Årskrönika 2012

Det tillhör ju att sammanfatta året så här de sista dagarna, så det ska jag göra privat, bloggmässigt och ”områdesmässigt”. Privat går det enkelt att sammanfatta året: skitår.

 

Många besökare och mycket nätdrogsgoogling

Bloggmässigt kännetecknas året dels av en stadig tillväxt av besökare, fram tills dess att jag och kommuntjänstemän kom fram till att bloggen inte var så bra (vilket föregicks av att kommunen utan sakligt skäl drog in min försörjning som tyvärr består av försörjningsstöd f.n.). Utvecklingen efter första veckan i oktober syns på nedanstående statistikgraf (och än har kommunen inte upptäckt att jag börjat skriva igen, de dagliga besöken från min kommun upphörde i mitten av oktober).

bes2012

>Hittills i år har det gjorts 19 922 unika besök på bloggen, besökare som totalt varit här 31 644 gånger (om någon rensar cookies så blir den individen/datorn räknad som ”unik besökare” efter varje rensning, annars räknas datorn som återkommande besökare), och sammanlagt har det lästs 110 915 sidor.

Den vanligaste vägen till bloggen har varit via google-sökning med 15 505 besök, de fem vanligast sökorden var ”badsalt drog” med 765 besök, ”MDPV” med 620 besök, ”callmyr” med 566 besök, ”magnus callmyr” med 545 besök och ”nätdroger” med 198 besök. Den näst vanligaste har varit att skriva in hemsidesadressen direkt med 4 028 besök, och den tredje vanligaste att gå via Facebook 2 822 (tack för alla gilla/rekommendationer/länkningar).

De vanligaste bloggarna/”områdessajterna” som gett besökare hit är cannabis.se med 848 besökare och Björn Johnsons blogg med 492 besök, om jag får gissa är de två hemsidorna de två största fristående sajterna inom missbruksområdet (då räknar jag alltså bort propagandasajter som Drugnews, CAN, IOGT-NTO, Drugsmart, Drogportalen och liknande, och inte heller ger jag dem ”googleranking-poäng” genom att länka till dem i detta inlägg). Att medvetet länka mer och bättre till sajter som gör nytta inom missbruksområdet är min bloggs nyårslöfte för övrigt.

 

Om mina texter under året

Vad det gäller bloggen i övrigt under 2012 var temat som vanligt att dels kommentera/lyfta fram de problem och den negativa utveckling som ”missbruksområdet” är utsatt för, dels visa på områdets brister och dels visa på hur etablissemanget medvetet misstolkar och förvränger information/vetenskap/fakta. Det ger en bild av ”negativ anda”, men syftet är positivt, min tro är att endast genom medvetenhet och endast genom samtal/diskussion kan vi förändra något. Och förändra drog-/missbruks-/beroendeområdet är något vi behöver göra, och där har ett delsyfte med bloggen under året varit att lyfta fram de förändringsvindar som blåser internationellt och som även börjar synas i Sverige.

Det mest lästa inlägget under året har varit ett av alla inlägg jag skrev under början av sommaren om nätdrogen MDPV (inlägget är detta, Märkligt om nätdroger, MDPV och badsalter). Det handlade om att det var en hysteri i USA där nätdrogen MDPV utpekades som att ligga bakom vad som media och polisen kallade ”kannibalattack”, om detta skrevs det mycket i USA och i Sverige, experterna var oroade (t o m föreningen för beroendeläkarna i Sverige återgav en hel del felaktiga fakta) och hysterin omfattande. Själv trodde jag inte på det som polisen och media påstod utan var kritisk mot rapporteringen, och mycket riktigt visade det sig inte alls handla om nätdrog utan en psykiskt sjuk människa, den enda drog som intagits var cannabis (vilket inte skapar kannibaler). Inlägget lästes 6 494 gånger. Även det tredje mest lästa inlägget (1 260 besök) handlade om MDPV-hysterin, det var ett av de inlägg jag skrev om hysterin i Västerås med rubriken ”Om MDPV i Västerås och RNS narkotikapolitik”. En annan form av hysteri handlade det näst mest lästa inlägget (1 299 besök), nämligen pseudovetenskapen som är vanlig inom svenska 12-stegsbehandlingar om en ”Missbrukarpersonlighet/Beroendepersonlighet” där ovetenskapliga resonemang sprids som fakta utifrån en bok som en amerikansk 12-stegsprofil, Craig Nakken, skrivit. Hans bok används för övrigt även i utbildningar inom missbruksområdet, t ex folkhögskoleutbildningar från landstinget i Gävle.

Om bloggen haft någon inverkan på ”områdets tillstånd” är inte så enkelt att veta, däremot vet jag att bloggen åtminstone gav bidrag till ett par och även upphov till en artikel i Västerås lokaltidning där ett par journalister granskade dels hysterin kring MDPV, dels användningen av felaktiga fakta spridda från lobbyistorganisationen RNS och dels avslöjandet att stadens ledande narkotikapolis som var flitig i debatten (och vars ”fakta” t o m nådde in i riksdagens plenisal där en lättpåverkad S-riksdagsledamot spred felaktig information om droganvändningen i Västerås) satt på dubbla stolar som såväl narkotikapolis som ordförande för RNS (vilket var nytt för journalisterna före de läste det här).

 

Narkotikadebatten 2012 – internationellt

Vad det gäller narkotikaområdet och dess tillstånd har året dels präglats av en internationell debatt kring framför allt narkotikapolitiken där allt fler har kommit att inta ståndpunkten att kriget mot narkotikan är misslyckat och att det krävs en ny politik, det är en massiv internationell debatt om detta. Den avspeglar sig även en aning i Sverige, inte minst är det uppseendeväckande att t o m den gamle drogtsaren och förbudsivraren Robert DuPont i dagarna när detta skrivs i stort sett erkänner (och där fick tyvärr Drugnews en länk) att den hittillsvarande narkotikapolitiken är misslyckad och att det behövs nya idéer även om han försöker ge skenet av att han menar att det bara handlar om att kritikerna lyckats sätta samtalsagendan.

Angående DuPonts tankar om en ny politik är det intressant att studera hans tänkande, det han skriver måste jag passa på att kommentera eftersom han har högt anseende bland de som styr vår svenska narkotikapolitik. I ovanstående länkade artikel menar han att politiken måste inriktas på fem områden. De är:

1. Utbildningsmisslyckanden och ofullständig skolgång måste upphöra. DuPont menar att utbildningsväsendets problem handlar om elevernas alkohol- och narkotikakonsumtion, och så vevar han årets stora cannabisnyhet att cannabisanvändare har högre IQ i genomsnitt än nykteristerna (fast han väljer att vinkla nyheten annorlunda och mer osakligt, föga förvånande), och att lösningen är mer satsning på prevention och att utbilda föräldrar mer om droger. Själv tror jag att skolväsendets problem handlar om helt andra saker, som otillräckliga och orättvist fördelade resurser och för mycket lyssnande på tyckare (som DuPont och politiker) och för lite lyssnade på lärare.

2. Minska fattigdomen. Droganvändning är enligt DuPont orsaken till fattigdom, och lösningen är 12-stegsprogramsdeltande. Även här missar DuPont problemets orsak, fattigdom har betydligt mer komplex bakgrund än att samhället diskriminerar och exkluderar individer med drogproblem (från t ex arbetslivet). Och vad det gäller lösningen så saknar 12-stegsprogram som helhet vetenskaplig evidens inom missbruksområdet, men för repressivitetsetablissemanget är det ointressant med vetenskaplig bevisad effekt, det viktiga är att 12-steg påstår sig erbjuda drogfrihet (att det sedan inte fungerar så väl är som sagt var ointressant därmed).

3. Minska brottslighetsåterfallen. DuPont konstaterar att droganvändning skapar brottsåterfall, och föreslår bl a mer kontroll som lösning. Det DuPont inte tänkte på är våra båda länders repressiva narkotikapolitik i sig skapar en hel del av återfallen och att en lösning är att ändra såväl den repressiva politiken som att arbeta med förbättringar inom vården, mot stigmatisering mm för att förändra situationen.

4. Minska narkotikarattfyllorna. Även inom detta område tror DuPont att lösningen ligger i lagstiftningen, men lika lite som dödsstraff minskar narkotikaanvändning minskar mer lagstiftning problemet med rattfyllor. Men tror man på repressivitet i grunden så… är det svårt att lära en gammal hund att sitta även om hunden lyckats att konstatera att den politik den själv ligger bakom är misslyckad…

5. Förbättra behandling. I stort kan vi enas om att behandlingarna inom missbruksområdet måste förbättras, och det finns mycket att göra. Att däremot som DuPont hävda att underhållsbehandlingen måste knytas närmare till 12-stegsbehandling avslöjar att han inte ens har förstått behovet av att vårdfilosofiskt utgå från Kierkegaards berömda ord ”För att hjälpa en människa….”, och det är väl ett av de bättre bevisen för varför vår förda narkotikapolitik misslyckas…

I Sverige har vi sett en del små inslag av samma slag som internationellt, kritiker som i enstaka debattinlägg hävdar att narkotikapolitiken är misslyckad och den repressiva sidans desperata försök att återta initiativet. Tyvärr är den svenska allmänheten inte riktigt lika involverad som i flera andra länder, förmodligen beroende på att våra journalister gör ett sämre jobb, och att vi inte fått till de dagliga samtalet i sociala media och i fikarummen samt att den svenska indoktrineringsstrategin med skrämselpropaganda fortfarande håller ett hårt grepp om svenskarna trots att den misslyckats med sitt syfte att minska missbruket (svenskarna prövar samt rekreationsbrukar narkotika i mycket mindre utsträckning än internationellt, men antalet individer i Sverige med narkotikaproblem är i linje med det internationella genomsnittet). Om alkohol talar vi helst inte, dels för att det ligger djupt rotat i den svenska folksjälen att supa och dels för att vi inte vill ha de kostnader som ligger up-front i en sund socialpolitik.

Under året hade vi också en internationell repressivitetskonferens (WFAD) i Sverige där de som tror att hårdare tag och förbud är lösningen, stolt anförda drottning Silvia och med brukargisslan från KRIS (som gör allt för att få sola sig i glansen av etablissemanget i hopp om att på riktigt bli tagna som annat än busarna-som-håller-med-oss). Höjdpunkten var att några länder kom överens om att fortsätta med den strategi som hittills misslyckats, och så pratades det mycket om barnen (att hittillsvarande förd politik i sig är det största sveket mot barnen nämndes inte som alltid i dessa sammanhang).

 

Den fattiga svenska narkotikadebatten

Apropå KRIS var de i ropet i år igen under flera tillfällen, och på sätt och vis kan KRIS illustrera den svenska narkotikadebatten (som främst gällt behandlingsmetoder, ett område där KRIS dels driver egna behandlingsalternativ och dels kritiserar vetenskapligt baserade konkurrerande behandlingsprogram, som tur är finns det rent allmänt i debatten en del andra röster då och då). Ett av dessa tillfällen var under sommaren i Almedalen där de följde upp förra årets 5 intervjuer om substitutionspreparat med ytterligare en handfull och så försökte man göra om förra årets mediatrick kring det som de kallar ”Statligt knark är också knark”, men det gick inte lika bra i år. Men rapporten från i år var åtminstone ännu mer underhållande än förra året, dvs oerhört svag rent vetenskapligt trots att KRIS tagit hjälp av flera hundratusen kronor från statliga Folkhälsoinstitutet och från en högskola (Ersta Sköndal) som passade på att visa varför inte alla högskolor är bildningshögborgar.

Ett annat tillfälle var när KRIS i Örebro uteslöts ur riksföreningen efter att ha varit omtalade för såväl fiffel (nästan uteslutande lönebidragsanställningar i deras behandlingsverksamhet) som moraliska problem (lyxliv för vissa individer), KRIS i Örebro blev Fenix och penningdansen lär fortsätta. Det sociala kommunalrådet Rasmus Persson (C) i Örebro uttalade sig i tidningen och gav sitt stöd och tyckte att KRIS gjorde så mycket nytta i Örebro, när jag frågade honom exakt vad detta bestod av och hur han visste det och vad som var resultatet av KRIS behandlingsprogram svarade han som vanligt att jag var otrevlig och att han inte ville prata, så kan man som politiker göra om man inte vill att ens hantering av skattemedel ska redovisas och granskas. Och som sagt var, skriver man som privatperson mycket om politik och ställer obekväma frågor ska man inte vara beroende av politiker och deras tjänstemän för sin försörjning.

Under hösten fick också Riks-KRIS ordförande Christer Karlsson ägna sig åt sin favoritsysselsättning efter att SvT/ABC två gånger gjort omdebatterade inslag, nämligen framträda inför media. Eftersom svenska journalister är obildade och okunniga tror de ofta att KRIS på något sätt representerar ”fd missbrukare” eller ”missbrukare”. Journalisten Anna-Klara Bankel (jag försökte få det utrett hur släktskapet till RNS-aktivisten Margareta Bankel såg ut men lyckades aldrig riktigt) gjorde först ett inslag om ett motivationsboende i Stockholm som kombinerar bostad för hemlösa missbrukare med motivationsarbete, och fick KRIS och andra politiska aktivister att rasa mot upplägget att hjälpa hemlösa. Sedan gjorde hon ett inslag som skulle skildra försäljning av narkotikaklassade läkemedel alternativt skulle misskreditera den läkemedelassisterade behandlingen av heroinister/opiat-missbrukare (hade det varit det första hade det varit bättre om hon vänt sig till random läkare/vårdcentral/smärtoklinik/cancerklinik och skildrat den illegala försäljningen av preparat från dessa enheter, men i stället gav hon sig på den från KRIS och RNS kritiserade substitutionsbehandlingen och lyckades provocera fram en illegal försäljning). För att bevisa sin tes om läckaget intervjuade hon dels den individ som hon fick att försöka sälja, och utan tanke på konsekvenserna det kunde få struntade hon i att skydda hans identitet tillräckligt väl, och dels självfallet en narkotikapolis som även visade sig vara RNS-styrelseledamot (samma individ som i detta inlägg). Så kan det gå när inte media är kunniga alt inte neutrala. Men det är klart, hur dessa faktorer egentligen förhåller sig får ju aldrig allmänheten veta (förutom de som läser denna blogg). Och tyvärr har den oseriösa, vinklade och osakliga debatten om det påstådda läckaget på kort sikt fått negativa konsekvenser för de individer som är inskrivna i substitutionsbehandlingen, förhoppningsvis sker ingen inverkan på lång sikt då Sverige fortfarande inte har en tillräckligt utbyggd substitutionsbehandling.

 

Fortsatt ökat missbruk

I övrigt angående området så kan det konstateras att användningen av narkotika fortsätter att öka i Sverige, trots att våra politiker och de framträdande lobbyistgrupperna påstår att vår narkotikapolitik är så framgångsrik. Under året har vi t ex läst nyheter om att fler och fler kör bil narkotikapåverkade, att LSD gör ett återtåg, nätdroger når nya rekordhöjder trots att Sverige har världens hårdaste lagstiftning inom området, heroinet ökar igen, och att cannabisanvändningen når nya höjder och samhället försöker motverka det lokalt och nationellt, tyvärr arbetar man osakligt (med RNS-aktivister) och ovetenskapligt (vilket man kan göra även om man är professor) och kommer så klart att misslyckas med det man tänkt sig. Och narkotikarelaterade dödsfall nådde nya höjder för 2011 (PDF), vilket i Sverige enbart kommenterades under hösten 2012 med en osaklig och oseriös diskussion om det berodde på att vi arbetar mer vetenskapligt med behandlingsprogram mot opiatmissbruk, någon riktig diskussion om problemet fick vi inte. Det ser alltså mörkt ut för området, utifrån perspektivet från dem som vill minska den skadliga narkotikaanvändningen, som tur är finns det lite ljus i mörkret ibland ;). Men problemet kvarstår, vår narkotikapolitik fungerar inte, och trots det har vi inte någon debatt om det i Sverige.

 

Det jag saknade

Det var mycket jag saknade under 2012, förutom privat ett jobb så saknade jag en seriös och inkluderande debatt om det svenska missbruksområdet, den var obefintlig i år igen. Som vanligt har brukarperspektivet saknats i debatten. Och som jag skrivit ovan har vår svenska debatt inte tagit de där greppen som skulle behövas, på sin höjd har debatten i Sverige rört sig kring substitutionsbehandlingen på ett negativt sätt, det är inte den debatt som behövs om vi ska minska skadorna och dödsfallen till följd av narkotika. För att nämna några ytterligare aspekter som jag saknar så kan jag räkna upp några av dessa: Vi saknar helt en debatt om villkoren, resurser och prioriteringar och det egentliga innehållet i behandlingar för dem som behöver samhällets hjälp. Under året skrev jag ibland om alla nedskärningar som äger rum inom området, och fler hade jag kunnat skriva om… men någon debatt om det fick vi inte (och alla besökare till trots så är denna blogg en mycket marginell spelare inom området). Vidare om området så är stora grupper som alltid bortglömda, det är en sak att vi pratar om narkotikan (vilket vi knappt gör), men det riktigt stora problemet kring alkoholen pratas det inte om alls, inte heller om könsdiskriminering, andra missbruk än substansmissbruk mm mm. Vi har inte heller en debatt om samhällets villkor för ”resocialisationen”, stigmatisering och diskriminering samt vilka möjligheter som ges för att bryta utanförskapet. Det finns fler brister inom området som jag saknar ett samtal om/åtgärder emot, men det räcker att nämna ovanstående.

Sedan 2013. Jag har inte särskilt stora förhoppningar inför året vad det gäller missbruksområdet, förmodligen kommer vi att få se en proposition från minister Maria Larsson utifrån Missbruksutredingen. Den kommer att bli en besvikelse, men kanske kan det bli lite debatt om det hela, åtminstone kommer jag nog att skriva om det hela… Vilket innebär att bloggen kommer både att återuppstå med gamla inlägg och nya, vilket också innebär att jag tror och hoppas på att komma i egenförsörjning under 2013…

Till sist, jag är glad att så många besökte bloggen 2012, att du läste detta, och jag hoppas att du kommer att återkomma under 2013 och att du som läser detta får ett mycket bra och givande 2013. Gott slut och Gott Nytt År!

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *