Den skeva könsfördelningen inom öppenvården, ett patientsäkerhetsproblem

En effekt som jag märkt av omvandlingen av missbrukarvården från slutenvård till öppenvård är att könsfördelningen förändrats. När den mesta kvalificerade missbrukarvården utfördes via behandlingshem som ofta var tolvstegsinriktade tror jag att det fanns en övervikt för män som behandlare, utifrån att rekryteringsbasen ofta var fd missbrukare som antingen omskolade sig via folkhögskola eller internt till behandlare efter en tids nykterhet (och i vissa fall direkt i samband med avslutad behandling). Sedan förändrades missbruksområdet för lite mer än några år sedan.

Den stora förändringen var att slutenvården drogs ner till ett minimum och ersattes av öppenvård i kommunal regi, s k hemmaplanslösningar som marknadsfördes med att det var bättre att genomföra vården i sin hemmamiljö trots att några sådana slutsatser inte alls finns i forskningen och vetenskapen (snarare tvärtom). Därmed inte sagt att öppenvård är dålig, den både kan genomföras på ett bra sätt och med bra behandlare (även om min personliga erfarenhet talar emot just de båda).

Det har också skett ett skifte från missbruksbehandlare med egen fd erfarenhet av missbruk med inte alltid så god teoretisk utbildning inom behandlingsområdet till individer utbildade antingen på folkhögskolor (av typen socialpedagoger/behandlingspedagoger) och i synnerhet socionomer (med eller utan påbyggnadskurser i särskilda behandlingsmetoder, men ofta med Kunskap till praktiks kurser). Vanligtvis saknar många av dessa ”nya” behandlare egen erfarenhet, med undantag för att det verkar finnas en hel del med anhörigerfarenhet. Och vanligtvis är det numera kvinnor som ikläder sig rollen som behandlare (män på de socialvetenskapliga programmen/kurserna på universiteten/högskolorna är lätträknade).

Den senaste tiden har jag varit på intervju för behandlartjänst i två svenska kommuner, i ett fall bestod behandlingsenheten av 8 individer (alla kvinnor) och i det andra fallet av 14 individer (12 kvinnor). I båda fallen gick tjänsten till en kvinna, i det första fallen med de 8 kvinnorna presenterade de tre som intervjuat oss kandidater som var kvar och sedan fick personalgruppen rösta, i det andra fallet berättade chefen för enheten att jag och den kvinna som fick tjänsten båda gjorde bra intervjuer och hade formell kompetens men att tjejen som fick jobbet hade jobberfarenhet som behandlare och jag saknar den.

Himla trist för mig personligen, men dessa båda arbetsplatser är nog könsfördelningsmässigt väldigt representativa för hur öppenvården oftast ser ut. Det är ofta en stor kvinnodominans, och givet att missbruksbehandling, enligt min syn, inte är det schemaaktiga/strukturerade arbete som en del vill göra gällande utan mer ett hantverk där metoderna spelar inte så mycket roll men där behandlaralliansen är avgörande, tror jag det är rätt olyckligt för klienterna också. Jag tror att det kan vara ett problem, t o m ett patientsäkerhetsproblem utifrån att behandlarens kön kan ha betydelse för behandlingen i vissa aspekter (inte bara det exempel jag berör nedan).

Trots allt är de flesta problematiska användare ännu så länge i en kraftig övervikt just män. Och ska man generalisera tror jag att det är allt för ofta svårt att arbeta med allt som behöver bearbetas för att nå en fungerande drogfrihet, om det är målet, med en terapeut av motsatt kön. Det gäller inte minst allt som finns förknippat med sex och missbruk, och då i synnerhet om huvuddrogen varit centralstimulantia. Där blir denna skeva könsfördelning ett problem tror jag, och t o m ett patientsäkerhetsproblem, i synnerhet om det under utbildningen inte pratats om just sex och missbruk (vilket åtminstone min utbildning som har producerat många behandlare utan egen erfarenhet inte berörde ett enda dugg). Och kring sex och missbruk finns det oerhört mycket som är såväl skuld- som skamförknippat, vilket självfallet kan behöva behandlas, då få saker är så missbruksdrivande som skuld och skam. Men säg den kille/tjej, i synnerhet yngre, som är beredd att prata om allt som har med droginducerad sex att göra med någon av motsatt kön, jag tror att de är relativt få. Och bara det faktum att en högskola som säger sig utbilda missbruksbehandlare (socionomer numera) inte ens tar upp frågeställningarna under utbildningen tycker jag pekar på att detta är ett stort problem, såvida inte SKL och Kunskap till praktik har särskilda sexavsnitt i deras så kallade ”evidensbaserade” utbildningar… låt mig tvivla även på det.

Men men, detta är självfallet ett exempel på alla de saker som det inte pratas om inom missbruksområdet, och tyvärr tror jag t o m att det är rätt få som tänkt på problemet innan, så förhoppningsvis kan denna bloggpost väcka till eftertanke hos några behandlingsansvariga.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *