Narkotikapolitik i Almedalen – del 1

Sprid gärna texten vidare genom att dela på din Facebook-sida mm!
- -

Det diskuteras ju allt mer narkotikapolitik i Sverige, och symtomatiskt är det inte de stora politiska partierna som vågar ta tag i en fråga som berör minst 1-2 miljoner svenskar utan det handlar om olika intresseorganisationer och intressesammanhang. Jag har tidigare i veckan skrivit om intresseorganisationen KRIS verksamhet i Almedalen, och på fredag diskuterar självaste RNS om legalisering av cannabis är en frihetsfråga vi bör ta efter i Sverige (symtomatiskt av RNS att förminska debatten till en liten del av den stora frågan om legalisering, men så kan man göra om man inte klarar av den större frågeställningen).

Ett intressesammanhang som skapades av några narkotikapolitiskt intresserade privatpersoner år 2011 är Centrum för Narkotikavetenskap (CNV), mestadels verksamt som en Facebook-grupp men även genom ett antal debattartiklar det gångna året. Förgrundsgestalter har under året som gått bl a varit miljöpartisten och ortopedläkaren Arvin Yarollahi, centerpartisten Alfred Askeljung och Alexander Bard. Under årets Almedalsvecka arrangerade CNV i måndags tillsammans med Svenska Brukarföreningen ett seminarium med den intressanta titeln ”Hur finner vi nya vägar framåt kring narkotikapolitik och missbruksvård?”, och nu finns hela seminariet på två timmar utlagt på Youtube (se nedan). Deltog med miniföreläsningar gjorde professor Ted Goldberg, socialdemokraten Björn Fries och docenten Björn Johnson, och i det efterföljande panelsamtalet deltog även miljöpartisten Arvin Yarollahi, miljöpartisten Nicklas Attefjord samt moderatorn Alexander Bard.

Eftersom jag tillhör dem som år efter år har hävdat och bloggat om en svensk missbrukarvård och svensk narkotikapolitik i katastrofläge tyckte jag att seminariet verkade oerhört spännande, jag har längtat efter en debatt som tar tag i nuvarande situation och lyfter blicken framåt. Men jag blev besviken, vilket jag redogör för i slutet. Jag kommenterar seminariet uppdelat i delar, eftersom det är textvägg.

Ted Goldberg inledde med att lägga en akademisk grund genom att gå igenom effekterna av nuvarande internationell och nationell restriktiva och repressiva narkotikapolitik. Han konstaterade att bland unga är det få som provar narkotika, att vi för vuxna ligger över EU-snittet och att 1 miljon svenskar brutit mot nuvarande narkotikalagstiftning, att mer än hälften av svenska ungdomar anser att det är lätt att få tag på narkotika, att priserna gått ner och renligheten upp, att vi har nätdroger där man inte vet vad man får, och att produktionen är svår att utrota eftersom den kan flytta runt geografiskt vid ev hinder och att slutsatsen av detta är att vi kommer alltid att ha narkotika oavsett om vi gillar det eller inte. Narkotikapolitik måste enligt Ted handla om bästa sättet att leva med narkotikan, och att det är Det vi ska diskutera. Därefter berörde han narkotikadödsfallen, och våra höga svenska siffror (både i sig och jämförelsevis) där vi enligt Ted bokstavligen driver folk in i döden genom vår nuvarande narkotikapolitik.

Därefter tog Ted upp missbrukarvården och pekade på att vi i Sverige har en tendens att tro att all vård är bra om den bara passar in i vår ideologiska modell (drogfri behandling) och att den i så fall inte behöver utvärderas, och nämner behandlingshemmet Hassela, men att läkemedelsassisterad behandling, som enligt Ted inte stämmer överens med vår modell och som då ska utvärderas. Det här är ju en sanning med relativt stor modifikation och det är lite anmärkningsvärt att Ted far med osanning alternativt okunskap om en så viktig fråga, det finns ett relativt omfattande utvärderingsarbete (som jag självfallet också har synpunkter på, men det är en annan fråga) av psykosocial behandling. Denna utvärdering görs inom ramen för ”De nationella riktlinjerna för missbruksvården”. Att sedan jämföra ett enskilt behandlingshemsföretag med en behandlingsmodell känns inte heller helt passande, dock delar jag synen att alldeles för lite av missbrukarvården i Sverige utvärderas, och jag har länge propagerat för en utvärdering ner på minsta nivå (kommun resp behandlande enheter oavsett regi) i termer av resultatet ”missbruksfrihet samt integrerad och självförsörjande 3/5 år efter avslutad behandling”.

Därefter tog Ted upp urholkningen av våra fri- och rättigheter, och nämner hur telefonavlyssning, buggning, förenkling av husransakan, bevis- och brottsprovokation och sänkta krav för fällande domar som kommit i kölvattnet av kriget mot narkotikan. Till sist gick Ted in på de internationella effekterna och inledde den delen med hur vinster från narkotikahandeln går till vapenköp och tog sedan upp effekter som bidrag till terroristorganisationer, hur narkotikakarteller blivit en stat i staten, militarisering som motverkar demokratin, ökande mordsiffror (t ex i Mexico) och hur kriget hotar det fria ordet där karteller gett sig på journalister (och bloggare, min notering) samt hur kriget förstör miljön med giftbekämpning.

Som sammanfattning menade Ted att vi måste sluta fred med narkotikan, och att vi måste ha en vetenskaplig approach inom narkotikaområdet och förespråkade ”det experimenterande samhället” till skillnad från att ha samma restriktiva policy som vi haft i över 30 år. Vi borde prova olika lösningar och ha utvärderingar av dessa åtgärder, om det fungerar kan vi fortsätta och om inte så ska vi prova något annat. Ted efterfrågade en flexibel narkotikapolicy som ständigt förändrades och en narkotikakommission som skulle pröva allt och att den skulle bestå av vetenskapsmän och inte politiker samt att den kommande policyn skulle bestå av vetenskap och inte tro som det enligt Ted varit hittills.

Min kommentar:

Ted tar upp och exemplifierar varför vår nuvarande narkotikapolitik är ett misslyckande, och han förespråkar en förändring där vetenskap, med bas i utvärderingar, skulle vara det centrala. Det låter självfallet bra, men det är inte heller så enkelt som Ted vill göra gällande. Det går inte att utesluta att missbruksfrågor är en politisk fråga, så länge som våra resurser är knappa, och det kommer de alltid att vara, blir det en fråga om prioriteringar och där kommer politiken alltid att spela en roll. Och inte heller är det så enkelt som att slå fast att vad vi gör ska byggas på vetenskap, det finns alltid en viss tro och visst godtycke med även i vetenskap, t ex kring vad som ska utvärderas och hur det ska utvärderas (jmfr den diskussion som varit kring begreppet evidens inom ramen för Socialstyrelsens riktlinjer). Eller jämför med min kommentar ovan om att jag vill ha en utvärdering utifrån missbruksfrihet och självförsörjning, det kan självfallet diskuteras om dessa termer är en bra utvärderingsaspekt och att jag landar i det beror på utgångspunkten i mina värderingar och min ideologiska ståndpunkt att människan är mest fri vid dessa faktorer. Och som tillägg till det är jag även stark förespråkare för att det måste finnas utrymme för behandlingsmetoder som visar sig fungera/tilltala individer, men som inte kan utvärderas på det sätt som rådande vetenskapspolitiska etablissemang anser vara den bästa utvärderingsmetoden för närvarande. Även där utgår jag från min ideologiska syn på individens frihet och rättighet och den politiska konsekvensen av det att anse att samhället ska erbjuda även dessa alternativ.

Sedan tycker jag att det är synd att det inom CNV, vilket syns då och då i Facebook-forumet, finns en osaklig kritik dels mot att det inte finns någon vetenskaplig förankring alls idag och dels att psykosociala metoder inte utvärderas och bara genomförs för att de är ”politiskt korrekta”, så är inte fallet. Inte desto mindre håller jag med Ted i den övergripande kritiken av nuvarande politik.

UPDATE:

Ted Goldberg har idag på CNVs hemsida lagt ut en svarskommentar till ovanstående. Ted menar att min formulering kring det att han jämför samhällets approach kring missbrukarvården utifrån Hassela och underhållsbehandlingen är olyckligt vald, och det är den eventuellt. Vidare verkar Ted tolka ovanstående som ett försvar av Hassela, och tar upp ett antal utvärderingar av Hasselas behandlingsenheter. Ted menar även att man på en mycket kort tid som ovanstående anförande tvingades förhålla sig till inte kan få med alla aspekter. Svaret kan läsas i sin helhet här.

Mitt svar och förtydligande:

Ted har självfallet rätt i att när tiden är kraftigt begränsad är det svårt att täcka in alla nyanser, jag pekar i ovanstående på en del nyanser som jag saknade. Vad det gäller formuleringar har Ted rätt i att det kan finnas många anledningar till varför någon i ett seminariumssammanhang väljer ett visst upplägg, och att mina ordval om orsaken kan vara väl hårda. Inte desto mindre ger anförandet Ted höll en bild av att de drogfria psykosociala behandlingsmetoderna som ligger nära vårt samhälles övergripande narkotikapolitiska ideologiska perspektiv inte utvärderas, vilket de facto inte är korrekt. Fast igen, jag delar synen på att utvärdering inte sker i tillräcklig utsträckning, vilket jag bloggat om flertalet gånger och det är också en av mina mer allvarliga synpunkter i t ex den granskning jag gjorde av Örebro kommuns missbrukarvård.

Dock, när man ställer två modeller mot varandra, psykosocial behandling (miljöterapi-variant) mot underhållsbehandling, går det inte att påstå att en utvärderas och en inte. Men Ted gör inte riktigt det, han ställer ett enskilt behandlingsföretags tillämpning av en behandlingsmodell mot en annan behandlingsmodell rent generellt. Mitt inlägg är på intet sätt ett försvar av det kritiserade Hassela, som tillägg ska dock sägas att det ursprungliga Hassela har förändrats en hel del och idag ingår ”ursprungs-Hassela” i Frösunda-koncernen och tillämpar en mix av behandlingsmetoderna miljöterapi med medlevarskap, 12-stegsvariant samt KBT. Den verksamheten ska självfallet utvärderas, både utifrån behandlingsmodell som verksamhet i sig, precis som att underhållsbehandlingen vid BeroendeCentrum Örebro ska utvärderas både som behandlingsmodell och som enhet. Ted blandar i anförandet äpplen och päron, och det är lite olyckligt, och det kan riskera att öka den polarisering vi tyvärr sett de senaste åren mellan drogfri behandling och läkemedelsassisterad behandling, vilket jag ser som mycket olyckligt. Denna polarisering äger rum både från drogfritt håll, som t ex KRIS och deras övergrepp på underhållsbehandlingen, men även titt som tätt från medlemmar i CNVs Facebook-grupp.

I övrigt menar jag att det är bra att vi har en debatt om olika behandlingsmodeller, jag har t ex själv många synpunkter på såväl modeller som olika enheters utförande av dem, och jag tror att dialogen gynnar de individer som är i behov av en fungerande missbrukarvård. Jag vänder mig dock mot den trend som finns idag, att enbart medikaliserad behandling som genomgått sedvanliga RCT-studier ska ses som evidensbaserad behandling, och jag vänder mig mot att som exempel på psykosocial behandling använda ett av de sämsta exemplen på behandlingsenhet som vi kunnat notera (nämligen Hassela som det fungerande förr i tiden).

Gillar du det du läst? Hjälp mig gärna genom att Swisha en liten summa till +46(0)723017517

och

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Narkotikapolitik i Almedalen – del 1”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *