Drogdebattörer och trovärdigheten

Det finns få saker som moralistiska debattörer inom narkotikapolitiken uppskattar så mycket som när en fd missbrukare ställer sig på den repressiva sidan och berättar hur hemskt det var med droglivet och att kriget mot narkotikan därför måste fortsätta.

Att man gör det som fd är inte särskilt konstigt eftersom det finns ett intresse och behov av att återinträda in i samhället, och på så vis få lite hjälp att undkomma stigmatisering och diskriminering. Ofta kan en sysselsättning som drogpolitikens gisslan/alibi hägra dessutom. Och ibland handlar det enbart om att man fått selektiv (och allt för ofta felaktig) kunskap under behandling och kombinerar det med förenklad förståelse av hur ”missbruksproblemet” skulle kunna lösas.

En variant av detta (det finns iofs många mer närliggande, men ändå) går att läsa bland nyheterna på WFAD:s hemsida, den internationella samverkansorganisationen för repressiva instanser som svenska RNS, Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle. Under rubriken ”Modiga Louise och Storbritanniens kollektiva drogskadade hjärna” länkar WFAD till en kolumn som försvarar den brittiska parlamentsledamotens framträdande i BBC där hon berättade om att hon använt droger och att de påverkat hennes hjärna negativt, och att hon ångrade sig.

Louise Mensch konkretiserar ingenting, vare sig vilka droger det handlar om som hon använt, hur mycket hon använt, och hur exakt hon blivit skadad av drogerna. Hon bara konstaterar att hon vet eftersom hon själv använt droger, och hon vet skadorna, och att droger därför måste vara illegala och olika varianter av legalisering är fel. Det resonemanget lämnar mycket i övrigt att önska om man ska betraktas som en intellektuell hedervärd person, och mycket riktigt har Louise fått en del kritik och syrliga kommentarer från olika aktörer. Men självfallet hyllas hon av andra aktörer som WFAD som kallar henne modig, och det skulle inte förvåna om hon belönas med olika framträdanden hos olika likartade organisationer.

Louise Mensch är en perfekt ”War on drugs”-gisslan, ungefär som KRIS eller olika anonyma narkomaner här hemma. Hon får självfallet ha sina slutsatser av hennes erfarenheter, precis som KRIS-are får ha deras, och KRIS-are brukar ofta hävda samma sak att ”vi vet vad vi talar om”, och ibland tar politiker och andra aktörer verkligen intryck av de orden, som Moderata riksdagsmän i Socialutskottet. Det förefaller som denna repressiva sidan ger debattörer med ”vi vet vad vi talar om”-budskap särskild trovärdighet bara i sig självt, oavsett vad de talar om. Och det är synnerligen irriterande, eftersom vi är många andra som har kommit till annan politisk slutsats utifrån våra egna personliga erfarenheter, vi vet lika mycket vad vi talar om… och ibland kanske t o m mer om vi dessutom skaffat oss teoretisk kunskap som underbygger våra argument. Tyvärr får vi föra fram de åsikterna och den kunskapen vid sidan av etablissemanget.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Drogdebattörer och trovärdigheten”

  1. Om man förespråkar harm reduction (som jag gör) så blir man ofta kategoriserad som ”drogliberal” och anledningen till att man inte gillar ”war on drugs” är för att man egentligen ”smyg-knarkar” och vill ha lättare tillgång till sina droger och till billigare kostnad.
    Vet inte hur många ggr jag har fått höra kommentarer som ”Jag blir faktiskt lite orolig över dig nu, du som förut var så stark motståndare till droger” då jag deklarerat min inställning till narkotika och missbruks-politiken.
    Om jag inte är en stark motståndare till legalisering och harm reduction så innebär det för många människor att jag har återfallit i missbruk eller är nära ett återfall. Och det är alltså ”vanliga” svenssons som säger detta, självklart färgade av den ensidiga propagandan i dessa frågor.

    Tack o lov så är jag idag efter drygt 8 års drogfrihet och nykterhet så pass stark att jag ändå vågar stå upp för mina åsikter, vill folk tro att jag är nära ett återfall o dylikt så är det deras problem och inte mitt.
    Mitt liv och mina gärningar kommer visa sanningen, jag varken vill eller behöver hamna i nån försvars-ställning bara för att jag har mina åsikter klara i dessa frågor, saken är ju den att med min bakgrund som narkoman/alkoholist och med dom kunskaper jag förvärvat om missbruk/narkotikapolitik så kan jag oftast 86 ggr mer än den mest inbitne ”war on drugs”-förespråkaren på lokal nivå.

    Visst har jag funderat på att lansera en föreläsningsturne, jag är en mycket bra föreläsare och mitt budskap skulle inte vara mer drogromantiskt än den fanatiske 12-stegs aktivisten, däremot skulle mitt budskap handla om människovärde hos den aktive missbrukaren o.s.v.
    Hade jag varit frisk så tror jag att det skulle gå att få ihop ett tjugotal föreläsningar ganska snabbt, jag har några organisationer som gärna står som anordnare, bl.a. FMN, fast dom vet min inställning med harm reduction…

    //Mats R

    1. Ja precis, det är märkligt att det är så svårt för många att förstå att vägen till att minska de skador som olika droger gör på samhället inte är en enda, utan att det kan finnas många olika vägar. Och dessutom finns det en hel del argument för att det som många kallar för ”drogliberalism” i själva verket kan leda till lägre skador för individer och samhälle, men så får man inte tänka eller än värre säga…

      Håller (självfallet) med dig i alla ord ovan! Fast lyfter lite på ögonbrynen åt att FMN kan ha konstruktiva förespråkare… 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *