• magnus.callmyr@gmail.com

Narkotikadebatt i riksdagen

Narkotikadebatt i riksdagen



HEMSIDAN UNDER OMBYGGNAD (inkl städning bland gamla inlägg)


I torsdags såg jag en debatt i Sveriges riksdag kring narkotikapolitiken. Det var Socialdemokraternas Hillevi Larsson som hade ställt tre frågor till ansvariga ministern Maria Larsson (KD).

Frågorna var:

1. Vilka åtgärder avser statsrådet att vidta för att minska den narkotikarelaterade dödligheten?

2. Avser statsrådet att vidta åtgärder för att öka narkotikamissbrukares tillgång till vård och behandling, oavsett var de bor i landet?

3. Kan statsrådet tänka sig att förstatliga finansieringen av missbrukarvården för att jämna ut de regionala skillnaderna i tillgång till vård och behandling?

Det är relevanta frågor. De narkotikarelaterade dödsfallen är nu uppe i en bra bit över 400 per år (officiellt omkring 420 men självfallet är siffran större eftersom en hel del av självmorden som är narkotikarelaterade inte bokförs som det). Tillgången till vård och behandling är dålig över hela landet, med variation ska tilläggas, men i stort sett (dessutom sker vården allt för ofta med dålig kvalitet p g a besparingar genom täckordet ”hemmaplanslösningar, täckord i bemärkelsen att man försöker klä besparingen i ett positivt ord). Och ang besparingar använder såväl kommuner som landsting missbrukarvården som en budgetstötdämpare eftersom missbrukarna nog är den samhällsgrupp som inte har någon stark företrädargrupp.

Tyvärr lämnade debatten en del i övrigt att önska, vilket jag kommenterar. Debatten innehåller ett par höjdarcitat av Maria Larsson, bland annat sanningen att ju färre som börjar desto färre missbrukare får vi, vilket är särskilt intressant med tanke på att Sverige i en internationell jämförelse har mycket färre som börjar/testar och ungefär lika många som genomsnittliga landet som får ett missbruksproblem. Tyvärr debatteras inte denna sanning vidare, och jag antar att särskilt Maria Larsson är glad för det. Se debatten här:

Den första frågan jag ställer mig, hur bra jag än tycker att frågorna var (vilket jag också framfört till Hillevi Larsson på twitter), är att jag undrar varför man begränsar en riksdagsdebatt om missbruksrelaterade dödsfall till just narkotikan. Det dör årligen ca 2 500 individer i Sverige till följd av alkoholmissbruk. Jag personligen har ca 15 släktingar/vänner/bekanta/knarkarpolare som avlidit p g a missbruket, ca 50-50 mellan alkohol och narkotika, och förmodligen är dem flera nu eftersom jag inte har särskilt bra kontakt med missbruksvärlden längre. Maria Larsson är ansvarig för de alkoholrelaterade dödsfallen också, och så här i mediahetskampanjdagar måste jag ju ändå tycka att ständigt höga dödstal i ett område som kan påverkas politiskt är väsentligt värre än om en fest bokförts på ett departement eller ett parti. Oavsett den kommentaren så är det förjänstfullt att Hillevi Larsson ändå debatterar frågorna, det är det få riksdagsledamöter som gör… Och såväl alkoholen som narkotikan behöver debatteras mer, likväl som den eländiga situationen vad det gäller vård och behandling över landet.

Hillevi Larsson skrev ”Sveriges restriktiva hållning i narkotikafrågor har varit framgångsrik när det gäller att minska det experimentella bruket av narkotika, men har på många sätt drabbat dem som har ett tyngre missbruk”, något som Maria Larsson inte kunde hålla med om. Jag förstår att Maria Larsson inte håller med om det påståendet, för att göra det måste man vara insatt i frågorna, kunna se samband och ha en del kunskap i psykosocial/sociologisk teoribildning. Det har inte Maria Larsson, och förmodligen inte hennes medarbetare/politiska rådgivare heller.

Maria Larsson svarar att de långa väntetiderna på vård har kortats betydligt, och det är självfallet något som är bra, men det räcker inte bara med väntetider, det måste finnas kvalitet i vården också. Och om den bristande kvaliteten på svensk missbrukarvård handlade bl a missbruksutredningen om. Och den Missbruksutredning som startades för över 4 år sedan lämnade sina förslag för 1,5 år sedan, och därefter har ingenting hänt. Maria Larsson är medveten om kritiken och inleder sitt svar i debatten med att försvara det med att så många remissinstanser svarade under hösten 2011. Att det skulle komma många svar kan knappast ha förvånat Maria Larsson, eftersom ökad tillgång till vård som fungerar är konfrontativa förslag som förargar moralister som inom missbruksområdet är välorganiserade och har många föreningar som lämnar in remissvar. Varför en expert- och forskardominerad missbruksutredning ska få sina förslag kommenterade av och försinkade så här länge p g a outbildade moralister i diverse föreningar är märkligt och något som också borde debatteras.

Efter försöket att försvara den långsamma handläggningen av Missbruksutredningen kommenterar Maria Larsson dödsfallen, och hon fokuserar på heroinberoendes dödsfall som i stort är oförändrade, om man inte bortser från dödsfallen kopplade till substitutionspreparat, vilka dödsfallen ökat i, under perioden Hillevi Larsson frågade om. Och så nämner hon att alla andra drogers dödsfall ökat. Det är inget bra facit för våra politiker. Men som Hillevi Larsson konstaterar i debatten så om man bestämmer sig politiskt för att minska dödligheten så är det möjligt att klara det.

Maria Larsson konstaterar sedan att ”vad det gäller de nya substanserna sker dödsfallen plötsligt och oförutsägbart, varför det är viktigt med preventiva insatser och att förhindra utbudet genom snabba narkotikaklassningar”. Well, säg vilket dödsfall i missbruksdroger som inte sker plötsligt och oförutsägbart… Och visst är det så att preventiva insatser alltid är viktiga, tyvärr har preventiva insatser väldigt liten inverkan på vare sig missbrukets omfattning eller dödsfallen. Men det låter ju politiskt bra att säga så, värre är om man på allvar tror att preventiva insatser är lösningen på dödsfallsproblematiken.

Sedan att ministern tror att utbudet påverkas nämnvärt av snabba narkotikaklassningar, så är det lite märkligt. Utbudet påverkas inte särskilt mycket av en narkotikaklassning eftersom handeln numera sker internationellt, från webshoppar över hela världen som levererar med små små postförsändelser. Att hävda att narkotikaklassning minskar dödsfallsantalen är inte heller särskilt givet, och i själva verket kan det mycket väl vara så att narkotikaklassningen leder till ökande dödsfall (hade t ex senaste månadernas dödsfall i 5-IT skett om t ex Mefedron fortfarande varit lagligt?). Men det är ju viktigt att framstå politiskt som att man gör något åt problemet, att man sedan inte gör rätt saker är en helt annan fråga.

Hillevi Larsson tog även upp sprututbyten, och bristen på dessa. Maria Larsson svarade att regelverket fanns på plats, och att det är möjligt för kommuner/landsting att starta ”om de finner att en sådan verksamhet skulle vara ett verkningsfullt komplement”. Problemet är att ”dem” ofta innebär oinsatta politiker som agerar mer på känslor igångsatta av moralister som propagerar och bedriver lobbyarbete över hela landet, besluten fattas allt för sällan på grundval av vetenskapliga rön om sprututbytets möjligheter att minska såväl skador och lidande som dödsfall. Det är bara att studera exemplen från Stockholm (som visserligen fick sitt sprututbyte sent omsider), Örebro, Göteborg och Eskilstuna, där tjänstemän och politiker har visat prov på t o m felaktig kunskap. Hillevi Larsson påtalade möjligheten att de som politiker kan lagstifta om att det ska vara obligatoriskt, men fick inte ens ett svar på det.

Maria Larsson lämnade dock besked om att hon inte avser att finansiera vården statligt, det har tyvärr inte heller funnits med i Missbruksutredningens förslag som i stället har föreslagit en landstingsfinansierad missbrukarvård. Det Hillevi Larsson efterfrågar är väsentligt bättre än det förslag som Missbruksutredningen lämnade.

När sedan Hillevi Larsson får svara på Maria Larssons öppningsanförande konstaterar hon att det är tunga opiatmissbrukare som dör, och att det handlar om att dessa blandar olika droger. Det stämmer inte, visst är det så att många av narkotikadödsfallen är dessa, men statistiken är inte utformad på det sättet som Hillevi Larsson nog tror. Det är många opiatmissbrukare som dör, men det är ett par hundra som inte använder heroin/opiater/substitutionspreparat som dör varje år. Det är viktigt att debattera problematiken med bristfällig opiatmissbruksvård, men tyvärr är problemet så mycket större än det, och tyvärr har inte de som använder andra droger än opiater ens någon företrädare av det slaget som opiatmissbrukare har i form av Svenska Brukarföreningen. De som har kokain, amfetamin, GHB, benso, olika nätdroger etc som huvuddroger skulle också behöva någon organisation som ligger på politiker, likväl som någon politiker som ställer sig i riksdagens talarstol och påtalar problemet med deras bristfälliga vård och stöd som krävs för att inte deras dödstal ska vara så höga som de är. Det är lite anmärkningsvärt att en riksdagsledamot väljer att enbart tala för en grupp på det sätt som Hillevi Larsson gör. Om jag inte minns helt fel så utgör individer med opiat/heroin-substanser som huvuddrog en tredjedel av landets ca 30 000 problematiska narkotikaanvändare, dessa 20 000 individer förtjänar även de vård och dödsfallsminskande åtgärder.

Hillevi Larsson lyfter vidare problemen med hur substitutionsbehandlingen är utformad för den grupp som har behov av den, särskilt problematiken där landstingets beroendemottagningar använder ett straffsystem för dem som inte klarar att hålla sig borta från andra droger än substitutionspreparaten, men även problemet med att omfattningen ännu inte är tillräckligt utbyggd.

Maria Larsson svarar sedan och medger att det finns ett behov av att se till att tillgången till behandling blir ökat likvärdig över landet, och så hävdar hon att ”en del av det åstadkommer vi genom att ha öppna jämförelser kring missbruks- och beroendevården”. Det är DETTA som Maria Larsson talar om, hur kan dessa siffror leda till att TILLGÅNGEN blir bättre? Menar Maria Larsson att det faktum att 10 landsting svarar nej på frågan om de gjort en bedömning av att vården motsvarar behovet skulle leda till att tillgången ökar där den inte är tillräcklig, och menar Maria Larsson att ett ja på den frågan innebär att vården de fakto ges i tillräcklig omfattning? Jag förstår inte vad hon menar, men det kanske finns ett sanktionssystem för de landsting som svarar nej på frågan (vilket i så fall skulle vara en nyhet för mig). Någon får gärna förklara.

Sedan gick Maria Larsson in på att det är inte politikernas sak att avhandla innehållet i vården, utan ett ansvar för professionen. Det är ett märkligt påstående för det är precis det som sker, politiker på alla nivåer styr innehållet i vården, t ex genom budgetdirektiv eller lagstiftning, och många är de exempel på politiker som är motståndare till t ex substitutionsbehandling eller skademinskande sprututbyten, trots att experter/expertmyndigheter är tydliga på vad som är den mest effektiva insatsen utifrån den forskning som finns. Men vissa politiker lyssnar hellre på lobbyorganisationer än vetenskap… och få frågor är så utsatta för ideologiska ställningstaganden som missbruksområdet, inkl missbruksvården. Men det är ju bra att Maria Larsson sätter ned foten om detta, att politiker inte ska ha åsikter om substitutionsbehandlings vara eller inte vara, omfattningen på den (inkl finansieringsbehov) där hon exemplifierar med att säga att politiker inte ska avgöra vem som ska gå och inte, sprututbytens vara eller inte vara etc. Fast jag tror inte hon menar fullt ut vad hon säger… Och som tur är går inte Hillevi Larsson på det, och håller fast vid att det är politik hur dessa vårdformer organiseras och bedrivs, och att man som politiker har makt att påverka vilka villkor som gäller för vården.

I anslutning till ovanstående uttalande går Maria Larsson in på projektet ”Kunskap till praktik” och menar att det har haft avgörande betydelse för att missbrukarvården genomgått stora förbättringar, med andra ord slår Maria Larsson åter igen fast att ”allt är bra” inom området. Problemet är att det inte är sant det Maria Larsson påstår, det finns t ex mängder av kommuner som bedriver öppenvård enligt ”Tolvstegsprogrammet” trots att de nationella riktlinjer som Kunskap till praktik skulle genomföra slår fast att man inte rekommenderar tolvstegsbehandling vid narkotikamissbruk. T ex skrev jag häromveckan om Sundsvall där substitutionsbehandlingen har stora brister och intagningsstopp, och där såväl verksamhetschefen som lokala politiker hänvisar till tolvstegsbehandling som alternativ, det händer just nu och det är i strid med vetenskapen. Det låter bra det Maria Larsson säger, men det är inte verklighet och inte sanning. Men som tur är verkar åtminstone inte Hillevi Larsson gå på det.

I övrigt är det komiskt att konstatera att Maria Larsson tror att de nya nätdrogerna som kommer handlar om att man ändrat någon liten substans, en vanlig fördom bland dem som inte är särskilt insatta i vad nätdroger handlar om. I själva verket handlar det ofta om droger som varit kända och syntetiserade (dvs kemiskt definierade och ”redo för framställning”) under många årtionden (på 90-talet gavs det ut två böcker med ca 300 nätdroger listade), dessa poppar nu fram ”en efter en” som en del av bland annat den kommersialisering som området genomgått på senare tid. Fast det är ju aldrig någon som anklagat Maria Larsson att kunna det område hon är minister för. Men det är lite charmigt att se henne tala om hur Sverige internationellt får uppmärksamhet för hur man hanterar dessa nätdroger, och hur stolt hon är för att hon gjort det möjligt för pajasmyndigheten FHI att ”vara ute på nätet och köpa in dessa nya droger för att narkotikaklassa dem”. Hör Maria Larsson av sig kan jag ge henne adressen till var FHI kan köpa dessa båda böcker som listar de ca 300 drogerna som är redo för produktion, då kan de tjänstemän som sitter och klickeliklickar i Östersund arbeta lite effektivare kanske.

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

0 reaktioner på ”Narkotikadebatt i riksdagen

Karl-R .MalmborgPublicerat den  4:00 f m - Aug 19, 2012

som opiatmissbrukare har i form av Svenska Brukarföreningen?
Tja Magnus! Sitter precis o ögnar igenom ett tal berne /sbf /gergills
Lissabon! där påstår de att redan 2003 hade 500 medlemmar! Vi är en rätt stor grupp som inte vill bli representerade av dem!

mvh,Karl-R

    MagnusPublicerat den  2:03 f m - Aug 20, 2012

    Jo, men oavsett vilka erfarenheter man har av, eller vad man anser om SBF så gör de ett mycket bra och viktigt jobb för att försöka förbättra situationen för dem med ett opiatmissbruk. Jag har haft mina kontroverser med SBF och Berne (som den som läst bloggen ett tag vet), och i efterhand kan jag tycka att vi båda varit ute och cyklat vid olika tillfällen, men det är tur att de finns som en röst i debatten och pådrivare för en bättre situation. Sedan detta med representera, det är oerhört svårt om vi pratar missbruk, vem/vad kan representera hela den breda flora av individer som har ett missbruk (aktivt eller bakom sig), det går inte. Jag är inte så förtjust i ”representationstanken” men jag gillar att det finns krafter som försöker göra skillnad, och SBF är en viktig kraft där, håller du med om det?

DarioPublicerat den  3:43 e m - Aug 19, 2012

Magnus, menar du att Shulgins experiment gav upphov till det vi idag kallar ”nätdroger”?

Lämna ett meddelande