Bok: Så dumt! av Mia Törnblom

dumtMia Törnblom har ju ett antal år varit känd som någon form av coach, även om jag alltid tyckt att hon ger ett väldigt förenklat och grunt intryck när hon pratat om självkänsla.

Mitt intryck har varit att hon har tagit den kunskap som ibland förmedlas inom ramen för tolvstegsrörelsens behandlingshem och sedan förpackat det i ett par tunna böcker och ett par charmiga föredrag, men inte desto mindre verkar många andra ha uppskattat hennes budskap. Och eftersom hon varit så upplyft blev jag nyfiken på hennes självbiografi ”Så dumt!” (Adlibris, Bokus).

Boken börjar tidig höst 1996 med att Mia i jakt på heroin hamnar i en amfetamin-kvart och sedan får vi följa henne när hon traskar omkring i Stockholms centrum med blodigt sönderskuret ansikte, så som det enligt boken brukade bli när Mia Törnblom tog amfetamin. Och lite längre fram i boken får vi veta att Mia under hennes amfetamintid minsann brukade använda några matskedar amfetamin om dagen. En matsked amfetamin skulle jag uppskatta till ca 5 g, och några blir då typ 20 g. Vi får också veta att Mia varit en tung kriminell, hon har gjort mängder av check-bedrägerier, hon har typ tömt en nagel-salong och dessutom tömt KRIS-grundaren Christer Karlssons lägenhet.

Ganska snart efter bokens början och under berättelsen om ett check-bedrägeri grips Mia och hamnar genom det på ett behandlingshem inom tolvstegsrörelsen, där hon bl a träffar kompisen Christer Karlsson. En stor del av boken varvar sedan inblickar i Mias beroende och kriminalitet med händelser och berättelser från tolvstegshemmet (OBS! det var på den tiden då tolvstegshemmen ägnade sig åt konfrontationer, vilket nog inget seriöst behandlingshem gör nu för tiden). Inblickarna i tolvstegsbehandlingen och tolvstegsmöten är bokens största förtjänst, och de delarna känns ärligt berättade.

Det som jag reagerar negativt på är det som jag brukar reagera negativt på inom tolvstegsrörelsen, och som jag skrivit en del om vad det gäller en annan bok som också utspelar sig på ett tolvstegsbehandlingshem och som sades vara självbiografisk men som sedan avslöjades som fiktion med inslag av självbiografiska detaljer, 1000 små bitar av James Frey (eller 1000 små lögner som jag föredrar att kalla den).

Det finns ofta ett behov av att påvisa hur mycket bad boy (eller bad girl) man varit, och känslan är allt för ofta att det skarvas och kryddas en hel del för att livshistorian (som självbiografiska berättelser kallas inom ramen för tolvstegs-rörelsen) ska låta så eländig som möjligt och man själv ska framstå som så tung narkoman/alkoholist och kriminell som möjligt. ”Så dumt!” ger stundtals samma intryck, den dramatiska inledningen med Mia som knallar omkring i centrum med sönderskuret ansikte är ett exempel på det. Och detta med några matskedar amfetamin känns som ett annat, men visst kan Mia ha gått in sig extremt hårt på amfetamin (jag har känt en del som varit väldigt hårt ingångna på amfetamin och som legat runt 10 g per dag men jag har aldrig hört talas om de mängder som Mia talar om, fast å andra sidan vet man ju inte hur dåliga varor det var som dealades med i Mias kretsar, det kanske var extremt utspätt). Intrycket är ändå att behovet finns att uppfylla mallen om ”en tung och svår livshistoria (och se hur fantastiskt det blev när jag gick med i 12-stegsprogrammet)”.

Det jag saknar, som så ofta i dessa självbiografier som avhandlar missbruk och beroende, är den delen som gör att man som läsare kan följa utvecklingen av beroendet, kan förstå hur det blev som det blev. Eftersom jag själv till del har en psykodynamisk förståelsemodell saknar jag den delen i Mias självbiografi, man får veta väldigt lite om resan in i beroendet och hur uppväxtvillkoren såg ut även om det är går att uttyda att Mia inte fick med sig en sund självbild och bra självkänsla från uppväxtåren och att det finns inslag av de uttryck det kan ta sig före ett missbruk kommer in i bilden. Men boken hade tjänat på att lägga större vikt vid de aspekterna (om nu inte boken har mer syftet att presentera ”bad girl turned good girl thru NA” än att vara en självbiografi).

Jag har läst den första bokvarianten/upplagan som kom ut, hårdband, (inköpt på Myrorna), och jag utgår från att ”slangordlistan” är korrad sedan den utgåvan, så att varor inte anges som slang för heroinister utan för heroin, och att syra inte är slang för brunt heroin utan LSD (även om syra skulle vara slang för brunt heroin i vissa heroinkretsar, just för att syra (inte LSD-slanget utan kemiskt) måste tillsättas för att brunt heroin ska kunna injiceras så är det vanligtvis slang för just LSD).

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *