Drogutvecklingen

I artikel efter artikel har man de senaste åren, och kanske i synnerhet det senaste året, kunnat läsa om hur användningen av narkotika ökar bland särskilt unga. Artiklar som dagens från Nyköping blir allt vanligare, och även de trubbiga statistiska undersökningarna visar på en ökning bland skolungdomar.

Den ansvariga ministern Maria Larsson har gång på gång uttalat sig om insatser och några miljoner hit och dit, miljoner som FHI och Socialstyrelsen och olika kommunsatsningar i princip slösar bort för att man inte har någon aning om hur man ska hantera problemet.

Maria Larsson har också gång på gång uttalat sig om att vår narkotikapolitik är bra eftersom vi har så få ungdomar som provar jämfört med Europa (att vi sedan ligger högt på andelen problematiska användare (läs missbrukare) och andelen döda individer är en sak som hon och andra politiker inte gärna pratar om). Givet det kanske det inte är så mycket att oroa sig över att fler och fler ungdomar provar och/eller använder narkotika, det finns t o m skäl att anta att utifrån ett av de problem som samhället vägrar att ta sig an på området, men som har en inte oväsentlig del i siffror för problematiska användare, stigmatiseringen, skulle minska och bli bättre genom att fler och fler använder narkotika. Att det sedan finns andra vägar för att hantera problemet är en annan sak, våra ansvariga tjänstemän och politiker vägrar att ta tag i problemet.

Men så kan det ju finnas den delen att vi som samhälle ser det som värdefullt att hålla nere användningen av narkotika, i så fall är de allt vanligare rapporterna om ökad användning ett problem. Fast i så fall är det ett stort problem om man som i t ex Nyköping tror att det hela handlar om att drogromantiken ökar. En variant av att skylla utvecklingen på ”drogromantik” är att göra som ”Föräldramötet” på Gotland, förklara det hela med en starkt ”liberal” tendens i samhället:

[vimeo 41525531 w=500 h=281]

Apropå detta Föräldramöte var det ett exempel på hur man inte bör göra för att minska problematiken, att presentera onyanserat material, som ovanstående film ger exempel på, samt att använda sig av (iofs en mildare variant) skräckpropaganda som denna film:

[vimeo 42130675 w=500 h=281]

Men våra tänkare inom tjänstemannasidan på detta område har en oförmåga att använda sig av verktyg som fungerar, dvs har vetenskaplig grund (det kanske är därför som jag aldrig får några av de jobb som jag söker inom området, jag skulle avvika för mycket från den standard som området har).

År efter år vinglar samhället fram i missbruksområdet utan att hitta verktyg som fungerar och ger resultat, både för att minska det befintliga problemet genom att erbjuda de i behov av det en fungerande vård, och för att minska det kommande problemet genom att arbeta med fungerande preventionsarbete. Det är inte så konstigt att vi har den utveckling vi har. Det märkliga är att politikerna inte ens klarar av det grundläggande, att börja med att identifiera problemet och tillsätta ett tydligt myndighetsansvar för frågan och sedan säkerställa att myndigheten arbetar såväl tillräckligt som effektivt. Hur svårt är det egentligen?

UPDATE:

Ovanstående film spinner vidare lite på temat skräckpropaganda som FHI tidigt etablerade, t ex med denna reklamfilm där alla cannabisanvändare kan känna igen sig i lusten att vilja hoppa från balkongen. Måhända blev någon skrämd av detta, fler fick förmodligen dock insikten i att våra myndigheter inte har en aning om vad de sysslar med när det gäller narkotika… Enjoy:

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *