Stigma – ett resultat av kompetensbrist och drogkriget

I Kanada kommer år 1997 en kvinna och en man in till ett sjukhus ungefär samtidigt. Kvinnan är försedd med handbojor, båda är knivskurna. Personalen hittar nyckeln till handbojorna och kan låsa upp dem. Det visar sig att hon är prostituerad, och dessutom missbrukare, så polisen bedömer inte henne som trovärdigt vittne till vad som hänt. År 2001 tar det slut för mannen, då har närmare 50 kvinnor mördats av mannen. Flera anhöriga till kvinnorna hade tipsat om mannen genom åren, men i samtliga fall hade tipsen avvisats med hänvisning till att missbrukare är opålitliga, irrationella etc.

Vårt samhälle har under lång tid betraktat individer med missbruksproblematik på ett negativt sätt. Det har handlat om moral, att droganvändning är onaturligt/onormalt, att det handlar om bristande karaktär, att det handlar om avsaknad av stark vilja eller starkt psyke, att alla individer med missbruksproblematik är på ett visst sätt (ljuger, luras, stjäl, är våldsamma etc), att missbruk handlar om bristande intelligens, att individer med missbruksproblem inte förstår/saknar förstånd (det senare fokuserar flera statliga kampanjer på, t ex Drogfokus-konferensen eller FHIs cannabiskampanj m fl) osv. Oavsett individens unika egenskaper har dessa negativa etiketter klistrats på det vi kommit att kalla för missbrukare. Det är det som kallas stigmatisering.

Stigmatisering kommer från generaliseringar, dels de fördomar vi sprider i det dagliga samtalet, och dels från samhällets kampanjer (kriget mot narkotikan etc). Många gånger tror samhället att det är viktigt att behålla dessa negativa föreställningar om dem som använder någon drog på ett sätt som inte är allmänt accepterat (t ex kampanjerna jag nämnt), problemet är att det vare sig leder till färre problematiska användare utan snarare försvårar för dem som kommit in i en problematisk användning att bryta den. T ex är stigmatiseringen en förklaring till varför individer med missbruksproblem kan diskrimineras i vården, arbetslivet, rättsinstanser (i min självbiografi finns exempel på samtliga dessa). Frågan är varför samhället fortsätter att upprätthålla stigmatiseringen, frågan är varför inte denna fråga är högt upp på dagordningen hos dem som säger sig vilja minska droganvändningen. Förmodligen för att dessa individer är allt för inkompetenta.

För att öka kompetensen lite rekommenderar jag detta teve-inslag om stigmatisering, vilket inleds med berättelsen om mannen som med samhällets hjälp och utifrån stigmatiseringen kunde mörda närmare 50 människor innan han greps. Inslaget borde vara obligatoriskt att se för alla offentliga tjänstemän samt politiker.

I övrigt gäller stigmatiseringen (nästan) lika mycket för individer som använder drogen alkohol på ett problematiskt sätt.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *