Är Maria Larssons narkotikapolitik god eller ond?

Maria Larsson konstaterar i Expressen att rörelsen som vill legalisera narkotika vinner mark. Det är inte så konstigt. Jag kan utgå från mig själv. Från början brydde jag mig inte, som så många andra. Det var inte en aktuell eller angelägen fråga för mig, som för så många andra, på sin höjd tyckte jag ”jävla narkomaner” om de som använde narkotika, det ingår ju i samhällsbilden man får serverad av skola och media osv. Sedan gled jag själv in i ett narkotikaberoende, då hade jag fullt upp med att hantera tillvaron.

När jag sedan insåg behovet av att bryta beroendet gjorde jag det bland annat tolvstegsrörelsen som dominerar/dominerat agendan inom missbruks-/vårdområdet, då började jag bli intresserad av de politiska aspekterna. Och jag hade ett stort behov av att hitta en ny plattform, smälta in och bli en del av samhället och resocialisera mig. Det i kombination med en önskan om självförsörjning och ett behov av meningsfull tillvaro gjorde att jag började studera vid ”Missbrukarvårdsprogrammet” som hade dels ett samhälleligt angreppssätt (sociologi) och ett vårdperspektiv (socialt arbete). Då började jag förstå ännu mer av såväl fenomenet beroende som den politiska sidan, men och det finns ett stort men.

Det stora ”Menet” innebar att jag fortfarande var fast i den ”rådande diskursen” (samtalsform/samtalsbudskap) i det svenska samhället och i synnerhet den deldiskurs som rådde inom den drogfria subkulturen som finns inom ramen för ”tolvsteg” och dess kusiner (av mer repressivt slag, men med stort inflytande på samhällets rådande diskurs (läs detta inlägg för mer insikt). Med andra ord hade jag tidigare, vilket uttryckts i mina bloggar, denna och andra, ungefär de åsikter som Maria Larsson brukar framföra.

Jag tyckte att det var viktigt att bekämpa konsumtionen av droger (såväl legala som illegala) eftersom skadeverkningarna var så stora, jag satte (i princip/lite generaliserat) satte likamedstecken mellan konsumtion och skadeverkning, vilket jag så klart insåg inte är sant eftersom många konsumerar droger av olika slag utan skadeverkningar, men ändå ”i princip”. Jag tyckte att det inte gick att rangordna droger, vilket det självfallet går även om det är mycket svårt och har många brister (vilket t o m den ”främste rangordnaren” professor Nutt på sistone erkänt). Jag tyckte att cannabis var ett större problem än heroin (och annan narkotika) eftersom skadeverkningarna på sitt sätt är lömskare och utbredningen så mycket större. Jag tyckte att substitutionsbehandling var uppgivenhetens vård men inte behandling och något som vi skulle vara mycket restriktiva med. Jag tyckte att kriget mot narkotikan var viktigt eftersom jag trodde att det ledde till färre skador och minskad kriminalitet etc. Jag tyckte att kriminalisering nog hade en avskräckande verkan och inga skadeverkningar. Jag tyckte att legalisering skulle medföra en katastrofalt ökad problembild. På samtliga dessa punkter har jag omvärderat mina ståndpunkter, en process som delvis går att följa i bloggen.

Förut hade jag kunnat skriva under Maria Larssons debattinlägg i dagens Expressen. Men det går inte längre. Det är lätt att se igenom bristerna i Maria Larssons argumentation. Hon skriver:

Sverige har en tradition av globalt engagemang. Enskilda personligheter har gjort stora insatser för en bättre och tryggare värld. Men även rent politiskt har vårt land gått i bräschen, både då det gäller kampen mot orättvisor och stödet i form av bistånd.

Med dessa ord vill hon känneteckna kampen mot narkotikan. Narkotikan som Maria Larsson beskriver som:

Såväl gamla som nya narkotiska preparat orsakar kriminalitet, våld och skördar liv. Samtidigt ser vi hur syntetiska och mycket potenta droger som tagits fram på senare tid, sprids på ett hänsynslöst sätt – oftast ytterst välplanerat av grov och organiserad brottslighet.

Det är bara ett stort problem med hennes resonemang, det är felaktigt. Kampen mot narkotikan skapar inte en bättre och tryggare värld, konsumtionen ökar ständigt och kampen där den varit som mest intensiv har inte medfört att det på dessa ställen blivit en lägre konsumtion än i länder där kampen inte förts på samma intensiva sätt. Bara ett av alla exempel på det finns i detta inlägg. Andra exempel möts vi av så gott som varje vecka med rapporter om narkotikarelaterade gängkring, oavsett om det är Mexico (resultat: 55 000 döda) eller Malmö (? döda). Och inte heller har kampen mot narkotikan medfört några ökade rättvisor, snarare har den underblåst de strukturer som gör att de som använder narkotika såväl stigmatiseras och ges en lägre status i samhället, får sämre vård och bemötande inom sjukvården (kring problem som inte har det minsta med själva narkotikan att göra) eller t o m (som jag visat i bloggen och i min självbiografi) inte ens har samma lagliga rättigheter som andra inom t ex arbetslivsförsäkringar just på grund av det enda skälet (ett tidigare) missbruksproblem.

Att ”gamla som nya narkotiska preparat orsakar kriminalitet, våld och skördar liv” är inte heller sant. Det är inte preparaten som orsakar kriminaliteten och det våld som omger den, det är kampen om den lönsamma marknaden som skapas av de starka regleringar som il-legalisering innebär. Det är rädslan för samhällets sanktioner genom kriminaliseringen av användaren som är en delorsak till att preparaten skördar liv, en annan är okunskapen om preparaten som sprids genom att samhället inte vågar ha en öppen och ärlig kunskapsspridning om preparaten och deras skadeverkningar. En tredje delorsak är att i kampen mot narkotikan tror många att skyddsåtgärder som t ex sprututbyte innebär signaler och att man möjliggör missbruket, båda dessa argument saknar helt förankring i vetande och forskning och ändå sprids de av samhällets etablissemang (t ex individer som är med och inviger WFAD i morgon).

Och de nya potenta drogerna som Maria Larsson talar om är delvis ett resultat av kampen mot narkotikan, lösningar för att komma runt il-legaliseringen av naturprodukter som t ex cannabis. Till del är det kampen mot narkotikan som skapat såväl utbud som efterfrågan på dessa nya och ibland oerhört farliga nya drogerna. Det blev inte en ”bättre och tryggare värld” av det, men alla insatser har sina konsekvenser, det är synd att Maria Larsson inte vågar ta ansvar för dem.

Maria Larsson skriver om kapitalstarka intressen som skulle tjäna pengar på en privatiserad legaliserad narkotikamarknad. Det kan vara en nyhet för alliansen, men allt behöver inte privatiseras. Det kan finnas skäl för statliga monopol. Narkotika är ett sånt område där jag mer än gärna skulle skrika mig hes för att ha ett statligt monopol i en reglerad legaliserad marknad. För det är utom tvivel så att idag drivs marknaden av ingenting annat än kapitalstarka kriminella organisationer som blir allt rikare ju längre tiden går för kriget mot narkotikan. Ingenting av inkomsterna från folks behov av att fly tillvaron kommer det offentliga till del, däremot måste de offentliga inom ramen för en humanistisk politik stå för en del kostnader för narkotikans offer. Tyvärr visar det sig dock att det är mer prioriterat för det offentliga att bedriva kriget mot narkotikan med legala medel än att erbjuda en fokusering på vård för dem som faller offer för behovet av narkotikan. Vi skulle tjäna på en omprioritering, men det är inte den ansvariga ministern intresserad av att argumentera för. Frågan är om hon ens inser dessa kopplingar.

Det finns andra områden där jag är frågade till om Maria Larsson inser samband. Hon skyller lobbyenheter för ungas förändrade attityder gentemot cannabis, kanske är hon lite väl misstänksam och konspiratorisk, kanske har hon till del rätt. Kanske är det bara ett resultat av att unga idag har helt andra möjligheter att dela information än förr. En sak är dock vetenskapligt belagt, och det är att dåligt utformat preventionsarbete ger som resultat att ungas attityder blir andra än vad t ex Maria Larsson önskar. Maria Larsson är inte ens intresserad av att se till att vi arbetar med bästa preventionsmetoderna, det har vi sett många exempel på. Då är det lätt att skylla på en ev organiserad osynlig lobby. Det verkar som att Maria Larsson inte är särskilt insatt i frågorna hon debatterar, om inte annat är hon inte helt insatt i hur internet fungerar. Maria Larsson tror att hon och de andra styrande i veckan (och framöver) ska kunna diskutera hur ”internet som marknadsföringskanal kan hanteras”, någon måste berätta för henne att internet inte kan ”hanteras”, att den totala censur som hon efterfrågar är nästintill omöjlig att genomföra, det ligger i internets struktur. Och kanske är det just denna mening i Maria Larssons debattinlägg om narkotikapolitiken som kännetecknar hela narkotikapolitiken, man har ingen aning, man tror saker och ting, man önskar saker och ting, men detta ligger långt från hur verkligheten egentligen är och fungerar. Det liknar lite så som jag var förr, jag hade en rad trosuppfattningar inom missbruksområdet, men ju mer jag satte mig in i de olika frågorna jag berörde inledningsvis kom jag att se att det inte räckte att tro.

Till sist, Maria Larsson nämner mot slutet ett antal politiker och andra namnkunniga individer som ingår i ”The Global Commission on Drug Policy”, självklart utesluter hon ett namn som är mest välkänt för den stora massan, Kofi Annan, den fd generalsekreteraren för FN. Kanske gör hon det för att många av Expressens läsare har svårt att koppla samman hans rykte med den bild av onda legaliseringsförespråkare på fel sida om kampen för det goda som hon vill sprida. Kanske räknar hon inte upp alla andra fd höga beslutsfattare som efter att de inte längre har samma behov att räknas till samtalskulturens ”goda sida”, utan i stället kan ägna sig åt att reflektera över vilka konsekvenser politiken kring kriget mot narkotikan medfört lokalt och internationellt för att det då skulle bli tydligare att det finns många som inte kan misstänkliggöras för att gå kapitalstarka lobbygruppers intressen, men som kommit till slutsatsen att Maria Larssons kamp mot narkotikan i själva verket skapar fler offer än den räddar. Det kan ju vara så att det är just den slutsatsen som den gode Kofi Annan dragit… För när man tar sig tid att sätta sig ner och fundera över konsekvenserna av ens åsikter, som jag gjort, så tvingas man erkänna att de tidigare åsikterna man trodde var goda i själva verket kanske var underlägsna de åsikter man trodde stod för ”det onda”…

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Är Maria Larssons narkotikapolitik god eller ond?”

  1. Hej.

    Jag har under ganska lång tid följt din site och sett hur du har svängt i din inställning, det har varit en spännande resa att följa. Jag tycker du skriver bra och tydligt. I början när jag hittade din site, var jag ganska negativ till den hållning du förde fram, senare när du svängde, blev man lite förvånad, för att sedan glädjas.

    Jag undrar hur Maria och hennes likar klarar av att övertyga sig själva att de gör rätt? Att de står för det ”goda”, kanske du kan, som har varit på deras sida, hitta en bra förklaring. Tack för en bra blogg…

    1. Tack för uppskattande ord! Japp, har sett dig bland besökarna länge, funderade ofta hur det kom sig att någon där du arbetar följde mina sajter (plural!).

      Sedan frågeställningen om hur detta etablissemang orkar se sig själva i spegeln, intressant fråga. Jag tror det handlar om att många har matats med bilden av det hemska knarket och den hemska knarkaren, och så tar man kortaste vägen och tänker ”bort bort” och när man tar bort det onda hemska finns ju mer gott och alltså är det en lätt sak att se sig i spegeln. Problemet är att det är än så länge bara i teorin som vi inte får mer problem med restriktiv hållning, och det är bara i teorin som bejerotska epidemitankar håller.

      Till sist, korrigering, jag har aldrig helt varit på deras sida då jag hela tiden haft synpunkter och kritik mot hur dessa behandlar individer med problem (dvs utan att ge adekvat vård och utan att införa adekvata strukturförändringar i övrigt).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *