Några frågeställningar utifrån Folkhälsoinstitutets cannabisinformation

granskningSent på fredagskvällen lade jag ut min genomgång av källorna bakom Sveriges Radios påstående om att cannabisanvändare blir barnsliga. Det visade sig att den statliga myndigheten FHI inte hade något alls egentligen på fötterna bakom påståendet. Källorna slutade i några psykoanalytikers freudianska tolkning av några enskilda fall individer, från slutet av 60-talet resp 70-talet.

Världen i stort såg mycket mer annorlunda ut då, samhället präglades av en annan moraluppfattning än dagens, och det är uppenbart att det präglat tolkningen av patientkontakterna, likväl som man såg på forskning på ett annat sätt då, det krävdes uppenbarligen inte särskilt säkerställda fakta för att hävda ett vetenskapligt faktum. Och uppenbarligen har vi tillåtit detta följa med oss i kriget mot drogerna, kanske utifrån principen ”allt som låter negativt är bra och kan säkert avhålla någon från att testa droger”. Men det är självfallet inte okej, vare sig utifrån vetenskapliga ideal eller humanitära.

I en tråd på Facebook där min text diskuterades kommenterade en om det inte handlade om en ”onödig hangup på ordval” och så tillägget ”Går det aldrig att säga rent ur att det naturligtvis är alldeles bäst att aldrig börja med droger.”, det är en rätt provocerande kommentar, för FHIs faktabok har inverkan på mängder av liv. Oavsett vad vi tycker är bäst så kommer individer alltid att vilja prova och vilja använda droger, det är något vi måste utgå från. En inte oväsentlig del är hur det osanna påståendet om att cannabisanvändare blir barnsliga påverkar dessa individer, vilka attityder gentemot cannabisanvändare skapar det, särskilt i kombination med den ifrågasatta forskningen kring cannabis inverkan på IQ.

Hur påverkar det individer som av polisen för många år framåt stämplats som cannabisanvändare vid deras raider mot skolor, hur påverkar det elevernas livschanser? Och vilken påverkan har det på kontakterna med ev. hjälparbetare inom det sociala sektorn som fått lära sig att FHIs skrift om cannabis och Thomas Lundqvists påståenden är sanna? Jag ser det långt ifrån som onödigt, jag ser det som ytterst allvarligt. OM vi ska minska drogers skadeverkningar måste vi basera vårt agerande på bästa tillgängliga information (vetenskap).

Det jag skrev om FHI:s material om cannabis skadeverkningar är inte bara allvarligt utifrån ovanstående. Nästa frågeställning blir ju självfallet, vad vet vi om kvaliteten på källorna i resten av materialet? Jag har läst forskningskällorna för dels ett påstående inom psykosdelen och dels detta med barnsligheten, och i båda fallen visade det sig att FHIs faktaskrift inte innehöll så mycket fakta… Hur har FHIs faktainsamling gått till? Och i förlängningen, hur ser egentligen forskningen om cannabis skadeverkningar ut?

Det blir många frågor utifrån detta. Ta bara en sak som de två grundkällorna till barnslighetspåståendet, eller för den delen ta Thomas Lundqvists doktorsavhandling som idag används som källa både i debatten och det offentliga samtalet om cannabis skadeverkningar. Det är forskning (”forskning” snarare i fallet med barnsligheten) som utförts på individer som sökt behandling. Om det nu inte hade varit så att tolkningen kring barnsligheten utförts utifrån det svårgeneraliserbara psykodynamiska perspektivet, hur vet vi att slutsatserna utifrån individer som krävt behandling som ofta överförs som skadeverkningar generellt är trovärdiga generellt till de som inte har ett bruk som ger effekter som kräver behandling, hur vet vi att det inte handlar om slutsatser där man i den psykologiska analysen blandat samman skador av cannabis med det som ledde fram till cannabisanvändningen (t ex den psykosociala uppväxtmiljön), eller för den delen bara normal variation i ungdomars utveckling och frigörelseprocess? Jag är inte särskilt övertygad om att detta hålls isär, det är inte mitt intryck av att ha läst t.ex. ovanstående originalkällor. Och när t ex Lundqvist använder båda dessa källor i sitt material, säger det något om hur han sett på kunskapsproduktion rent allmänt?

Det behöver inte göra det, men jag blir allvarligt orolig, inte minst när Lundqvist teorier ligger bakom en hel del av den ”behandling” som ges till dem som söker hjälp hos svenska kommuner för cannabisberoende (haschprogrammet, HAP, vars vetenskapliga underlag refereras på hemsidan droginfo.com till den skrift som Lundqvist och Eriksson gav ut 1987 och som jag skrev om i fredagens inlägg). Och hur mycket av det som påstås vara cannabis skadeverkningar idag är egentligen baserat på moralism utifrån hur samhället såg ut på 60-, 70- och 80-talet? När jag läst de originalkällor som låg bakom FHI:s påstående om barnsligheten slogs jag av hur moralism (och till viss del ”främmandekultur-fientlighet”) låg bakom en hel del utlåtanden, hur mycket av det finns egentligen bakom de slutsatser som svenska myndigheter presenterar som fakta om cannabis skadeverkningar idag? Vad vet vi egentligen om cannabis, dess skadeverkningar (och kanske t o m om dess nytta)?

Sverige och världen ser idag en ständigt ökande cannabisanvändning, jag tror att en del av denna ökning kan förklaras med att många idag inte litar på myndigheternas droginformation. Det är inte bara det att man upplever en stor skillnad mellan det som berättas av användare och det som myndigheterna påstår om effekterna, internet ger en unik möjlighet för alla, äldre som unga, att ta till sig ny information och till skillnad från vad myndigheterna verkar tro så tar människor till sig information och unga sprider den dessutom vidare. Men som tidigare konstaterats i denna blogg så måste informationen bland annat vara trovärdig och relevant för att få eftersträvad effekt (enligt en vetenskaplig metastudie). Men Sverige tar inte till sig av vetandet bakom hur man kan bedriva en bra cannabisprevention, vi tror fortfarande på kampanjer som präglas av skrämmande faktapåståenden, något vi sett flera exempel på i media den senaste tiden från olika instanser. Vi andra som vill verka för en vetenskaplig approach och som inte ser någon poäng i att tro på ett narkotikafritt samhälle och ett fördömande av droger, utan i stället fokuserar på att samhällets ansvar är att verka för att orsaka minsta möjliga skador, kallas eller betraktas som drogliberaler. Det är mycket märkligt och något som egentligen borde leda till eftertanke, om inte bland Sveriges politiker så åtminstone bland föräldrar och andra engagerade individer. De verkliga drogliberalerna kanske i själva verket är de som skriker högst om att cannabis är dödsknark eller något som bara skapar elände för alla oavsett dos eller frekvens…

 

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *