs särskilt RNS och andra Bejerotska påfund), har lett till att såväl offentliga institutioner, deras personal, och svenskar i allmänhet har ogrundad, orättvis och osaklig, negativ inställning till individer som använder narkotika.

Det är en sak när medelsvensson uttrycker dessa negativa åsikter, och det är bara att läsa random nyhetsartikel med kommentarsfunktion som berör individer med (problematisk) narkotikaanvändning för att ta del av dem, som tur är kan man ju som individ välja att inte ha med sådana människor att göra men det blir mer problematiskt när dessa individer innehar tjänster som påverkar andra. Det går till och med att argumentera för att det är något som i praktiken förlänger och förvärrar missbruksproblematik. Och därtill det allvarliga i att det skadar och orsakar lidande för människor, något som vi som humant samhälle borde sträva bort från.

Grunden till problemet är myter, mediabilder, okunskap, överförande av några individers beteenden på andra etc (allt detta som kallas stigmatisering), i stället för vetenskapligt baserad information om vad som kännetecknar en individ som använder narkotika och om man kan generalisera personlighetsdrag och beteenden utifrån den gemensamma nämnaren narkotika.

Nedvärderingen, föraktet, orättvisorna, diskrimineringen till följd av stigmatiseringen finns obehagligt närvarande i samhället. Och ingenting görs från samhällets håll att förändra det, det är som minister Maria Larsson och hennes experter och rådgivare inte förstår hur det ser ut och vilka konsekvenser det får för människors liv. Kanske är det så att det enda som skulle kunna göra skillnad och förändra detta är om narkotikaanvändning kunde ses som mer normalt, att det skulle bli öppnare med användningen så att människor får lära känna och se narkotikaanvändare oftare, förmodligen skulle bilden förändras då. Precis som attityderna gentemot bögarna och flatorna förändrats när allt fler kommit ut för att anknyta till Alexanders brandfackla. Behovet av förändring finns i alla fall där.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *