Ett missbruk är alltid smutsigt, eller?

Bland många aktörer inom missbruksområdet finns en strävan efter att skapa bilder, och där ska alltid missbruket framställas som så eländigt, katastrofalt, smutsigt och misäraktigt som möjligt, i kontrast mot det som bokstavligen kallas ”rent” i frågan om hur länge någon varit utan missbruket. Det här är en stereotyp bild som främjar stigmatisering, och som hindrar igenkänning och försvårar för många på flera olika sätt.

Marcus Birro ägnar sig åt detta i gårdagens Expressen. Han skriver i linje med sin religiösa tolvstegsfilosofi att spriten är solidarisk och det totala nederlaget ser likadant ut, det är självfallet inte sant. Nederlaget ser olika ut, det finns så mycket mer möjligheter att hantera nederlaget för den med tillgångar, och ett totalt nederlag behöver inte åtföljas av misär och smuts. Men för den religiöse Birro behöver inte en text vara sann.

Att orden sedan är sanna för en hel del är en annan sak, visst är det oerhört många som inte förmår eller prioriterar det yttre. Men det finns ingen som tjänar på generaliseringar om missbrukets misär, förutom de som gillar att direkt eller indirekt gotta sig åt andras elände hur sant eller osant det än är. Det finns inget förebyggande avskräckande i att sprida dessa skräckbilder, särskilt inte när vi inte ens vet om exemplet som ges är sant.

Birro försöker i Expressen motivera sin bild med fallet Rausing, han kallar det för sjabbigt och skriver att hon låg i en hög med kläder och skräp. Vad vet Birro om det? Har han varit inne? Har han läst annat än det vi andra läst om att hon låg täckt med kläder och tejpade plastpåsar? För mig låter det mer som att man försökt stoppa stanken genom att isolera kroppen på olika sätt. Inte ens när Rausing-fallet beskrivs i dagens Expressen beskrivs rummet på det sätt som Birro väljer att illustrera sin krönika med, förmodligen för att Birros text är ett resultat av hans fantasi på bekostnad av Rausings verklighet.

Men Birros text handlar inte om att beskriva missbruket, även om han inleder krönikan så och sedan glider över i att berätta om en del av de negativa bieffekterna av alkoholen. Det är bieffekter som handlar om konsekvenser som även den får som inte har ”problem med spriten”, men det väljer Birro att inte göra åtskillnad kring, all berusning är fel uppenbarligen, det är enbart helnykterism som ska gälla. Birros text handlar om att berätta om hans fantastiska vecka tillsammans med Livets ord där det inte fanns någon fylla utan bara exemplarisk helnykterism. Att det förmodligen fanns en hel del missbruk där skriver så klart inte Birro om, eller så har han inte förståelsemodellen att även tro kan vara ett missbruk och uppfylla kriterierna för detta enligt läkarnas diagnosmanual DSM IV. För övrigt är det inte så ovanligt att en missbrukare byter en flyktväg till en annan, från alkohol till extremism t ex, något för Birro att kontemplera lite över kanske.

Birro vill skriva en text där han ställer ett smutsigt missbrukarliv mot det rena livet hos Livets ord, där ingen kräks och där ingen polisinsats behövs. Det får han tyvärr göra, men det är mycket olämpligt och opassande att han utan att vare sig veta hur det förhåller sig eller fråga anhöriga om tillåtelse gör det via förmodat osanna beskrivningar av en människas dödsfall. Det utnyttjandet skulle vi kunna klara oss utan.

Men frågan är om denna bild av missbruket är särskilt passande att sprida oavsett vad, det sprider en stereotyp bild som varken ger hela bilden eller den ”sanna bilden” av vare sig missbruk eller missbrukare. Det leder bara till stigmatisering och diskriminering. Av den anledningen blir jag också bekymrad när jag ser en kommunal tjänsteman, en drogförebyggande samordnare i Öckerö kommun, på twitter hylla Birros text. Å andra sidan ger det ännu ett bidrag till varför vi har den problematik vi har när våra tjänstemän inom området gärna bidrar till att sprida dessa bilder. Kanske handlade det om att tjänstemannen är trosbroder till Birro och som detta gillade kontrasten mellan ett påhittat missbruksöde och Livets Ord-nykterismen, och att tweeten kom mer som troende privatperson än drogförebyggare, inte desto mindre tycker jag att offentliga tjänstemän inom området har ansvar för vad de sprider för budskap.

Till sist, lidandet i missbruk kan åtföljas av avsaknad av smuts och misär och ändå vara en katastrof, de som inte passar in i eländesmodellen blir även de lidande av vår strävan att framställa missbruk som smutsens högborg. T ex försvåras det för dem att få hjälp av kommunala tjänstemän om våra kommunala tjänstemän tror att problematiskt missbruk alltid innebär ”skräp och stank”.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *