• magnus.callmyr@gmail.com

Haverikommission eller katastrofkommission

Haverikommission eller katastrofkommission



HEMSIDAN UNDER OMBYGGNAD (inkl städning bland gamla inlägg)


Det är ingen nyhet direkt att svenskt missbruksområde är i katastrofläge. Allt pekar åt fel håll. Och vi har inte ens en aning om exakt allt som pekar åt rätt håll eftersom vi inte mäter flera viktiga parametrar inom området. Den ansvariga ministern Maria Larsson var ”redan” 2008 inne på att området inte fungerade och skrev en debattartikel i DN om det, samtidigt som hon tillsatte ”Missbruksutredningen” som skulle arbeta fram förslag som skulle lösa ”problemet”. Missbruksutredningen kom, hade en medicinsk slagsida, men arbetade ändå fram ett 70-tal förslag som vi skulle behöva genomföra (vilket hade tagit oss en bit på vägen från katastrofläget), regeringen tog tillvara kanske en handfull av dessa.

De senaste åren har vi kunnat konstatera att förutom att nya nätdroger tillkommit på missbruksområdet i en rask takt, i flera fall åtföljda av dödsfall till följd av akuta händelser (hälsoeffekterna på lång sikt vet vi mycket lite om), så verkar användningen av droger ha ökat (särskilt uppmärksammar myndigheterna cannabis bland tonåringar, men de har egentligen ingen aning om hela bilden), dessutom rapporterar flertalet kommuner år efter år att deras budgetering för missbrukskostnader spräckts, och så kunde vi i höstas läsa om nyheten om ett nytt svenskt rekord i narkotikarelaterad dödlighet (och då är nätdrogerna t o m underrapporterade i den rapporten). Hur situationen ser ut på alkoholområdet, som traditionellt stått för 10 x fler missbrukare och minst ca 8 x fler dödsfall, pratar vi inte ens om eftersom alkoholen är en känslig fråga.

Över huvud taget pratar vi som samhälle väldigt lite om missbruksområdet, och när vi gör det är det sällan med en särskilt brett anslag, det är som vi inte har debattörer som klarar av att greppa problemet vare sig tvärvetenskapligt eller ur helikopterperspektiv. Och inte blir det bättre av att inga av våra riksdagsledamöter klarar av att föra upp frågeställningar på den nivån, såvida de inte är utsatta för enfrågelobbyism från någon av från samhällsetablissemanget välgödda lobbyistgrupperna KRIS och IOGT-NTO med lobbyismens tunna samtalssoppa som resultat. Men visst, för att vara ärlig, visst har vi senaste året sett några debattartiklar kring cannabisfrågan, både från enskilda politiker som från akademi-aktörer, tyvärr präglas den debatten både av oärlighet och otillräcklighet. Med andra ord är dagens debattartikel i SvD rätt ovanlig. Och den berör det senaste svenska rekordet i narkotikarelaterad dödlighet, utifrån frågeställningen ”Vi måste veta varför fler dör av narkotika”.

Samtidigt är debattartikeln vanlig och karaktäristisk för det svenska missbruksområdet. Fyra akademiker ställer i debattartikeln ett par frågor utifrån dödsfallsstatistiken (PDF), en av frågeställarna är den psykolog/forskare vid Karolinska institutet som sammanställer dödsfallssiffrorna åt FHI, en annan är professor i rättsmedicin vid Uppsala Universitet, en är en forskare i sociologi som är chef för Stockholms stads enhet som ska förebygga alkohol- och narkotikaproblem och den fjärde är en forskare vid Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet, som bl a forskat om dödsfallsstatistik.

Forskarna skriver i artikeln att narkotikarelaterade dödsfallens ökning i stort sett beror på ökning i Stockholm, där dödsfallen enligt artikeln ”Under de senaste tre åren har de narkotikarelaterade dödsfallen i Stockholm fördubblats från 82 till 166”, vilket är ett litet märkligt påstående då om man studerar de senaste 20 årens dödsfall i Stockholm ”alltid” legat mellan 100 och 120 med några enstaka dropp nedåt 80-siffran, under de senaste 6 åren var ett år, just det år 2009 som skulle ge fördubblingen, en avvikare av det slaget. Men visst skiljer sig 2012 genom att inte ligga mellan 100 och 120, dock är det ju inte särskilt ovanligt med enstaka avvikelser, outliers, i statistiska serier. Men visst, det är onekligen så att det i det svenska nationella statistikmaterialet såväl som det stockholmska finns två trender, att dödsfall relaterade till metadon/buprenorfin ökar och att fentanylrelaterade dödsfall ökar (det senare kan mycket väl vara kopplat till senaste årens nätdroger med lagliga fentanyl-analoger) samt att heroinrelaterade dödsfall är tillbaka på (för Stockholms del) de högre nivåer som rådde för ca 10 år sedan.

Detta föranleder sålunda debattörerna att efterfråga en haverikommission som ska utreda dödsfallen (i Stockholm), det är ett bra förslag om det inte hade varit begränsat till Stockholm, för vi skulle verkligen behöva veta mer om varför vi har ständigt ökande dödsfall (åtminstone sedan 2006 då den nedåtgående trenden bröts). Till skillnad från debattörerna tycker jag att de döda utanför Stockholm är värda lika mycket uppmärksamhet som stockholmarna, och en för tidigt död örebroare är lika tragiskt och värt att undvika om det går som en för tidigt död stockholmare. Debattörerna lyfter fram fyra frågor som de anser är viktigt att besvara utifrån dessa förtidigt döda medborgarna:

  1. Var den döde en erfaren missbrukare eller var det ett mer tillfälligt intag?
  2. Handlar det om personer med missbruk av läkemedel som börjat missbruka heroin när priserna gått ner?
  3. Fanns det något uppehåll i missbruket och därmed sänkt tolerans det vill säga att man tålde mindre?
  4. Beträffande metadonrelaterade dödsfall, rör det sig om läckage från behandlingen eller finns det någon annan källa?

Jag kan tänka mig ett antal minst lika, om inte mer, relevanta frågor att ställa, ett par exempel (spontant, dvs inte med samma reflektionstid som en debattartikel ger möjlighet till):

1. Vilka insatser för vård och behandling hade erbjudits individen under levnadstiden kopplat till ev missbruk/beroende?

2. Hur såg samhällets stöd i övrigt ut för att individen skulle kunna lämna missbruksmiljön?

3. Handlar det om personer som utsatts för repressalier i samband med substitutionsbehandling, t ex ofrivillig utskrivning till följd av de regler kring behandlingen som inte är medicinskt motiverade?

4. Handlar det om individer som avlidit till följd av de regler som begränsar tillgången till substitutionsbehandling (t ex de tvivelaktiga ålders- eller dokumenationskraven)?

Sedan kanske man kan reflektera över att akademi- och etablissemangsdebattörerna medvetet eller omedvetet enbart ställer frågor som utgår från individen, och inte en enda fråga som utgår från samhällets och etablissemangets ansvar för dödsfallen, vilket föranleder en annan viktig fråga, vem formulerar problemet när vi talar om missbruksrelaterade frågor…

Man kan också ställa frågan vilken relevans det har om den döde var erfaren eller tillfällig användare, och vilken betydelse det egentligen har om individen bytt från opioider till heroin, men jag antar utifrån debattörernas bakgrund att det finns något biomedicinskt intresse av detta.

Rent biomedicinskt borde det däremot finnas intresse av att ställa frågor kring hur det kommer sig att vi under de senaste 20 åren har ca en tredubbling av de dödsfall som klassas som cannabisrelaterade, med tanke på man biokemiskt inte kan avlida till följd av cannabisintag. Ändå sker denna ökning, en del av frågeställningen besvaras självfallet av att cannabisanvändningen ökar, men vad är det som ligger bakom dessa dödsfall. Hur stor andel är olyckor, och hur stor andel är självmord av dessa dödsfall? Det sin tur ger upphov till nya frågor, vilken hjälp och stöd fick dessa individer? Hur stor betydelse hade stigmatiseringen av cannabisanvändare i dessa dödsfall? Handlar dessa dödsfall kanske om självmord hos någon som förlorat jobbet för att denne ertappats med att ha rökt cannabis, och hur stor är den andelen i så fall? Det är socialpsykologiska/sociologiska frågor, och det är lite märkligt att med tanke på att STADs chef är sociolog, att dessa frågor inte kändes relevanta att ha en haverikommission kring? Det är en sak att vi har dödsfall av heroin som vi vet kan orsaka andningsdepression, vilket är dödligt, men det säger kanske mer om vårt svenska missbruksområde att vi har mängder av döda kopplade till en drog som man inte kan dö av… Och vad säger det om vårt svenska missbruksområde att etablissemanget inte ens ens ställer frågan.

Sedan finns det ännu en intressant fråga som inte ställs, men som borde ställas inte minst om man som debattörerna gör, föreslår en ny utredning, hur kommer det sig att en extremt omfattande utredning som bland annat berörde flera aspekter på dödsfallen, dvs den så kallade Missbruksutredningen, inte föranledde i stort sett några som helst reella förändringar när den levererades till beslutsfattarna i regering och riksdag? Visst är det bra att utreda, men om utredningarna inte används, varför kommenteras inte det från våra etablissemangs-akademiker mer? Varför protesteras inte mer mot det? Varför ställs inte mer politiska frågor från akademierna som verkar inom missbruksområdet, särskilt med tanke på att hur goda utredningar ni än medverkar till ändå inte verkar få något större genomslag till följd av områdets politiska läge?

Svenskt missbruksområde behöver inte bara en haverikommission om de dödsfall som inträffar, det behöver en katastrofkommission för att utreda varför hela detta område befinner sig i den katastrof det gör med ökande antal problematiska användare, ökande antal dödsfall, minskande antal vårdplatser, minskande antal vårdalternativ och obefintligt politiskt intresse.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

0 reaktioner på ”Haverikommission eller katastrofkommission

Knarkare som dör | DicktofonPublicerat den  2:07 f m - Dec 29, 2013

[…] kan det verka OK att börja använda droger och då skulle ju givetvis väldigt många göra det direkt. Varför inte […]

Inte konstigt att fler dör av narkotika i Sverige | Pinglans Tankar – den ej politiskt korrekta bloggenPublicerat den  11:17 e m - Dec 30, 2013

[…] http://www.magnuscallmyr.se/2013/12/25/haverikommission-eller-katastrofkommission/ […]

Lämna ett meddelande