Riksdagens bild av den svenska narkotikapolitiken

Sprid gärna texten vidare genom att dela på din Facebook-sida mm!
- -

Vilken förståelse har riksdagen och våra riksdagsledamöter för narkotikaproblematiken och situationen i landet? God kan man kanske hoppas och tro, om man inte är så insatt i området och inte följer med i det offentliga samtalet om området.

Tidigare i december (5/12) genomfördes en enklare ”hearing” i riksdagen (för främst riksdagsledamöter i justitieutskottet och det sociala utskottet) om ”hur narkotikaproblemet ser ut just nu och vilka åtgärder som vi ytterligare kan sätta in”, vilket var orden som fd folkhälsominister Morgan Johansson (S) använde för öppnandet av hearingen. Det är samme politiker som år 2002 uttalade att vår svenska narkotikapolitik skulle leda till att Sverige år 2012 var narkotikafritt. Så blev det inte riktigt… och ändå står Johansson i öppningsanförandet och påskiner att läget är bra i Sverige.


http://www.svt.se/wd?widgetId=23991&sectionId=2850&articleId=895372&type=embed&contextSectionId=2850&autostart=false

Han gör det, aningen indignerat, utifrån att ha bevistat en konferens i England som just nu arbetar med en översyn av narkotikapolitikområdet, en översyn som inte Sverige ens varit i närheten av och där aktörer deltar vars like vi inte ens förmår att frambringa i Sverige. På den konferensen överraskades Morgan Johansson av att en brittisk professor ställde de två ytterligheterna mot varandra, Sverige och Portugal, precis som jag skrev om i detta inlägg angående hur en think-tank i Australien gjort precis samma sak. Sverige blir allt mer Det internationella exemplet på en misslyckad narkotikapolitik, vilket alltså är väldigt långt ifrån Morgan Johanssons vision om det narkotikafria samhället år 2012…Att sedan Morgan Johansson, en av våra ”ledande” politiker inom narkotikaområdet kallar Portugals politik för legaliseringslinje visar på kärnan i problemet, Morgan Johansson har varit Sveriges högst ansvarige politiker för området (Maria Larssons motsvarighet), och han har inte ens koll på att Portugal inte har någon legaliseringslinje, inte har legaliserat, med den kunskapsnivån, eller om det handlar om intressenivå, är det inte konstigt att det går illa för Sverige.

Morgan Johansson tar inte in omvärldens bild av Sverige, utan han fortsätter sitt inledningsanförande med att han dels bjudit in engelsmännen som missuppfattat allting till Sverige för att de ska se att de har fel för, dels upprepar Johansson att Sverige minsann har en restriktiv politik som fungerar (dvs trots att vi har ökande dödstal som ligger högt jämförelsevis, trots att vi har en andel problematiska användare som ligger väldigt högt jämförelsevis, trots att vi har ökande antal problematiska användare, trots att vi har noll koll på hur stor andel problematiska användare som kan återinträda i samhället med egenförsörjning, trots att detta sker trots att vi har en av världens hårdaste lagstiftning så hävdar alltså Morgan Johansson att politiken är framgångsrik, med andra ord Bagdad-Bob har ännu en utmanare i Stockholms-Mållgan, där Mållgan var en benämning på Morgan som jag först läste för några år sedan i RFHLs tidning apropå att Mållgan är Alfons Åbergs låtsaskompis och där Morgan kanske låtsas vara kompis med brukarkollektivet). Morgan Johansson förklarade inbjudan med att vi har ett internationellt ansvar för att försvara denna modell som lett till ovanstående, varför man ska försvara en modell som ger höga siffror för flera problem framgår inte av Johanssons tal men jag antar att man ska tolka det som att höga siffror för missbruk och dödsfall är bra enligt hans och Socialdemokraternas syn.

Hearingen bestod av ett antal experter som gav deras syn på ”hur narkotikaproblemet ser ut och vilka ytterligare åtgärder kan sättas in”. Först ut var Stewe Alm, strategisk analytiker på Rikskriminalpolisens underrättelsesektion. Alm tog sin utgångspunkt i att utredningen om Sveriges internationella roll på narkotikapolitikscenen konstaterade att Sverige inte är lika inflytelserikt längre och enligt Alm kanske det berodde på att vi inte drev den restriktiva narkotikapolitiken lika hårt längre, vad han menade med det framgick dock inte då han snabbt gick över till att förklara att polisens arbete var framgångsrikt trots att polisen fått sämre förutsättningar genom omorganisationer. Därefter gick Alm in på Polisens kritik, som framförts allt oftare från Polisens sida, mot att domstolsväsendet har anpassat straffpåföljden till evidensbaserad vetenskap, däremot, som tur är, framförde Alm sitt gillande av att narkotikabrott numera behandlas lika rättssäkert som andra brott.

Nästa punkt var en redogörelse för myndigheters samverkan och sedan en bild av hur narkotikabeslagen såg ut 2011, och trender på marknaden där Alm nämnde ett kraftigt ökande cannabisanvändande, en ökning av nätdroger som enligt Alm ”sköljer över landet” i allt större omfattning (trots världens hårdaste lagstiftning inom det området), minskning av heroinanvändning och kraftig minskning av amfetaminanvändning och att detta handlar om att nätdrogerna håller på att ta över en stor del av marknaden.

Vad det gäller nätdroger så kallade Alm det hela för paradigmskifte med helt nya sätt för utbudssidan att distribuera drogerna (vilket jag för övrigt beskriver i min bok om området), och så nämnde han att samma distributionssätt används för de s k ”traditionella drogerna” som heroin, kokain etc. Enligt Alm innebär den utvecklingen att polis och tull måste se över sina strategier och dessutom måste de förses med nya verktyg, t ex mer ”under cover-verksamhet” på nätet. Och så avslutade han med att efterfråga en utredning/arbetsgrupp mellan myndigheter och politiker för att möta nätdrogsproblematiken (oj vad jag skulle vilja vara en fluga på väggen under de mötena).

Efter Polisen kom Tullen som företräddes av Lars Hansson, med titeln ”nationell tullspecialist – narkotika, dopning och övriga preparat”. Lars Hansson och för övrigt med i mina föredrag om nätdroger som exempel på hur inkompetent Sverige arbetar inom området. Hansson bekräftade Polisens bild av den ökande användningen av narkotika genom tullbeslagens ökning, särskilt avseende nätdroger (inkl ecstasy) och dopningsmedel, och minskning avseende heroin och till viss del amfetamin även om Tullen sett mer av metamfetaminet. Hansson nämnde även LSDs återtåg, och som sagt var ecstasy, med teorin att det handlade om att man inte var nöjd med nätdrogernas funktion, själv tror jag att det handlar om helt andra faktorer bakom denna uppgång, men det är ett annat blogginlägg, men värt att notera är att Hansson säger emot sig själv i en bild ca 10 bilder längre bort där han som delförklaring till internetdrogernas framfart är att det är ”bra varor”… Nåväl, det är inte alltid lätt att vara expert. Därefter berättade Hansson om hur Tullen arbetar och exemplifierar med ett fall och redogör för hur ett nätverk av amfetaminsmugglare nystats upp och hur dessa fått fängelsestraff runt 10 år för hanteringen av några kilo amfetamin (vilket kanske är en helt annan bild än den som Polisen vill förmedla om att det inte längre ges långa fängelsestraff i Sverige för narkotikahantering).

Vad det gäller Tullens faktaspridning om nätdroger kan jag trött konstatera att Hansson tror att rökmixar med syntetiska cannabinoider kallas för Spice. Fortfarande. Någon måste snart lära experten att Spice är ett av alla varumärken som florerar i denna handel, det är liiite pinsamt att stå inför riksdagen som specialist och prata om Spice på det här sättet. Hansson gick vidare och pratade, alltså den 5 december, om en av de svenska nätshopparna, Hemulen, under en bild kallad ”Hemulen just nu”, vilken stängdes i september efter en razzia vilket åtminstone åhörarna på mitt föredrag i Vingåker den 19 november fick veta, men inte våra riksdagsledamöter när en expert på området pratade i december. Men kanske har Hansson bytt namn på powerpointbilden nu till ”Hemulen förr i tiden”. Men kanske var sista bilden Hansson visade det som bäst illustrerar områdets läge, den konstaterade att det dels var en kraftig ökning av narkotikan och dels att Tullen tycker att den s k förstörandelagen är ett ”mycket mycket mycket bra verktyg”.

Efter dessa framträdanden om utbudet kom sedan turen till CANs Håkan Leifman som skulle prata om ungdomars användning utifrån CANs klassrumsundersökningar och nämnde att för vuxna ställs en enda fråga en gång om året (från FHI) om vuxnas cannabisanvändning. Man får nog anta att nog ingen i riksdagen reflekterade över att detta är den kvalitet vi har på uppfattningen om droganvändningen i Sverige, några utvalda elever som i skolbänkarna antas svara ärligt om narkotika, med ett bortfall på 15-20% enligt PP-bilden (undrar vilka det är…) respektive några få vuxna som per post tillfrågas om de brukat cannabis. Själv tycker jag att det är pinsamt dålig kvalitet på den enda tillgängliga data vi har över användningen.

Leifman redovisade undersökningsresultat avseende cannabisanvändningen, men även skolelevers uppfattning om skadeverkningarna där det fanns en tydlig trend mot att färre och färre över åren har uppfattningen att såväl en då-och-då-användning som en regelbunden användning av cannabis medför ”stor risk för skada”, vilket kanske kan ses som kvitto på att skrämselpropaganda inte fungerar så väl längre i takt med att individer får tillgång till mer objektiv fakta.

CAN bekräftade bilden i övrigt med en ökning av cannabisanvändningen (såväl för skolelever som den vuxna befolkningen där enligt FHI-undersökningen ca 75 000 av 16+-åringar använt cannabis den senaste månaden samt ytterligare ca 25 000 med ett tyngre missbruk enligt Leifman), och en relativt omfattande användning av nätdroger (6% av pojkar i gymnasiet åk 2, den reella användningen är dock högre än denna pga undersökningens utformning).

Vad det gäller europeiska undersökningar av skolelevers cannabisanvändning framhöll Leifman att gapet mellan EU i övrigt och Sverige ökar där användningen gått upp något mer i övriga Europa än i Sverige. Och sammanfattningsvis konstaterade han att summan av droganvändning är mycket lägre nu än för 10 år sedan, mycket till följd av att alkoholanvändningen bland unga minskat (eventuellt…).

Efter CAN kom Börje Olsson, Centrum för socialvetenskaplig alkohol- och drogforskning, Stockholms universitet (SoRaD) för att tala om en internationell jämförelse av narkotikapolitik och narkotikamissbruk. Han inledde med att bekräfta trenderna som föregående talare redovisat, med den skillnaden att han även nämnde de ”syntetiska opiaterna”, vilket föregående experter på droger missat. Han inledde även det politiska avsnittet och tog upp den politiska debatten kring missbrukarvården (t ex substitutionsbehandling) och en ökande marginalisering och exkluderingen av brukare (aktiva och fd).

Olsson tog också upp ”det breda sociala området” (t ex prevention) och konstaterade att vi har tappat mycket inom det området, vilket är intressant eftersom just prevention har varit i fokus inom såväl politik som praktik under de senaste åren som jag ser det, även om det är skillnad i prevention. Prevention kan avse såväl mer breda åtgärder socialt/samhälleligt och olika slags program med mer eller mindre bevisad effektivitet där det enligt mitt intryck främst handlar om det senare, vilket också Olsson tog upp att det fokuserades mycket på att hitta ”evidensbaserade program” och att de breda åtgärderna försvinner i jakten på ”evidens”.

Därefter berörde Olsson narkotikapolitikens historiska bakgrund och dess relevans för dagens politiska utövning och skillnader mellan sydeuropa och oss, där han nämnde allt från nykterhetsrörelsens betydelse för vår nolltolerans till andra länders uppdelning i soft and hard drugs.

Vidare tog Olsson även upp att det inte finns ett samband mellan experimentiellt bruk och tungt problematiskt missbruk, vilket är ett viktigt klargörande då många förleds att tro att det är något bra för problemsituationen att vi har låga siffror för rekreations-/experimentbruket. Olsson var också först med att problematisera dödsfallssiffrorna där Sverige ligger relativt sett högt i en jämförelse med andra länder.

Som avslutningsbild visade Olsson på en studie av 14 heroinanvändningen i 14 europeiska länder under åren 1985-1990 där man försökt hitta påverksansfaktorer som kan förklara heroinanvändning. Studien visade att en repressiv och restriktiv narkotikapolitik inte hade något förklaringsvärde, däremot visade det sig att det fanns en tydlig koppling mellan ungdomsarbetslöshet och heroinanvändning samt mellan utbud/tillgång och heroinanvändning. Utifrån det menade Olsson att de stora breda insatserna spelade roll medan specialinsatser kan ha betydelse för enskilda individer, vill vi nå stora resultat måste vi titta på andra variabler. Detta konstaterade är intressant, och innebär i praktiken en kraftig kritik mot hur Sverige (och så i synnerhet våra kommuner) arbetar med missbruksområdet idag.

Börje Olsson följdes av Karina Stein, vårdenhetschef på Beroendekliniken, Sahlgrenska Universitetssjukhuset i Göteborg, i talarstolen som talade om ”Vård av heroinmissbrukare och erfarenheter av substitutionsbehandling”. Inledningsvis pratade hon om en heroinepidemi som startade på slutet av 90-talet och som enligt Karina klingat bort nu för att sedan gå över till dagens trender som enligt Karina är blandmissbruk med särskilt bensodiazepiner, nätdroger (anmärkningsvärt nämner hon inga opiod-RC-nätdroger utan mer centralstimulerande, ”amfetaminliknande”, samt ”cannabisliknande”) och opioiddroger (tramadol, oxycontin, subutex där hon nämner internethandel som en betydande del).

Karina tog upp att beträffande nätdrogerna så har vården till del styrt den efterfrågan genom att använda sig av drogtester som ger en bild av att man antingen är drogfri eller drogar, vilket då kan skapa en efterfrågan på droger som inte syns i analyserna. Karinas lösning på det problemet var att personalen vid kliniker (inom substitutionsbehandlingen) måste bli bättre på att kliniskt bedöma patienterna/se på patienterna om de använder drogerna (vilket som jag ser det lämnar en del frågetecken kring patientsäkerheten/risk för godtycke).

Ett annat problem som Karina berörde var att substitutionsklinikerna enligt Socialstyrelsens föreskrifter inte får behandla individer som har ett beroende av opioider (syntetiska opiater). Andra problem som Karina nämnde var resursfrågan där det finns ett behov av att ytterligare differentiera insatserna/vården men som är svårt att genomföra givet dagens resurser. Det som hon såg som ett jätteproblem var aggressiva och hotfulla patienter och att det behövdes nya verktyg, hjälpmedel och strukturer för att hantera det. Vidare nämnde hon att patienter som är inskrivna vid substitutionsbehandlingen får en sämre vård vad det gäller övrig psykiatrisk vård och somatisk vård eftersom sjukhuset (i Göteborg) såg individen som substitutionspatient även om den kommit in till en annan avdelning för att den hade blivit knivhuggen osv, Karina satte inte ord på det men det borde benämnas för vad det är: diskriminering och därmed borde det i sig vara en viktig politisk fråga men det uttalades aldrig och frågan är om politikerna ens förstod problemet.

Den andre vårdrepresentanten var Stefan Sparring, överläkare och sektionschef vid Maria Ungdom i Stockholm, och hans ämne var ”Vård av unga narkotikamissbrukare”. Han berättade om verksamheten utifrån forskningsperspektivet med två studier. Den första handlade om en kohort-/registerstudie av ett antal individer som kom till Maria Ungdom i runt slutet 60-tal/början 70-tal tills de fyllde 50 år samt en intervjustudie av 200 ungdomar som vårdades år 2004 och deras föräldrar.

Resultatet av den första studien var (föga förvånande) att när Maria Ungdom-individerna jämfördes med befolkningen i stort fanns en överrepresentation i alla register, framför allt vad det gällde kriminalitet, psykiskt mående och fattigdom. Den andra studien visade enligt Sparring fem år efteråt att ungdomarna hade fortsatt kontakt med psykiatri, beroendevård, polis och domstolar. Sparring menade att fortsatt forskning måste svara på varför ungdomar inte stannar i behandlingsprogrammen och varför de inte når någon framgång. Med andra ord, två studier, med drygt 30 års mellanrum som konstaterar att den svenska missbrukarvården misslyckas, DET är något vi borde diskutera mer som jag ser det. Sparring menade att man tidigt måste se den psykopati/antisociala personlighetsstörning som Maria Ungdom anser är essensen av problemet (som jag ser det gör just det bilden ännu tydligare av varför siffrorna är bevis på missbrukarvårdens misslyckande, ser man på problemet på det sättet är man dömd att misslyckas), och så måste man enligt Maria Ungdom utreda ungdomarna mer för att förstå varför ungdomarna inte tar till sig vården mer, och varför dem (för att använda Sparrings ord igen) var ”svårbehandlade”. Den senaste meningen förstärker bilden ytterligare eftersom vården då frånsäger sig ansvaret för misslyckandet och lägger ansvaret för det på individen som är i behov av samhällets hjälp, vilket är såväl allvarligt som anmärkningsvärt enligt min syn men tidstypiskt.

Så sammanfattningsvis, när riksdagen samlas för att få en aktuell bild av den svenska narkotikasituationen och manifestera den framgångsrika narkotikapolitiken (enligt Morgan Johansson), kan man konstatera att

  • experterna konstaterar att missbruket ökar men utan att riktigt veta säkert, det känns inte som särskilt framgångsrikt.
  • inom ett av de områden som experterna är överens om är ett ökande problemområde, nätdrogerna, har inte ens experterna korrekta uppgifter eller ens koll på aktuell problematik. Det känns inte heller det som särskilt framgångsrikt.
  • forskarrepresentanten konstaterade att det område som skulle kunna göra skillnad preventivt är exkluderat från svenskt preventionsarbete som i stället ägnar sig åt annat. Det känns inte särskilt framgångsrikt.
  • när våra svenska riksdagsledamöter ska få en bild av narkotikaproblemet ur ett vårdperspektiv avhandlas dels enbart en liten del av problemområdet (opiatsubstitutionsvården) medan de större problemområdena inte ens är deltagande i hearingen, och dels konstateras att vården av våra ungdomar inte fungerar (men att det i så fall är ungdomarnas eget fel). Det känns inte särskilt framgångsrikt.
  • att givet ovanstående är det inte så konstigt att Sverige har ett missbruksproblem som ökar, att Sverige ligger högt för såväl antalet individer med missbruksproblem som antalet individer som avlider till följd av detta. Det är inte framgångsrikt.

Och frågan är varför ska England åka hit och titta på vår modell, det finns ingen som helst anledning för Morgan Johansson att visa upp vårt misslyckande.

 

Gillar du det du läst? Hjälp mig gärna genom att Swisha en liten summa till +46(0)723017517

och

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Riksdagens bild av den svenska narkotikapolitiken”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *