Den misslyckade socialpolitiken

Rubriken ”Den misslyckade socialpolitiken” är egentligen fel, men samtidigt inte. Mer korrekt är kanske ”De misslyckade socialpolitiska insatserna/åtgärderna på riks-, region- och lokalnivån”.

Till del handlar det om misslyckade insatser mot missbruksproblematiken, där vi allt oftare får höra att missbruket ökar, eller att dödstalen ökar (som i Agenda för ett tag sedan då det avslöjades att föregående år var en ny toppnotering för narkotikadödade, och antalet alkoholdödade är så högt att ingen talar om de siffrorna, eller så bryr sig dagens offentliga debattörer inte alls om alkoholproblemen).

Situationen är både riktigt allvarlig och riktigt sorglig. Och länkarna ovan innehåller bland annat en text om hur allt fler kommuner rapporterar såväl ökade problem som minskade budgetsatsningar. Är det verkligen så vi vill att samhället ska se ut (apropå det skriver Kjell-Olof Feldt ett mycket intressant debattinlägg om Socialdemokraternas situation på temat ”Politik är att vilja”)? Och beträffande kommuners situation kan vi på lördagen lägga ännu en kommun till listan över kommuner som misslyckats, Vaggeryd i Småland. Temat är det samma, missbruket ökar och budgeten räcker inte till.

På nationell nivå blir det allt mer tydligt att alliansen bedriver en misslyckad politik, inte bara vad det gäller Maria Larssons narkotikapolitik, utan även vad det gäller socialpolitiken i stort. I min hemkommun är det tydligt att såväl den alliansregim som styrde t o m våren/sommaren 2011 som det nuvarande S/C/KD-styret misslyckas, vilket inte är så konstigt när man som jag gjort en granskning av hur man bedriver verksamhet inom missbruksområdet (jag vet att jag inte blir särskilt populär i kommunen när jag skriver om problemen, men det är med goda intentioner jag gör det). Ibland talas det om att det behövs sociala haverikommissioner kring t ex självmordsproblematiken, av modell flyget, men om det är något område som behöver en haverikommission så är det missbruksområdet.

Jag kan skriva inlägg efter inlägg om problemen, och jag skulle kunna skriva inlägg efter inlägg om vad man skulle kunna göra i stället, men på något sätt känns det meningslöst, det är inte särskilt många som bryr sig (även om jag är väldigt nöjd med besöksantalet på sajten). Visst är det så att jag allt mer umgås med tanken på att engagera mig politiskt för att försöka förändra det läge som råder just nu, men det är också svårt. Kanske är det för svårt, särskilt med min bakgrund som nog inte uppskattas i alla salonger.

Å andra sidan kan jag då bli väldigt glad när jag läser texter som denna av Jenny Madestam i Expressen, om att fler borde lämna åskådarbänken och bli politiker, problemet är väl som Madestam avslutar med, partierna är nog inte särskilt intresserade av att folk kommer in i politiken om man inte gått den långa vägen över ungdomsförbunden och skaffat sig allianser och vänner den vägen… Frågeställningen är dock intressant, det är enkelt att leta fram exempel på den misslyckade socialpolitiken, det är enkelt att gå till ens egna erfarenheter och vetenskapliga teorier och studier för att hitta alternativa lösningar, men det är uppenbarligen på flera sätt oerhört svårt att göra politik av det. Kanske är man (jag) därmed medskyldig till det misslyckande och det haveri som nu äger rum inom de sociala områden som kallas missbruksområdet. Det tål att tänkas på.

UPDATE 26/9. I fallet med Vaggeryd verkar det som att kommunens politiker medvetet budgeterat för lågt, i en jämförelse som gjorts här ligger man på  upp till ca halva summan per kommuninvånare till området jämfört med närliggande kommuner. Då är det kanske inte så konstigt att det blir underskott och att man måste spara, och förlorarna är självfallet de individer som hade behövt samhällets hjälp. Så kan man också göra i en inhuman värld…

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Den misslyckade socialpolitiken”

  1. Vi alla borde gå ut och demonstrera igen, kanske det vore ett bra steg?
    Känns som om ”Svensson” lagt ut tanken på entreprenad i bra många år nu.
    Jag tycker nästan att vi förtjänar det, nu när folk är mer intresserade av ny smartphone och statusuppdateringar. Tycker inte det är mycket fungerar som det borde. Det går ju inte ens dejta på vettigt sett längre. Det var bättre förr 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *