Kvalitet i missbrukarvården

Jag skrev om kvalitet i missbrukarvården tidigare idag utifrån att polisen tyckte att det fungerade bara för att 25% av gripna ungdomar sökte vård i Stockholm. Det borde föranleda en debatt om vad som är kvalitet i missbrukarvården. Men så kommer inte att ske. Däremot kan ju jag resonera lite om det…

Vi har en situation i den svenska missbrukarvården där få som behöver vård får vård, kanske kommer ni ihåg något som kallades Missbruksutredningen där man konstaterade att 1 av 5 som behöver vård får vård? Vi har också en situation där fokus från styrande myndigheter handlar om införandet av ”Nationella riktlinjer”. Om dem kan man säga mycket, det fanns t o m en akademisk debatt om dem som tystades ned, nedtystningen är olycklig eftersom det finns mycket märkligheter i dessa riktlinjer, men även i hur själva riktlinjerna tagits fram. Summa summarum om riktlinjerna är att det finns goda skäl att inte ingå i den masspsykos som hyllar dessa (till viss del kallat ”Kunskap till praktik” av Sveriges kommuner och landsting).

Nyckelordet i de nationella riktlinjerna är ”evidens”. Det betyder att det ska finnas bevis för att en insats fungerar, ingen bryr sig om hur denna evidens ser ut eller hur den tagits fram. För att exemplifiera finns det i riktlinjerna evidens för, vilket praktiseras, att den som söker hjälp för problematiskt förhållande/beroende/problem med cannabis, ska vårdas med ”kontrollerade urinprov och avhållsamhet”. Ger man denna vård följer man de nationella riktlinjerna, då arbetar kommunens öppenvård evidensbaserat. Men får den person som söker hjälp för cannabisberoende hos kommunen hjälp att fungera igen (dvs blir den av med sitt beroende)? I stort sett alltid är svaret, det är det ingen som vet.

Vi kan följa viss statistik (se t ex min granskning av Örebro kommun, det ser likadant ut överallt) över hur många insatser som getts, men om de inneburit hjälp är det ingen som vet. I den granskning som jag gjorde av Örebro kommun ställde jag frågan om vilket resultat missbrukarvården gett? Jag undrade ”Hur många hade blivit av med problemet efter 1, 3 och 5 år”, och jag undrade hur många som hade egenförsörjning efter dito år och jag undrade hur många som återkom för en ny omgång ”vård”. Svaret blev, det är det ingen som vet.

Centralt i en verksamhet som arbetar med kvalitet är att man har någon form av definition på vad som är kvalitet. Oftast brukar det handla om att man gör rätt saker (det som efterfrågas), på rätt sätt, dvs med ett resultat som motsvarar det som efterfrågas. Som framgår i granskningen av Örebro kommun så visste man inte resultatet, men inte nog med det, man visste inte heller vilket behovet var. Och läser man den omtalade Missbruksutredningen kommer mer belägg för att så här ser det ut över hela landet, t ex konstateras i denna att det ”…sällan eller aldrig förefaller ske någon systematisk uppföljning av klienterna efter avslutad behandling.” samt att det finns ett behov av att skatta behovet av vård. Ingen vet dock om Maria Larsson har för avsikt att lägga en proposition om det.

Vidare så finns det i Missbruksutredningen en del resonemang om kvalitet och uppföljning i missbruksvården och konstateranden om att det inte fungerar så väl idag kring kvalitet och uppföljning, t ex så skriver man angående den lilla kvalitetsuppföljningsinsatsen som finns idag (Svenskt beroenderegister, huserar hos Sthlms landsting) och som förväntas mäta kvaliteten idag på den lilla del av hela missbrukarvården som utförs av landstingen att, ”täckningsgraden är låg”. Med andra ord, kvalitet är inte så viktigt…

Och det visar sig på flera sätt. Socialstyrelsen driver ett projekt kallat ”Öppna jämförelser”. Tanken är kanske god, syftet är att ”mäta förutsättningarna för kvalitet”. I detta betygssätts kommuners hemsidor, delaktighet (om man har rutiner för brukarinflytande och vårdplan), om det finns en policy för samverkan med andra enheter, om man samverkar med forskare, om det finns kompetensutveckling för personalen, personalens utbildningsnivå, väntetider, om man använder screeninginstrument som ASI, hur man hanterar klagomål och synpunkter. Är man positiv kan man kalla det en bra början, men missbrukarvård är långt mycket mer än kommuners öppenvård eller landstingens beroendecentrum. Och räcker det med att stanna vid att mäta förutsättningarna för kvalitet? Själva kvaliteten i sig i den vård som ges verkar inte Socialstyrelsen så intresserad av.

Vi har en missbrukarvård som når en bråkdel av dem som har behov av den, vi vet inte ens hur detta behov ser ut, och vi har ingen som helst aning om resultatet av det lilla vi gör.

Smaka på den fetmarkerade meningen. Smakar det bra? För mig är det otroligt att vi inte har mer debatt om detta. Det berör direkt ett par hundra tusen människor och indirekt flera hundra tusen anhöriga.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Kvalitet i missbrukarvården”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *