Viljan att veta via drogtest

Det finns de som hävdar att vi lever i ett kontrollsamhälle, inte som Orwells 1984 utan mer i linje med Foucaults Viljan att veta, och ett samhälle som blir allt mer elitistiskt och individualistiskt, där det senare innebär att samhället dras isär och skapar allt mer skiktade grupperingar. Som Foucault menar handlar viljan att veta så mycket som möjligt, att kontrollera individer, om ett sätt att utöva makt, t ex en maktutövning över våra ideal och värderingar.

Tänk dig frågeställningen ”Vad är en duglig samhällsmedborgare?”, med andra ord vilka får vara med och agera i vårt samhälle som på flera olika sätt tenderar att dras allt mer isär mellan ”vi” och ”dem”, där vi är dem som har och dem de som inte har. Ett jobb t ex, en plats i samhällssamtalet t ex, och kanske i förlängningen rätt till sjukvård, skola osv med saker och ting som åtminstone tidigare varit rätt självklara för alla.

Det här är en olycklig samhällsutveckling, det blir aldrig ett bra samhälle med elittänkande (det har flera regimer testat på, det tydligaste exemplet är nazi-Tyskland), men det räcker med att gå till modern tid och vissa socialt utsatta områden/städer/länder med kravaller, våld och brottslighet som präglar de fall då det finns en mer eller mindre tydlig känsla av ”vi” och ”dem”.

Idag har vi ett samhälle där vi fortfarande stigmatiserar individer som har eller har haft ett problematiskt användande av illegala droger eller det som uppfattas som/likställs med illegala droger samt till viss del även av de som har ett rekreationellt bruk, parallellt med ett allt större fokus på det som uppfattas som ”fysisk hälsa”, där det förra oftast leder till exkludering och det senare kan göra det. Som professor Rosenbloom under länken för exkludering är stigmatiseringen en av de svårast hanterade aspekterna av droganvändning, och jag har länge argumenterat för att det är ett stort problem att samhället och våra aktörer inom missbruksområdet (från stat till enskilda behandlare) inte gör tillräckligt mot detta problem. Men som med allt annat inom missbruksområdet handlar det om bristande kunskap och förståelse.

Givet detta problem är det viktigt att göra vad vi kan för att minska stigmatiseringen, med allt från att sprida bättre bilder av individer som använder/har använt droger än de gängse föreställningar som finns bland allmänheten till att fundera över vilka ord vi använder (det finns mycket mer att göra men det är inte temat för inlägget).

Stigmatiseringen, dvs utpekandet, är ett av alla problem som följer i kölvattnet av den ökande trenden med drogtester (narkotika). För det är en trend att testa allt mer, det blir vanligare och vanligare att företag använder sig av drogtester vid rekryteringar trots att det inte handlar om anställningar som ställer särskilda krav på ”drogfrihet” utifrån säkerhetsaspekter (fysiska eller monetära). Och det är en ökande trend som har pågått ett bra tag, trots att det finns flera problem som omgärdar drogtester (vilket bl a en LO-jurist tagit upp, se texten), såväl ur integritetsaspekt (att visa underlivet för en annan person är rätt långt bortom integritetsgränsen för många) som säkerhetsaspekt (det finns många saker som kan göra att ett drogtest visar positivt trots att det egentligen är negativt).

Givet de problem som finns med drogtester är det viktigt att diskutera dessa, men det går aldrig att komma ifrån den grundläggande stigmatisering som följer på ett utpekande vilket underlättas av drogtestverksamheten. Så av det följer självfallet att drogtester ska användas så sällan som möjligt. I säkerhetsklassade tjänster finns det självfallet fog för drogtester, under vissa förutsättningar kan de finnas skäl för drogtester under behandlingar, i trafiksäkerhetsarbetet finns det skäl för drogtester. I många fall finns det inte skäl för drogtester, av den anledningen anser jag att är det viktigt att våra politiker i riksdagen tar på sig att se över hur och när drogtestning används, inte minst som ett första steg att göra något åt stigmatiseringsproblematiken.

Idag kan vi läsa i media (SvT, DN) om ett nytt svenskt drogtest som mäter narkotika i utandningsluften. Bakom uppfinningen ligger Karolinska institutet och Professor Olof Beck, och nu ska drogtestet ”ut på marknaden” säger han till media ovan, och det ska ske via aktiebolaget Sensabues. På bolagets hemsida går det åtminstone inte just nu att se vilka ägarna är och hur kommersiellt bolaget är, vilket är intressant eftersom ju mer kommersiellt företaget är desto större risk för att drogtesterna missbrukas, men via sajten ”Allabolag” framkommer att i bolaget är entreprenören Bo Hammarlund inblandad och han beskriver sig själv på LinkedIn med orden ”I build teams for successful business growth” vilket tyder på att drogtestbolaget inte strävar efter att förbättra förfaringssättet kring drogtester utan att kapitalisera på ”viljan att veta” för affärstillväxtens skull.

Ett organ som ”jublar” över dagens nyhet är lobbyistorganisationen Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle (RNS), som länge drivit lobbyverksamhet för mer drogtester, t ex i skolorna.

27

Och kanske är det så att det är den nu ev enklare möjligheten att rada upp en klass och låta dem blåsa i ett enkelt drogtestinstrument som till ytan synes ha mindre integritetskränkande konsekvenser än traditionella urinprov är det som gör RNS så positiva. Det finns skäl att vara vaksam över utvecklingen och det är mycket angeläget att vi diskuterar problematiken kring de utökade drogtesterna och vilka konsekvenser det kan få.

På RNS sajt ”Narkotikafri skola” hävdas bl a att tre av fyra svenskar är positiva till drogtester i skolan, en undersökning som beställts av Carnegie Institutet (en systerorganisation till RNS i det repressiva arbetet). Och det låter kanske bra med en narkotikafri skola och drogtester, när man inte känner till hela bilden och baksidan av förfarandet. Vem minns t ex inte förra årets massgripanden efter rykten om droganvändning vid olika skolor, t ex i Stockholm där elever slets upp ur sängarna men där varken tester eller husrannsakningar visade på någon cannabishantering, ändå blev dessa skolelever utpekade och stigmatiserade.

Men om det nu varit så att drogtesterna hade visat på ett problem, då vill vi väl gärna tro att våra ungdomar får hjälp. På Carnegie Institutets hemsida finns även en intressant forskningsstudie som visar vad som händer med de ungdomar som blir föremål för polisens ingripande och hade en konstaterad narkotikaanvändning (PDF), och där konstateras att efter att polisen lämnat över till socialtjänsten så ”Många utredningar ledde emellertid inte till några dokumenterade insatser över huvud taget.” (min fetstil) och i övrigt går det av studien att utläsa det sedvanliga att för en väldigt stor del, av de 101 individerna som omhändertogs år 2001 hade år 2004 åtta ungdomar avlidit och minst 57 var kvar i missbruk och brottslighet. Så det är en myt att dessa tidiga polisinsatser innebär att samhället är berett och kompetent till att ingripa, vilket är en annan slags sammanfattning av vår narkotikapolitik.

Sammanfattningsvis, det är inte givet att drogtester gör nytta, det finns flera stora problem med drogtester, och enklare och kommersiella drogtester utgör stora risker inte minst för våra ungdomar i skolorna där det finns såväl aktörer som arbetar för en utökad testning och personal som ibland kanske går igång lite väl mycket på rykten.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

9 reaktion på “Viljan att veta via drogtest”

  1. Har inget att tillägga till texten då den är så otroligt bra skriven.
    Hatten av för dig Magnus, klarsynen och den lagomt hårda texten som du lyckats framhålla senaste tiden, blandat med stor kunskap och ännu större vetgirighet gör det enkelt för mig att helt enkelt säga:

    Utan tvekan Sverigen i särklass bästa blogg inom missbruksområdet.

    Bara lite problematiskt att din utveckling har gått så fort att jag inte hinner med själv, sånt inträffar normalt aldrig då jag brukar lära mig saker 45 ggr fortare än mina medmänniskor. Men nu blir jag istället ifrånsprungen 🙂 Bättre betyg går inte att ge.

    1. Oj, du är för vänlig… Tack för berömmet! Och kanske finns det t o m en utveckling i det hela, åtminstone har jag bestämt nu när jag provar att blogga igen att försöka ”steppa upp” lite. Vi får se hur länge det varar… 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *