Uppgivenhetens missbrukarvård

Åter igen är kampen om definitionerna aktuell. Det handlar om vad är missbruk och vad är missbrukarvård. I dagens DN uttalar sig två ”experter” om huruvida en alkoholist kan dricka igen eller inte.

Experterna är FHI:s expert Sven Andreasson som även arbetar på Stockholms landstings ”Livsstilsmottagningen”,  och så tolvstegsprästen Olle Carlsson. Budskapet i artikeln är att dricker en fd alkoholist en snaps till midsommarsillen idag är risken stor att fastna i nytt missbruk. Men frågan är hur väl deras uttalanden stämmer…

Enligt Andreasson handlar det om hur ”utvecklat” beroendet är när man söker behandling, för en som är verksam inom dels landstinget och dels FHI förstår jag att man måste uttala sig på det sättet eftersom båda tjänsterna är förknippade med liten tro på kompetens. För Andreasson handlar det inte om att vård och behandling kan ge förutsättningar och verktyg för den som haft en beroendeproblematik att leva utan denna, vilket ligger i linje med att Andreasson brukar figurera som expert i våra svenska utredningar som allt för ofta lämnar en del att önska vad det gäller resultat och slutsatser, t ex kring vilken vård som kan behövas.

Enligt Andreasson arbetar Livsstilsmottagningen med ett utvecklat bedömningssystem där de centrala kriterierna är ”kontrollförlust, drogsug och abstinens”. Och ju mer av dessa man när man söker vård hos landstinget, desto större sannolikhet att man aldrig kan dricka en snaps till sillen. Kontrollförlust handlar om att man saknar förmåga att säga nej, man saknar kognitiva verktyg att vända sina tankar och agera annorlunda, göra ett annat val än att fortsätta att dricka. Drogsug handlar om att man har en stark lust att använda drogen, och i kombination med avsaknad av verktyg (och förutsättningar som motverkar destruktivt förhållande till en drog i stället för rekreationellt) leder det ofta till missbruk i stället för bruk. Abstinens handlar om vilka fysiska och psykiska problem som uppstår när man slutar med en drog.

Jag föredrar kvalificerad missbrukarvård som ger verktyg och arbetar med förutsättningar, tyvärr finns det inte mycket av den varan i Sverige då missbrukarvården monterats ner av politiker och okunniga experter. Och det visar på behovet av alternativ till landstingsdrivna ”Livsstilsmottagningar”, t ex privata vårdinrättningar med annan kompetens och annan syn på missbrukarvård än den som offantliga Andreasson ger uttryck för.

Olle Carlsson är aktiv inom tolvstegsrörelsen, anonyma alkoholister, där kontrollförlust och livslång ”sjukdom i sig” (obs att det är skillnad på sjukdom i sig och sjukdom som diagnos) är centrala begrepp och där mantran som ”en är för mycket och tusen är aldrig nog” och ”nykter en dag i taget” styr verksamheten och individerna i den. Olle Carlsson tillåts i DN-artikeln hävda att belöningssystemet är påverkat för alltid, vilket inte är helt sant och inte heller i linje med vetenskap som i stället talar om att behandling handlar just om detta att återskapa valmöjligheten oavsett om vi lärt belöningssystemet belöningarna drogerna ger.

Olle Carlsson säger i artikeln att han önskar midsommarsnapsande fd alkoholister lycka till, och så tillägger han att för de flesta brukar det gå illa. Frågan är varför det går illa, det kan ju vara så att AA har rätt om ”en är för mycket och tusen är aldrig nog”, eller så kan det bero på att vi har en väldigt dålig missbrukarvård och allt för dåliga experter och forskare, bara en sådan sak att tolvstegsmetoden varit och är fortfarande oerhört dominerande som behandlingsmetod ger ju indikationer på att något inte är som det ska (dvs vetenskapen om problemet borde ha kommit längre än en metod utvecklad på 1930-talet inom ramen för en kristen extremrörelse).

UPDATE: Sedan ovanstående DN-artikel publicerades har Andreasson modifierat sin åsikt en aning till mer ”insiktsfull” position (alternativt har han sett till att bli mer korrekt citerad, alt har han mer fristående band till FHI numera), vilket syns här i SvT.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Uppgivenhetens missbrukarvård”

  1. Kan en alkoholist dricka igen? Jag måste svara både ja och nej på den frågan, för allt handlar om förutsättningarna den personen har.
    Hur långt har han/hon kommit i sin nykterhet (utveckling, verktyg, livsstil o.s.v.), det är det väsentliga, jag formulerar om frågan till: Kan jag (som är alkoholist + narkoman) dricka igen? Svaret är ja, det kan jag nog, dock så har jag inte provat och känner ingen lust att göra det heller.
    Men om jag skulle dricka igen så skulle jag vara tvungen att vara väldigt medveten om min historia och aldrig dricka på ”fel” anledningar.

    Så visst skulle det gå, men jag har svårt att se någon anledning till varför jag skulle börja dricka då vaksamheten som behövs låter så jobbig att det inte finns nån fördel med drickandet som skulle kunna uppväga den.
    Men visst, ett glas kall öl en sommardag nån gång per år (helst folköl) kan jag ta imorgon utan problem och utan vaksamhet då det endast skulle handla om ett glas, men dricka på fester o liknande låter bara jobbigt, jag är hellre nykter, mest för att mitt liv är ändå så pass bra att jag inte behöver nån drog, har drogat bort så stora delar av mitt liv, så nu vill jag helst LEVA livet den tid jag har kvar 🙂

    1. Japp, det är det jag menar, ”allt beror på”, och att uttala sig så kategoriskt som dessa gör så förminskar man såväl individerna som komplexiteten i missbruksproblematiken. Du kan resonera och göra val och du kan göra det på ett klokt sätt, jag föredrar att betrakta människor på det sättet i stället för att utgå från att individer med missbrukshistorik inte klarar av att resonera. Att sedan valet att ta ett glas vin till maten etc kräver en god behandling är som sagt var en förutsättning som är viktig att påpeka, men det intressanta är synen på människan tycker jag.

  2. Absolut, jag är dock så van att man buntar ihop alla missbrukare i samma mall och sätter gränserna gemensamt för alla, så jag reagerar inte ens då det händer, däremot brukar jag reagera (positivt) då det vid nåt enstaka tillfälle inträffar motsatsen, d.v.s. att man ser individen och dess egna möjligheter/förmågor.

    1. Jo, individen är allt för ofta bortrationaliserad när man ska prata om dessa frågor. En individ med en missbruksproblematik ”är ju inte så viktig” för allt för många. Det är lätt att man själv också faller in i det tänket.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *