Om diskriminering i Sundsvall

Under några dagar har Sundsvalls tidning haft en artikelserie om en del av missbrukarvården i Sundsvalls-regionen, och i synnerhet om den delen av beroendevården som handlar om metadon och subutex. Det började den 12/8 med en artikel där anhöriga larmade om resursbrist och utskrivningar. Men det handlar inte bara om det, det handlar om människosyn och rättigheter, t o m mänskliga rättigheter. En mamma berättade om vården, och återger detta citat där en läkare vid beroendeenheten säger till hennes son:

jag kan säga dig en sak och tittade min son in i ögonen att du är klassificerad tvåa i samhället och får kanske inte den hjälp du behöver.

Det handlar om den mänskliga rättigheten att inte bli diskriminerad, att inte bli ”tvåa” utan någon som helst saklig grund. Det handlar om människors lika rättigheter att bli likabehandlade, lika rättigheter och lika möjligheter, att få vård t ex. Det handlar om rätt till en tillfredsställande levnadsstandard, vilken är svår att nå med ett missbruk. Det handlar om rätt till hälsa, t ex rätt till fungerande vård. Det handlar om rätt till utbildning. Och lite mer därtill.

Jag har skrivit om liknande berättelser tidigare utifrån missbruk, där inte alla människor är lika mycket värda och och där människors lika rättigheter inte gäller (så har t ex lagstiftarna varit noga med att i lagtexterna i Sverige skriva in att frånvaron av lika rättigheter när missbruk är inblandat inte är att ses som diskriminering, jag försökte på egen hand driva ett fall till Regeringsrätten om det, men domstolarna skyddar rätten att diskriminera utifrån ett (tidigare) missbruk, och det gick inte att få en läkare vid Örebro Beroendecentrum fälld för uttalandet att han inte ville betala skatt för vård till sånna som mig, jag fick honom dock fälld och prickad i Kammarrätten för andra saker än bemötande och bristande vård). Det är märkligt att denna diskriminering får fortsätta, och att ingen talar om den.

En del handlar om värderingar och attityder, t ex fann en norsk vetenskaplig studie som studerade omläggningen till allt mer missbrukarvård från läkare i landstingen hade ett par väsentliga problem och svagheter, dels kunskapsbrist till följd av otillräcklig utbildning i missbruk under studierna och dels negativa attityder gentemot gruppen ”missbrukare”. Just attitydernas roll i missbrukarvården är dåligt uppmärksammad, jag har skrivit i Drogkompetens-projektet jag drev om en satsning i Nya Zealand där man fokuserade just detta och jag har försökt byta mitt socialbidragsberoende mot en projektanställning för att se om bl a detta kunde vara något för Örebro kommun att ta sig an (självfallet betalar Örebro socialtjänst hellre socialbidrag än hjälper mig att hitta jobb inom missbruksområdet…). Det är märkligt att det ska vara så svårt att börja göra saker och ting som kan förändra missbrukarvården till det bättre, och de som tror att lösningen ligger i att införa Missbruksutredningens kommande propositioner kommer till följd av utredningens brister att bli besvikna. Det centrala problemet i vår bristande missbruksvård är just detta, attityder och värderingar.

Attityder och värderingar leder till sämre och utebliven vård, attityder och värderingar leder till att politikerna lätt kan vifta bort problematiken, attityder och värderingar leder till att besparingar på detta område blir enkla att genomföra och dölja i ord som ”blir bättre nu, hemmaplanslösningar, mm”, attityder och värderingar leder till att ingen riktigt bryr sig och att ingen riktigt pratar om området.

Och givet detta kan man som i Sundsvall förklara att den missbrukarvård mot individer som har ett opiatrelaterat beroende, och som av medicinarnas Cochrane-institut deklareras som överlägsen i vetenskapliga studier, ”inte finns på menyn”. Det finns alltså en överlägsen behandlingsmetod mot ett problem, men i en svensk region runt storstaden Sundsvall finns denna inte på menyn, enligt Kristina Mårtensson som är verksamhetschef vid Västernorrlands länssjukhus. Översätt det till en flerfaldigt vetenskapligt dokumenterad överlägsen metod om en annan dödlig sjukdom, cancer, som vi inte längre erbjuder patienterna på grund av budgetproblem, skulle det fungera politiskt? Skulle det vara möjligt för politikerna att halvera budgeten, om inte målgruppen varit ”missbrukare”?

Och skulle det fungera att en verksamhetschef kommenterar bristen på Cochrane-eviderad överlägsen vårdform tycker att patienter kan nöja sig med behandlingsmetoder som är underlägsna på det sätt som Kristina Mårtensson kommenterar patienterna inom subutex- och metadonbehandlingen i Västernorrland? Kristina säger enl ST:

Hon anser samtidigt att de opiatmissbrukare som det handlar om har möjlighet att få vård och bistånd via andra behandlingsformer, tvångsvård och socialtjänsten.

Det hon föreslår är den vård som inte har fungerat för målgruppen, och vars tidigare dominans har haft stor del i att Sverige för gruppen opiatberoende har haft mycket högre dödstal än andra länder.

I denna diskussion har hon som jag skrev om i april stöd från partierna, moderaten Else Ammor tycker också att det räcker med tolvstegsbehandling. Sämre vård, vård i strid med vetenskapliga insikter, vård som inte fungerat, och ett fokus på att den icke fungerande vården åtminstone kostar mindre pengar, hur kan det vara möjligt att vi 2012 resonerar så? Det är svårt att förstå, men så har vi detta med attityd och värderingar, då spelar det ju inte så stor roll för en chef eller politiker att den bästa vården inte ges…

Att det sedan får som konsekvens att en individ som varit nära att bli en produktiv samhällsmedborgare med en nästan avslutad utbildning när vården havererade säger om samhället och samhällets representanter ”det känns bara som om de vill att vi ska dö”, lär knappt ens bli ett omdöme som ens den mest socialt engagerade politiker reflekterar över. Och inte heller lär samma intryck från en annan artikel om problemen där en mamma säger: ”Men någonstans mellan raderna är de nog tacksamma för varje drogberoende som går bort, man får ju den känslan”.

Eller är det så att jag har fel, att det finns politiker som upprörs av detta och som tänker säga ifrån på ett sätt som har verkan, och nej, en debattartikel om att det är hemskt och kommer rättas till räcker inte. Och uttalanden från praktiker inom vård och behandling om att man gör så gott man kan givet situationen räcker inte, inte så länge man kan bli verksamhetschef och med gott samvete propagera för lösningar som man vet inte är lika goda som de som väljs bort.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Om diskriminering i Sundsvall”

  1. Bra skrivet som vanligt! Attityden, och värderingarna bland politiker och dom som jobbar inom vården är hemska. Det är väl samma attityd som gäller i samhället i stort. Därför är det viktigt att man lyckas vända dessa åsikter på något sätt. Media har ju ett stort inflytande över vad folk tycker, och där har det ju varit vinklat i alla år. Har väl blivit lite bättre på sista tiden ändå.Tycker att internet har gjort det möjligt för folk att ta reda på egen information lättare, och därmed gjort det möjligt att ifrågasätta dom ansvariga på ett annorlunda sätt än förut. Personalen behöver utbildas bättre om vad missbruk egentligen är. Och även att behandla patienterna som likvärdiga, så är det ju inte nu. Jag tror som dig att attityder och åsikter är väldigt viktigt, för att få en bättre narkotikavård och narkotikapolitik. Det är helt sjukt att man år 2012 godtar att man har en andra klassens människa, som det går att behandla som man vill utan att någon reagerar. Hur som helst bra blogg, har följt den nåt år i varje fall. Viktigt att så många som möjligt försöker uppmärksamma problemen med narkotikapolitiken. / Pirate

    1. Först, tack för att du följer och tack för beröm om texten! (Beröm piggar upp ibland när tillvaron inte är som den borde vara).

      Ja, det är som du skriver mycket att göra, men det finns också som du skriver en ”god sida” som både sprider info och som tar till sig fakta genom att leta på egen hand på nätet, ibland är det lätt att bara se det som inte fungerar så bra. Jag måste nog träna lite på att se dessa goda krafter…

  2. Tidningarna skriver formulerar i art, som att det är synd om oss som inte får sidoknarka och ha medicin samtidigt. De förklarar inte att de flesta som hamnat i ett tungt missbruk har alla gått igenom trauman. Antingen innan missbruket eller under missbruket. Vi får medicinen och många av oss blir tvugna att leva ensamma. För många har inte familj el vänner kvar ifrån tiden innan missbruket. Eller så känner de sig inte som de ”vanliga” utan påminns om det man gjort. Vi sitter ensamma medan vi kämpar mot våra demoner i huvudet. Jag blev fruktansvärt dålig av detta ältandet av allt som hänt, skulden, smärtan och det man förlorat. Det blir för en del, alldeles för mkt. Så till slut berättar de för BME om hur de mår men de får nån antidepp medicin och inget mer med det. De medicinerna gör ofta så att vi mår sämre i några veckor, se det är ingen hjälp. Till slut kliver många utanför hemmets trygga värld för att få en kontakt med människor. De åker till stan eller nån vän som ofta är de enda de har el känner, dvs aktiv missbrukare el likn. De står emot första tiden men sen smäller det till och det svarta hålet blir för djupt så de tackar ja till det som då kommit dem nära. Då skrivs de ut av BME ist för att BME ska fatta att de måste erbjuda terapi osv. Många av oss mår så fruktansvärt dåligt och får ingen hjälp.

    1. Bra bild av hur situationen ser ut/kan se ut, det är allt för många som inte vet vad det innebär att ta sig ur ett missbruk. Det du skriver om oerhört viktigt och visar på ännu en av svagheterna inom missbrukarvården, teoretiskt var det tänkt att psykosocial behandling skulle ges parallellt med den medicinska/läkemedel. Så har inte alltid skett har jag hört från en del, och som alltid varierar nog kvaliteten på den psykosociala behandlingen. Detta är viktiga saker också att prata om, vilken chans får en opiatberoende individ egentligen?

      Sedan tror jag att den allmänna utvecklingen inom området där man tror att läkare och läkemedel ska lösa alla beroendeproblem (i linje med det som vetenskapligt kallas medikalisering) borde belysas och debatteras mer. Även om jag vill ha mycket fler läkemedelassisterade behandlingsplatser och kliniker så måste det ske med sådan kvalitet att det psykosociala finns med som en central del i behandlingen.

  3. Exakt man blir väldigt ensam när man slutar att missbruka, och det är inte jämt så lätt att hitta nya drogfria vänner. Plus att man ofta har upplevt mycket jobbiga saker under missbruket, man har ångest över saker man tvingats göra mm. Många har problem eller varit med om saker redan innan dom börjar. Jag är glad att jag går på en bra mottagning där jag under dom första två och ett halvt åren gavs chansen att gå i psykoterapi, något som alla borde få göra. Men jag har även haft problem med social fobi sen slutet av högstadiet, vilket senare eskalerat under missbruket. Har även stor ångestproblematik.

    Efter jag slutat droga och börjat i metadon behandling fick jag även mycket tvångstankar och handlingar pga av min ångest. Det fick jag dock gå i kbt för, vilket gjort att jag fått ordning på det mesta av tvångsproblemen åtminstone. Men min sociala fobi och ångest är fortfarande väldigt aktuella. Ska få börja ännu en kbt behandling mot sociala fobin, har testat förut utan att det hjälpt, men hoppas på bättre resultat nu. Så jag har haft tur att jag går på en mottagning som erbjuder sånt här på sidan av medicineringen. Har i och för sig väntat i två år på att få börja kbt behandlingen den här gången, men nu blir det äntligen av. Vad jag vill säga är att vi ofta har många andra problem vid sidan av missbruket. Något som gör att många självmedicinerar då dom inte erbjuds hjälp, vilket tyvärr slutar med att dom skrivs ut, något som oftast innebär återfall, överdoser, självmord eller död.

    Helt otroligt att vården väljer att öka risken att folk ska dö hellre än att hjälpa dom med sitt sidointag, eller helt enkelt acceptera att vissa kommer ha ett visst sidointag. Behandlingen måste ju vara individuell då vi alla har olika förutsättningar och mål i livet. Men genom att inte skriva ut minskar man ändå döds chansen, och personen kan i varje fall leva ett någorlunda bra liv istället för ett i misär. Jag tycker att man inom vården ibland är för fega när det gäller att skriva ut tex lugnande till personer i programmen. Många har ofta gjort massa terapi försök och behandlingar utan att lyckas få något lugn i själen. Så jag tycker att det är bättre att dessa personer kan få ett läkemedel av vården under kontrollerade former istället för att istället gå och må dåligt år ut och år in. Speciellt personer som redan testat terapi flera gånger menar jag. För får man den hjälpen är chansen att man skulle kunna komma ut och våga träffa nya vänner och få ett nytt innehåll i dagen mycket större. Vilket är bra för personens utveckling och drogfrihet. Säger inte att medicin ska vara första valet jämt, men ibland är det bättre att äta en medicin och ha ett liv, än att inte ha ett.

    1. Jag tycker att två år är väääldigt lång väntetid, din KBT-vård är ju lika mycket missbruksvård som din substitutionsbehandling, och det är väldigt lätt för våra politiker att oja sig över missbruksproblemen, men uppenbarligen mycket svårare att se till att det finns tillgång till vård.

      Sedan detta med medicin, det är alltid risk för biverkningar etc med läkemedel, och självfallet är det bra om det går utan, men inte desto mindre så behövs läkemedel ibland och då ska det självfallet ges. Vad det gäller substitutionsläkemedlen är det ju väldigt tydligt att de innebär väsentligt ökad chans till överlevnad, det är märkligt att vi ens har den debatt vi har kring den frågan.

      Sedan det du tar upp med lugnande så är det oavsett vilken huvuddrog man har haft en väldigt stor, och till stor del ogrundad, skeptisk inställning bland många läkare att skriva ut t ex lugnande. Det är ungefär som att anonyma narkomaners sjukdomsmodell är gällande för läkare som borde veta bättre än så. Det senare är en fråga som debatteras allt för lite, hur lindras den ångest/smärta o dyl som individer med missbruksproblem bakom sig kan lida av? Det finns många frågor som en kommande ”missbrukarrörelse” behöver sätta på debattagendan…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *