War on drugs eller legalisera?

Sprid gärna texten vidare genom att dela på din Facebook-sida mm!
- -

Igår såg jag The House I live in, en prisbelönt amerikansk dokumentär om kriget mot narkotikan, The war on drugs (amerikanska presidenter har tävlat med svenska riksdagsledamöter/svenska lobbyister att ha ledartröjan, en ledartröja vi förlorat då allt fler nu använder Sverige som exempel på misslyckande). Ett smakprov på filmen:

Filmen handlar om situationen i USA, men har självfallet paralleller och kopplingar till andra länder både direkt och indirekt. Till del handlar det om produktionsländer och i övrigt handlar det om att tänkandet är likartat. I filmen får vi dels följa individer med relation till filmaren, individer vars liv påverkats av War on drugs. Problematiken i USA speglas bland annat utifrån rättssystemet och den växande andelen av befolkningen som sitter i fängelse, och där narkotikarelaterade brott står för en oerhört stor del av dessa.

Som jag skrivit om tidigare är det allt fler som ifrågasätter War on drugs, dels utifrån ett ekonomiskt perspektiv då rättssystemet i många länder kostar oerhörda summor och dels utifrån ett humanitärt perspektiv då narkotikaproblemet angrips med rättssystemet snarare än rehabiliteringssystemet samt det faktum att trots detta krig mot narkotikan så är priserna lägre, utbudet större och antalet drabbade individer högre än före krigets start för ca 40 år sedan.

Men det mest intressanta med The house I live in är att den visar att det egentligen kanske inte alls handlar om ett krig mot narkotikan utifrån perspektivet att narkotikapreparaten kan orsaka skada utan för att själva kriminaliseringen snarare fyller en funktion a la resonemangen från sociologen Durkheim där kriminaliseringen fyller behov för samhället/dem som inte begår brott. Detta behov för samhället att få en gemensam fiende (vi mot dem, t ex de där knarkarna eller de där narkotikalangarna som lurar våra barn osv) som kan ena samhället, det i kombination med att åtgärderna emot ”det oönskade” kan väcka sympati hos dem som inte begår brott (i detta fall använda knark) kan ses som samhällets behov av att ha ett krig mot narkotikan. Och dessutom så kan det i så fall utnyttjas skickligt av politiker för att nå gillande genom slagord som ”tuffa tag mot knarket/kriminaliteten etc”, vilket blir tydligt inte minst i USA i olika valkampanjer genom åren men även i Sverige.

I Sverige har vi dels en hel rad av olika lobby- och intresseorganisationer som verkar för det narkotika-/drogfria samhället (t ex RNS, IOGT, KRIS, SIMON mm) som dels ger jobb och pengar till ett antal utvalda människor, och så har vi en i stort sett enad politikerkår från höger till vänster som målar ut narkotikan som samhällets fiende nr 1 och promotar det drogfria samhället och mer eller mindre hårda tag mot problemet. Det är också därför det är så svårt för politiker att engagera sig i de förslag som teoretiskt insatta individer lägger fram om t ex harm reduction-åtgärder när den stora pöbelmassan, som saknar skolning och kunskaper, känslomässigt vill höra om de hårda tagen mot samhällets fiende narkotikan. Detta driver The war on drugs, i USA såväl som i Sverige. Vad vi dock inte riktigt har än i Sverige är hela den industri som tjänar pengar på att kriget bedrivs, t ex fängelseföretag mm, även om behandlingssvängen till viss del tillhör dessa profitörer, men som sagt var så har vi åtminstone en hel del folkrörelsebyråkrater som stretar emot (t ex RNS och IOGT som slåss med näbbar och klor, och insändare, för att krigsstämpeln ska kvarstå).

Den andra aspekten av kriget mot narkotikan är även den väldigt intressant, och lite sammankopplad med ovanstående att kriget mot narkotikan i själva verket inte är ett krig mot substanserna utan ett krig mot människorna som använder substanserna. Men kanske gäller aspekt nr två mest USA, det är inte lika uppenbart överförbart till svenska förhållanden även om det kanske finns ett klassperspektiv på narkotikaproblemet som diskuteras allt för sällan enligt min mening. Det handlar om att warondrugs blir ett instrument för den diskriminering som alltid funnits i USA, och som till del tjänat samma syfte som ovanstående (vi mot dem). Från början handlade det om att det runt förra sekelskiftet kom många invandrare till USA från framför allt Kina som arbetade billigt och flitigt men som inte kunde kontrolleras, men så så hade de en aspekt som inte den vanliga amerikanen hade, de rökte opium och genom kriget mot opium fick samhället ett instrument att kontrollera denna folkgrupp.

En annan stor grupp, och som tidigare kunnat kontrolleras genom t ex slaveriet, var de svarta, de var först kraftigt förknippade med cannabis (innan cannabis blev var mans egendom i USA), och kriget mot denna substans blev därmed ett instrument för kontroll utifrån etnicitet. Under 80-talet var sedan crack den drog som var sammankopplad med den svarta folkgruppen, och samhällets krig mot den drogen blev extrem (som t ex 100 gånger hårdare straffskala för de svartas ”härdade kokain” jämfört med de vitas pulver-kokain). Nästa steg i kriget mot narkotikan var kriget mot ”den lägre arbetarklassen”, som på 90-talet var kopplad till metamfetamin. Med andra ord, sedvanlig diskriminering utifrån etnicitet och klass har tagit gestaltning i kriget mot narkotikan. Jag vet inte hur stort förklaringsvärde denna aspekt har, men i filmen framkommer ett par teoretiker som driver denna tes, och den är onekligen intressant.

Studerar man sedan konsekvenserna av War on drugs, så förutom ovanstående med ev systematisk diskriminering av folkgrupper, så finns det ett antal andra konsekvenser på såväl samhällsplan som individuellt plan. Samhällskonsekvenserna för användarlandet är höga kostnader för såväl själva kriget (rättssystemet) som div kostnader/uteblivna intäkter för individer som i onödan tvingas till missbruk p g a kriget samt att fokus flyttar från insatser som skulle kunna lindra/hjälpa till förmån för rättssystemet. För produktionsländerna är kostnaderna höga såväl för rättssystemet som de sociala konsekvenserna. På ett individplan leder kriget mot narkotikan för användarna till exkludering från samhället utifrån stigmatiseringen (från vi-dem) och diskriminering, vilket knappast är något som karaktäriserar ett samhälle som bygger på principer om humanism. Och så finns det en inlåsningmekanism i missbruket som blir följden av exkluderingen, vilket leder till mer lidande och mer kostnader. Även det faktum att War on drugs såväl finansierar brottssyndikat med allt vad det innebär för kostnader och konsekvenser som driver upp priserna för användarna vilket i sig drabbas individer som samhälle i form av brottslighet (stölder, bedrägerier, sjukvård efter uppgörelser osv osv) är ytterligare kostnadsaspekter till följd av kriget mot narkotikan.

Frågeställningen blir då om allt ovanstående är rimligt enbart för att fylla samhällets/politikers/lobbyisters behov av en fiende, eller strukturell diskriminering (etnicitet/klass), eller om det är dags att titta på alternativen. För det finns alternativ, t ex olika alternativ inom ramen för det som kan kallas för legalisering/avkriminalisering. Förmodligen skulle det senare leda till lägre problem och kostnader för både samhället och de på olika sätt drabbade individerna, och den förmodat ökande efterfrågan skulle mycket väl kunna mötas med bättre och mer evidensbaserade förebyggande insatser än de som samhället idag svänger sig med med hjälp av lillfingret. Med det sagt så är det viktigt att påtala att alternativa sätt inte på något sätt innebär att man inte inser att det finns problem med narkotikaanvändning, men allt ska sättas i sin rimliga proportion. All narkotikaanvändning/berusning leder inte till skador, skadorna varierar för olika droger och så ska man inte heller glömma de skador som kommer av själva kriget mot narkotikan eller att narkotikaberusning inte ses som normalt/likvärdigt med den mycket mer skadeframkallande alkoholen. Det är verkligen dags att sätta stopp för kriget mot narkotikan och börja arbeta med att ta fram en alternativ narkotikapolitik som inte leder till lika mycket skador för samhälle och individer som dagens krig mot narkotikan.

Gillar du det du läst? Hjälp mig gärna genom att Swisha en liten summa till +46(0)723017517

och

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *