Narkotikalandet del 2, inte Petter

granskningPå söndagen sändes del 2 av Sveriges Radios pretentiösa serie ”Narkotikalandet”. Jag skriver pretentiös eftersom förväntningarna varit relativt höga givet att man valt namnet ”Narkotikalandet”.

Del 2 handlade enligt titeln om ”Petter”, men det tycker jag inte att det gjorde. Om det handlade om Petter handlade det om Petter så som en kort videosnutt illustrerade en del av hans jungfrusil samt så som hans mamma berättade hans historia, men givet namnet ”Petter” känner jag mig besviken och det känns som att han blev orättvist hanterad av journalisten Randi Mossige-Norheim, Men jag kan också förstå problematiken med att journalistiskt ta sig an en död människa.

Ändå kan jag inte komma ifrån känslan av orättvisa och att han blev utnyttjad för en timmes dokumentär om något annat än det som rubriken med hans namn ger sken av att vilja berätta. Något fattas mig, Petter och Petters öde var så mycket mer än den där jungfrusilen och den där psykosen som han fick gå hem från sjukhuset med enbart en bussbiljett i handen. Hur hamnade han där han hamnade, vad hände med drömmarna om avgiftning och vård, varför svek samhället där, vad säger de ansvariga, hur kommenterar dem Petters död, det finns hur många frågor som helst om Petters öde när dokumentären bär hans namn.

Den känslan jag hade kring första programmet om journalistens förmåga att låta dem det först och främst handlar om komma till tals för en gångs skull, en känsla som iofs förstördes av uppföljningen förra veckan i Studio ett (se inlägget ”Kvalificerat skräp”).

Förmodligen var det inte meningen att programmet skulle handla om Petter, utan i stället om Petters mamma, den medberoende och den sörjande. Men varför hette programmet i så fall inte ”Petters mamma”? Petters mamma berättar en hel del om tillvaron när Petter gled allt längre in i ett missbruk, ett missbruk som tre dagar efter den långa videoinspelningen om jungrun som vi får lyssna på i stora delar av programmet tar hans liv i en Tramadol-överdos. Petters mamma berättar också en del om tankarna en anhörig har efter ett dödsfall, varför gjorde inte samhället si och så. Och ett program om anhöriga har självfallet sin plats i en programserie om narkotikalandet.

Men som jag kommenterade i lördags hade jag delvis förväntningarna att programmet skulle handla om det växande problemet med nätdroger, ett problem som t o m skrämmer journalisten bakom serien enligt en chatt efter andra programmet. Journalisten skriver bland annat angående problemen och vad man behöver göra (vilken fråga f ö, som att det komplexa problemet med narkotikan skulle ha en lösning som kan presenteras lite enkelt i en chatt) att  ”Ett första steg hoppas jag är att vi får upp ögonen för vad som händer.”. Och det kan jag hålla med om, det var därför jag trodde att programmet som det antytts från Sveriges Radio skulle handla om nätdroger, men det gjorde det inte riktigt heller.

Och om det gjorde det var det oerhört knapphändigt och taffligt beskrivet, med en bas i det som snarare kan ses som en myt att ”dagen efter klassning är preparaten tillbaka efter en liten liten ändring kemiskt” som journalisten i chatten skriver en variant av i ett av sina svar ”Och när EN substans blir narkotikaklassat, så finns dagen efter en ny substans ute till försäljning.” Inte något av alternativen är egentligen den bästa förklaringen till nätdrogsfenomenet, för den klassade substansen finns kvar dagen efter klassning precis lika tillgänglig som före klassningen.

Samhället som det jobbar nu, och med dem som jobbar nu, mot nätdrogerna är totalt chanslöst och vi arbetar inte ens skademinskande, när våra journalister inte ens klarar av att ge denna bild är vi än mer chanslösa än chanslösa. Så ser verkligheten ut, och om den berättades inte mycket i ”Narkotikalandet”. Men vi fick iaf ännu en illustration av hur desinformerade våra narkotikapoliser är, där programmet intervjuar narkotikapolisen Patrik som hävdar att dokumentationen som Petter gjorde ”går i vågor”, och det var bara ett av alla exempel i programmet på hur samhället inte har greppat mycket kring vad detta med nätdroger handlar om.

Till sist kan jag önska att journalisten Randi hade lyssnat på sitt eget program före hon bidrog till smutskastningen i förra veckans Studio Ett som jag skrev om, hela programmet handlar om hur Petter beställer kartor efter kartor med opioiden Tramadol på nätet, där för övrigt Subutex är en annan av samma kategori droger. De som härjar om det påstådda ”omfattande läckaget”, vilket SR P1 gjorde förra veckan, kanske skulle kunna dra slutsatsen att om en opioid säljs i massor på nätet kanske en annan gör det också (för övrigt vet jag att det är så genom ”verkligheten”, en person som stod mig nära har t o m suttit hemma hos mig för några år sedan och snortat kinesisk Subutex köpt på nätet). Så svårt att sätta sig in i hur missbruksområdet fungerar är det trots allt inte, även om det är komplext.

Men trots allt, journalisten Randi Mossige-Norheim tar sig åtminstone an narkotikaproblemet på ett sällan skådat ambitiöst sätt, det kanske bara handlar om problemet att hon enbart fått tre program på sig att göra något som minst borde ha det tiodubbla för att starta en samhällsdialog om ett ämne som vi knappt pratar om (annat i korta TT-nyheter om gripna eller summariska sammanfattningar av situationen rent statistiskt).

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *