Narkotikapolitik i Almedalen – del 2

Del 2 av min sammanfattning och mina kommentarer till SBF/CNVs seminarium i Almedalen 2013. Del 1 hittar du här!

Den andra delen av seminariet inleddes med ett anförande av Björn Fries, socialdemokrat från Blekinge och fd Regeringens narkotikasamordnare 2002-2008. Björn inledde med en rekapitulation av 90-talet där dels alla siffror pekade åt fel håll (det har de ständigt gjort vad det gäller narkotikan, med några små variationer för CANs tvivelaktiga ungdomsundersökningar och små variationer i dödstalssiffrorna förutom att det tillfälligt synts ett visst genomslag för utökningen av underhållsbehandlingen för opiatberoende, min kommentar) och ett fokus på rättspolitiska aspekter inom området. Enligt Björn Fries fanns det under 90-talet ingen socialpolitisk diskussion eller diskussion kring vettiga behandlingsformer, och Björn hävdade att under de åren han arbetade med frågorna fanns det en positiv utveckling.

Björn tog sedan upp att området är präglat av att man blir suspekt om man ifrågasätter den svenska politiska uppfattningen att vi är ”världsbäst”. Därefter påtalade Björn medias roll i det svenska narkotikaområdet och hur media styrs av enskilda händelser kring t ex kändisar, och menade att det saknades ett helhetsperspektiv. Efter den kritiken levererade Björn även kritik mot den politiska prioriteringen av området i de politiska partierna, och ett konstaterande att det inte finns någon profilerad politiker inom området vilket är konstigt då det enligt Björn handlar om ett område där alla svenskar i sin närhet har någon som berörs och att Missbruksutredningen kom fram till att kostnaden för samhället för missbruksområdet är 150 miljarder per år.

Bjrön tog vidare upp att trots våra goda förutsättningar med relativt andra länder sett få som provar narkotika, men trots det ligger vi på EU-snittet för det problematiska bruket, och ställde frågan vad det berodde på. Efter det tog Björn upp ”varför blir man missbrukare”, vilket enligt Björn speglade det som politiken borde fånga inom narkotikaområdet. Björn sammanfattade en 2 timmars föreläsning till en kort genomgång där det första handlar om den sociala bakgrunden, hur hemmiljön såg ut under uppväxten, vilka värderingar man fick med sin, syn på droger etc. Björn menade att vi vet mycket om det, och att det påverkar svensk narkotikapolitik i hög grad. Det andra handlar om den enskildes sårbarhet, t ex hur sårbart belöningssystemet är, och menade att utifrån detta så har det utvecklats medicinska behandlingar men att det är viktigt att för den sakens skull inte överge den psykosociala drogfria behandlingen. Det tredje handlade om ”det goda eller det onda samhället”, där ett samhälle som erbjuder vuxenstöd, bra skolor, bra bostadspolitik och bra fritidssysselsättningar är skyddande och motverkar att man blir missbrukare. Enligt Björn borde dessa tre aspekter vara det som sätter agendan för en vettig narkotikapolitisk diskussion.

Björn menade att vi måste förändra socialtjänstlagen utifrån hur det ser ut hos kommunerna som får allt mer ansvar och allt svårare med budgetar och då sparas det ofta på det sociala området. Det som då genomförs är det som måste genomföras enligt lagstiftningen, och idag reglerar socialtjänstlagen vad som måste finnas ”när allt gått åt pipan”, men det går att dra in på det förebyggande. Björn ville därför ha en ny socialtjänstlag som ställer krav på det förebyggande arbetet, tidiga insatser.

Min kommentar

Jag delar inte riktigt Björns syn på vad som hände under det tidiga 2000-talet, visserligen sjönk dödstalen en aning under några år men det handlar som jag förstått det mestadels enbart om effekterna av att underhållsbehandlingen byggdes ut (oerhört viktigt, men samtidigt har heroindödsfallen under några år ökat igen och är tillbaka på nivåerna för slutet av 90-talet, samtidigt som dödsfallen för andra missbruksgrupper har accelererat kraftigt), men det var också då som den kraftiga ökningen av omfördelning behandlingshemsvård till öppenvård tog fart med nästintill helt utan sakliga argument, något som jag tror kommer att visa sig vara en av de orsakerna bakom vårt ständigt ökande tunga missbruk och cementerade utanförskap. Det var möjligt genom det politiska ointresse som Björn beskriver, och som även missbruksutredaren Gerhard Larsson talat om flera gånger. Och där spelar som Björn nämner även medias agerande en viktig roll i att skapa problem för området, se även nedan under Björn Johnson.

Björn belyser även den viktiga aspekten på hur missbruk skapas, utifrån min utbildning skulle jag kanske inte ställa upp det som Björn gjort helt och hållet, som jag ser det leder uppställningen (med reservation för att Björn kraftigt förkortat sitt ursprungsföredrag) till att vi missar målet med att ge vård och behandling till dem som behöver. Björn återkommer även i paneldebatten (om jag inte minns helt fel), se även efterföljande inlägg nr 3, till denna genomgång, och berör då den föreställning som tyvärr är väldigt vanlig bland många missbruksaktörer och som är en av mina (många) käpphästar med dagens narkotikasituation, vi har en allt för förenklad stereotyp bild av vem som blir missbrukare och den orsakar mycket onödigt lidande och onödiga dödsfall. Det är främst bilden av att missbrukare kommer från en visst socioekonomiskt sammanhang och viss social bakgrund som jag avser och vänder mig emot, även om jag inte betvivlar att den forskning som Björn pratar om stämmer.

Jag har dock träffat många missbrukare under mina behandlingar osv, och visst finns denna grupp i allra högsta grad, men i nästintill lika hög grad är det en bild som inte stämmer. Inte heller stämmer den med en del av de mail jag får pga bloggen, och när jag studerat nätdrogerna kompletteras min kritik av denna stereotyp ytterligare. Därför menar jag att det är mycket olyckligt att utgå från den förenklingen, inte minst i de fall då det leder till problem med att få vård då även socialsekreterare också förefaller utbildade i denna bild under deras korta missbruksutbildning på socionomprogrammen. Och till det kommer den studie som Missbruksutredningen lyfte fram, enbart 1 av 5 missbrukare får idag vård och många vill inte ha med socialtjänsten att göra utifrån risken att stigmatiseras av de stereotyper och fördomar som råder inom området. Här anser jag att CNVs seminarium kör i diket en del om man är överens om att denna bild ska vara ”agendan för en vettig narkotikapolitisk diskussion”.

Sedan vad det gäller det förebyggande arbetet och förslaget att skriva om socialtjänstlagen vill jag nog invända att så redan skett i praktiken de senaste 7 åren. Den ansvariga ministern är ointresserad av området, men om det är något hon har pratat om så är det förebyggande arbete, hela missbruksområdet har kantrat mot förebyggande arbete, där det satsar på mängder av projekt som är mer eller mindre väl om ens något utvärderade (apropå Teds inlägg). Förebyggande arbete är en snårskog och jag är långt ifrån övertygad om att flertalet av projekten ger någon nämnvärd effekt, utifrån min bild av hur missbruk ofta etableras. Men visst är det teoretiskt möjligt att arbeta med t ex det ”goda samhället” som Björn nämner, och jag tror också det skulle minska missbruket en aning, men jag tror tyvärr även att det ligger extremt långt bort politiskt eftersom jag gissar att knappt ens vänstersidan vill göra de investeringar som skulle krävas.

Efter Björn Fries kom Björn d.y, dvs Björn Johnson, Docent vid Malmö högskola med ett fokus särskilt på forskning kring underhållsbehandling (doktorsavhandling i Statsvetenskap om underhållsbehandling).

Björn inledde med en beskrivning av narkotikaområdet med avstamp i Torekovskompromissen, ett angreppssätt jag aldrig hört förut men som är väldigt välfungerande för att få fram den poäng som Björn hade, narkotikapolitikfrågan är så okontroversiell att t o m drottning Silvia kan engagera sig politiskt utan att någon ens rycker på ögonbrynen. Björn menade dock att så har det inte alltid varit, och gick tillbaka till den svenska narkotikafrågans barndom typ före 50-talet då frågan sågs som moraliskt eller medicinskt problem och främst som ett problem för samhället och inte individen, men under 50-talet förändrades det och började ses som ett juridiskt problem. Som en reaktion på det började socialpolitiskt engagerade kritisera utvecklingen under 60- och 70-talet men från 80-talet och framåt finns ett konsensus att vi ser frågan främst som ett rättsligt problem, men med inslag av socialpolitik och en byggande återmedikalisering.

Björn sammanfattade sedan svensk narkotikapolitik med att vi huvudsakligen håller fast vid en tro på att vår modell är bäst och att det fungerar som det gör, medan andra länder experimenterar mer och satsar mer på skadereducerande insatser. Björn menade att vi måste sluta se missbruk som ett rättsligt problem och i stället se det som ett socialt problem, vilket skulle flytta fokus mot socialpolitiska insatser av olika slag. Björn tog även upp missbrukarvården specifikt utifrån att Missbruksutredningen hade arbetat fram ett 70-tal förslag till förbättringar och konstaterade att

”så det är inte så att vi inte vet någonting om detta område, utan det saknas en politisk vilja och en politisk handlingskraft på området”

Björn menade att anledningen till att det i stort sett inte blev något av Missbruksutredningen var att förslagen i mångt och mycket saknade stöd hos viktiga aktörer på området, framför allt vad det gäller huvudmannaskapet och ”medikaliseringstendensen”, med även ett politiskt motstånd framför allt hos Moderaterna.

Till sist berättade Björn om ett av sina forskningsprojekt, om varför det är så svårt att förändra svensk narkotikapolitik. Han berättade om tre hypoteser, att frågorna inte är politiskt prioriterade eftersom det inte finns politiska poäng att vinna, att partierna är väldigt splittrade och att det finns olika åsikter inom partierna och att man därför inte vill ha upp frågan eftersom det skulle leda till interna slitningar, och som tredje nämnde Björn det han kallar för ”vetopunkter” vilket innebär att förslag kan stoppas på flera nivåer (från nationell till lokala). Synpunkter och förslag lämnade Björn till panelsamtalet.

Min kommentar

Båda Björnarna tar upp det politiska ointresset som en viktig faktor bakom våra problem inom missbruksområdet, jag minns inte nu om de berör hur det kan ändras i paneldebatten, men min tro är att det måste till en kraftig förändring bland ”folk i allmänhet och medelsvensson i synnerhet” i deras intresse för området, först då kommer det politiska intresset att komma. Cyniskt, men sån är jag. En nyckelspelare är då självfallet media, men media lär knappast ta på sig den rollen att ändra medelsvenssons intresse och attityder, återstår då ”civilsamhället” där de enda etablerade organisationerna med resurser är de som vill bevara status quo vad det gäller narkotikafrågan. (nu kommer någon av medlemmarna på CNV invända att just denna förändring är på gång inom cannabis, kanske det men jag betvivlar att det räcker för att omvända en lutherskt förankrad medelklass kring de stora förändringar som krävs i stort där cannabis legala status är en marginell fråga).

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Narkotikapolitik i Almedalen – del 2”

    1. Ja, hade varit kul o intressant att vara där, detta seminarium och två tre andra hade jag verkligen velat uppleva irl. Dock alltid enklast att ha synpunkter i efterhand… 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *