Kan journalister lita på fakta om droger, t ex cannabis?

granskningDet finns få som har sådan makt över vårt samhälle som journalister. Journalister bidrar ofta till att skapa bilder av fenomen genom det sätt som fenomenet beskrivs på av journalisterna, det som förmedlas av journalister ses ofta som en ”sanning”. Inom missbruksområdet berör det dels vilka fakta om droger som sprids och, särskilt allvarligt, vilken bild som sprids av individerna som använder droger.

Därför är det viktigt att försöka granska och debattera hur journalister utför detta jobb, och jag har allt för ofta tvingats vara kritisk till såväl hur journalister beskriver ”missbrukare” och brukare, båda beskrivs allt för ofta på ett stigmatiserande sätt, som hur media rapporterar fakta (t. ex inom mitt ”specialområde” nätdroger). Om detta skriver jag ibland i bloggen, ibland i kanske lite för skarp ton men givet makten journalister har att skapa vår verklighetsuppfattning är det allt för ofta provocerande hur journalister framställer området.

Nyligen har jag skrivit en del om Randi Mossige-Norheim och hennes sätt att gestalta ”narkotikalandet” i Sveriges Radio P1 dokumentärredaktions ”Narkotikalandet”. Jag har kritiserat journalisten Randi Mossige-Norheim en hel del. En del av min kritik gällde dels hur hon framställde cannabisanvändare, och dels den i mitt tycke bristande källkritik, och de båda hängde ihop i ett fall.

Randi Mossige-Norheim beskriver cannabisanvändare som barnsliga, och hon gör det genom att referera till Folkhälsoinstitutet FHI:s skrift ”Skador av hasch och marijuana” med orden ”Tonåringar som använder drogen stannar i utvecklingen och förblir barnsliga, men Sigge tror inte på sånt” (28:30 in i program 3 av Narkotikalandet). Jag har skrivit om den skriften tidigare, bland annat visade det sig att dess redogörelse för forskning om kopplingen mellan cannabis och psykoser (se inlägget RNS och psykosen) lämnade en del i övrigt att önska när jag granskade en liten del av materialet i ett annat sammanhang. Jag tyckte att Randi Mossige-Norheim skulle varit mer försiktig med påståendet om barnsligheten, vilket är mycket stigmatiserande för individerna som använder cannabis, och jag tyckte att Randi borde ha googlat och sett att vi är åtminstone några ”bloggare” (och en gång i tiden vid den första utgåvan även en forskare vid Lunds universitet) som är tveksamma till FHI:s skrift. Men låt oss studera vad som egentligen står om barnsligheten i FHI:s skrift, och källorna för det. Jag gjorde det och något rätt märkligt framträder:

I FHIs skrift är hela citatet detta (s 85):

”Den mycket erfarna narkomanvårdsläkaren Kerstin Tunving skrev följande i artikeln Psychiatric aspects of cannabis use in adolescents and young adults (1987):

Det sammanfattade intrycket är, utifrån kliniska observationer, att tonåringar som använder cannabis ”sover bort” sina tonår. Ofta utvecklas de inte i samma takt som sina jämnåriga, utan förblir barnsliga och osjälvständiga (min fetstilning).”

Det är allt belägg som finns för påståendet med denna referens. Så för att se underlaget för påståendet i den refererade artikeln från 1987 beställde jag artikeln (artikeln fanns inte online, själva forskningsjournalen, Pediatrician (14), den publicerades i existerande mellan 1985 och 1991).

Artikeln börjar med några beskrivningar om cannabis i historien, allt från antikens Odysseus, till fransk psykiatrikers anteckningar från mitten av 1800-talet till Egyptiska noteringar från början av 1900-talet, för att sedan kortfattat beskriva introduktionen i västvärlden på 60-talet för att sedan gå över till 70-talets noteringar om patienter i Stockholm som hade ”svårt att sluta använda cannabis, visade symtom på anspänningar, depression, sömnstörningar, koncentrations- och minnessvårigheter och avtrubbat känsloliv. Med andra ord, patienterna har de symtom på kroniskt cannabismissbruk som Smith (1968) kallar ”amotivationssyndrom”.” (Detta är i sig också mycket intressant och borde granskas i sig eftersom det inte är så som amotivationssyndromet har kommit att beskrivas, men det är ett sidospår, om än intressant. Artikeln beskriver sedan några effekter av cannabisanvändning av slaget ”Cannabis kan möjliggöra en flykt från vardagslivet. Kanske är detta den mest åtråvärda effekten. Tonåringarna kan ha fall av riktig sorg som de vill glömma (fall 3). De kanske också vill fly från misslyckanden i skolan och konflikter med föräldrarna. Drogen ger en känslomässig likgiltighet. (Eriksson D, Lundqvist T, (1987), Vägen ut ur dimman in press, bytte sedan namn till ”Vägen ut ur haschmissbruket, PDF). ”

Sedan skriver Tunving i artikeln om barnsligheten: ”Cannabismissbruk kan vara en mer eller mindre medveten metod för att hindra utvecklingen under tonårstiden för att förbli svag och barnslig (min fetstilning). Protesten kan vara passiv-regressiv, för att genom det tvinga föräldrarna till fortsatt omhändertagande och avstå från kravställande. Protesten kan också vara progressiv-aggressiv. Cannabis kan användas som ett vapen i en rebellisk protest ” Referensen för detta går även det till Eriksson och Lundqvist från 1987.

Tunving skriver vidare att ”För att summera, intrycket är, utifrån kliniska observationer, att tonåringar som missbrukar cannabis ”sover bort” sina tonår. Ofta utvecklas de inte i samma takt som ungdomar i samma ålder utan förblir barnsliga (min fetstilning) och beroende”. Referensen för detta är en artikel av Tunving, denna gång från 1985 i ”Psychiatric effects of cannabis use” i Acta Psychiatrica Scandinavica, (72, s 209–217).

Även denna artikel från 1985 inleds med en historisk expose med nedslag i en rapport från Brittiska Guyana från 1893 där en läkare skrivit om cannabispsykoser där användaren viftar med armar och kastar sig från sida till sida och springer fram och tillbaka ömsom sjungandes ömsom skrikandes. Lite senare citeras Whice 1852, med ”Vanemässig användning av cannabis gör en individ olämplig för affärsverksamhet, sänker dennes förmåga att minnas, sänker dennes förmåga att kontrollera tankarna, sänker uppmärksamhetsförmågan, och kan, om konsumtionen fortsätter, framkalla galenskap”. Artikeln refererar även att daglig cannabisanvändning är atypiskt för västvärlden och återger påståenden om många cannabispsykoser i indiska sjukhus. Det är som 30-talets Reefer Madness möter dåtidens xenofobi, bara 50 år senare i Sverige.

Tunving skriver om tonåringar som använder cannabis att

”Användningen av cannabis bland tonåringar kan ses som ett sätt att provocera deras föräldrar i samband med frigörelseprocessen under puberteten, men även som någon slags självdestruktiv handling. Med dess bedövande effekt, verkar marijuana modifiera känslor som ilska och obehagskänslor. Det kan även fungera som ett slags ”undanflykt” från olika slags konflikter. Slutligen, genom marijuanas sätt att verka, inträder tonåringen i en drömvärld i stället för att stå upp mot de problem som inträffar i verkliga livet” .

Referensen går till en bok från NIDA från 1981, och detta är förklaringen till användningen av ”barnslighet” i Tunvings artikel från 1987. I och med det citatet möts åter igen Tunving samt Eriksson och Lundqvist, exakt samma citat återfinns hos Eriksson och Lundqvist. Därför behöver man läsa denna NIDA bok, och den finns online. Den heter ”Adolescent Marijuana Abusers and Their Families”, skriven av Hendin et al och utgiven av NIDA 1981. I boken får man möta en psykodynamisk analys av 17 individer. Psykodynamisk teoribildning kan självfallet vara väldigt nyttig i de enskilda fallen, men den erbjuder, enligt mitt sätt att se på det åtminstone, en svag generaliserbarhet, särskilt om det är få fall som processats.

I NIDA-boken redogörs för de olika fallen, flera exempel på tonåringars provokationer ges inom en rad olika områden, bl a droger, men ingenstans ens i den kanske svajiga (svajig i termer av det knepiga med psykodynamikens generaliserbarhet) psykodynamiska analysen gör författarna reflektioner att det handlar om att marijuana orsakar att tonåringen förblir ”barnslig”. Tunvigs resonemang kring detta med denna källa saknar därför grund, som jag ser det.

Kvar finns en referens från Tunving till Eriksson och Lundqvists bok. Även den finns online (se länk ovan). De skriver:

”(…) marijuanamissbruk skulle kunna bryta den normala pubertetsutvecklingen. Riskerna  med marijuanamissbruk i tonåren skulle vara att individerna förblev barnsliga trots ökande kronologisk ålder”.

Referens för detta är en forskningsartikel från 1971, Kolansky & Moore. Kolansky och Moore är två psykiatriker som träffade 38 individer i åldern 13 till 24 år som alla rökte cannabis minst två gånger i veckan och som mellan 1965 och 1970 sökt hjälp hos författarna för ”psykologiska effekter”. De skriver:

”När vi undersökte effekterna av marijuana på ungdomarna i vår studie, slogs vi av betoningen av de störande kroppsliga förändringarna och psykologiska konflikterna som tonåringen hade kämpat med att hantera. Marijuana förstärker inkonsekvensen i beteenden, den bristande impulskontrollen, det otydliga tänkandet, och osäkerheten på kroppsidentiteten som Anna Freud har beskrivit.

Därtill, beroende och passivitet förstärks vid en tid där en mer naturlig utveckling skulle vara att överkomma en längtan efter beroende och bli oberoende. Rebelliskhet mot föräldrar och auktoriteter ökar när tonåringen strävar mot att överge denna rebelliska attityd. Hans osäkerhet kring sex ökar när han röker marijuana. Önskan att bli oberoende minskar under tiden han röker tillsammans med sina vänner.

När tonåringen kämpar med att hantera sina känslor kring den plötsliga kroppsförstorningen, konfronteras han med ytterligare förändringar av den mentala kroppsbilden om han röker marijuana. Dessutom, när han kämpar med att hantera nya fysiska, intellektuella och känslomässiga styrkor, hindras han av marijuanan. Detta leder till ytterligare ångest.

Vidare, när han kämpar med att ordna upp den plötsliga strömningen av nya ljud och färger som tillhör normal hjärnutveckling, översköljs han av de sensoriska förändringar som är marijuanaanvändningens kännetecken.  […]

Klart är att, våra patienter visar en beskrivning av en avbruten normal psykologisk tonårsutveckling på grund av marijuanan, som en konsekvens av det kan tonåringen nå kronologisk vuxenhet utan att uppnå den vuxnes mentala funktion eller känslomässiga mottaglighet.”

Det ovanstående är alltså den psykiatriska och freudianska tolkningen av ett fåtal patienter från 1960-talet utförd av två läkare som skrivit ned sina intryck i en artikel 1971. Och resonemanget känns inte särskilt väl underbyggt och bevisat eller ens trovärdigt, och allt för rotad i en tidsanda som präglar den personberoende psykodynamiska tolkningen.

Jag vill hävda att jag har visat ovan att det finns inga som helst belägg för vare sig Tunvings, Lundqvists, Erikssons och Ramströms påståenden om att cannabisanvändare förblir barnsliga. Jag vill påstå att det är under all kritik att FHI kan ge ut en skrift med detta påstående belagt enbart på ovanstående sätt. Och därmed även sagt att, nej, journalister kan verkligen inte lita på den fakta som våra myndigheter presenterar om droger, åtminstone inte om myndigheten heter FHI.

I ovanstående analys har jag fått mycket hjälp med att beställa de artiklar som inte finns tillgängliga online av god vän som arbetar som forskare, tack Björn Johnson vid Malmö högskola!

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

3 reaktion på “Kan journalister lita på fakta om droger, t ex cannabis?”

  1. Nätdrogerna är inte så främmande som alla tror. Kemisten Alexander Shulgin har i sin bok Tihkal beskrivit ett otal tryptaminer. Jag brukar alltid ge rådet att läsa på först, men det finns bara riktig information på engelska, vilket kan vara ett hinder för en del. Gällande Cannabis så gäller det att träna upp intellektet och olika förmågor. Texterna utesluter alltid den egna viljan, men förstås: De tror ju att människan är ett djur…

  2. De TROR på en mångd saker som redovisas i en vetenskapsliknande form. De tror tex på linjär tid och determinism utan att ifrågasätta sin egen varseblivning. Metafysiken och psykoanalysen ändrar hela bilden. DE är barnsliga och klumpiga. Det är inte Cannabis som bryter ned oss, det är andra faktorer. Och denna ”svenskhet” sedan. Varför inte tillämpa kulturrelativism?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *