Varför granskas inte minister Maria Larsson hårdare?

Debatten är rätt intensiv om narkotikapolitiken nu, och regeringen och i synnerhet deras ansvariga statsråd Maria Larsson ansätts hårt. Maria Larsson har reagerat väldigt kraftigt på en krönika som Johan Norberg skrev i Metro. Maria Larsson skriver att Johan Norberg är okunnig och oförskämd när han i krönikan kritiserar henne och vår narkotikapolitik som han menar inte är så effektiv som Maria Larsson numera ständigt vill lyfta fram.

Men Maria Larsson har inte alltid låtit som hon låter numera (”allt är bra med svensk missbrukspolitik”). Maria Larsson har själv varit väldigt kritisk. Under resans gång, kanske efter påtryckningar från lobbygrupper som IOGT-NTO och RNS, har hennes budskap förändrats.

Om en månad är det fyra år sedan regeringen lade fram en strategi för narkotika- och missbruksområdet, det var dels ett regeringsbeslut om en strategi för åren 2008-2010 och dels en debattartikel i DN.

Debattartikeln inleds med

Så många som cirka 100 000 personer i Sverige har ett tungt alkohol- eller narkotikamissbruk. För att dessa personer ska upphöra med sitt missbruk är vård i de allra flesta fall nödvändigt. Men den enskilde missbrukaren får idag kämpa för att få det stöd och den rehabilitering som behövs. Och när missbruksvård väl ges är den inte sällan fragmentarisk och utan fungerande vårdkedjor. Ibland avgör bostadsorten möjligheterna att få den hjälp som behövs. Så kan det inte få fortsätta.”

Så uppenbarligen fanns åtminstone då en insikt om att den svenska politiken och den svenska praktiken varit på fel väg länge.

Regeringsbeslutet består av en strategi om tre delar: Förbättrad kvalitet, ökad likvärdighet och ökad tillgång till insatser samt, som tillägg, tillsättandet av den så kallade missbruksutredningen.

Frågan är vad har minister Maria Larsson lyckats med under hennes tid som ansvarig, låt oss studera det. Följande skulle göras under 2008 tom 2010 enligt regeringsbeslutet:

A. Förbättrad kvalitet

Mål 1. ”En överenskommelse ska träffas mellan staten och Sveriges Kommuner och Landsting om gemensamma insatser och prioriteringar för missbruks- och beroendevården”.

Av detta blev det ett projekt som heter ”Kunskap till praktik” som ska införa Socialstyrelsens nationella riktlinjer, och ändå visar det sig att flera kommuner bedriver missbrukarvård som strider mot de nationella riktlinjerna (t ex total fokus på öppenvård i strid mot riktlinjerna, t ex tolvstegsbehandling mot narkotikamissbruk i strid mot riktlinjerna för att nämna två). Och om det strategiska målet för minister Maria Larsson var ”förbättrad kvalitet” är det närmast pinsamt att tro att ”Kunskap till praktik” uppfyller detta mål.

Mål 2. Ökad valfrihet även inom missbruks- och beroendevården. Man vill ”öka individens möjligheter att själv kunna välja utförare av tjänster utifrån vad som är bäst för just honom eller henne, även inom missbruks- och beroendevården. Den egna motivationen kan vara avgörande för bestående resultat”.

Av detta har det blivit ingenting, t ex har jag bara för ett par veckor sedan skrivit om ett fall från Hässleholms kommun där socialchefen Merete Tillman agerar direkt emot detta mål, och det är förmodligen bara ett av mängder av fall under denna tid.

Mål 3: Man vill utveckla statistik och kvalitetsindikatorer. ”Utveckla ett system som främjar kvalitetsutvecklingen inom såväl missbruksvården som socialtjänsten i stort genom att öka brukarnas möjligheter att ställa krav genom öppna jämförelser av kvalitet mellan vårdgivare och mellan kommuner.”

Av detta har det blivit en halvmesyr, det finns ett rätt simpelt kvalitetsmätningssystem som Socialstyrelsen driver, men det saknar egentliga mått på kvalitet (dvs som missbrukarvården lyckas med det den syftar till, att minska missbruksproblematiken, och enbart ett mycket litet fåtal vårdgivare omfattas av systemet. Målet är lång ifrån att bli uppnått.

Sammanfattning: Inget av målen i strategin för 2008-2010 har uppfyllts.

B. Ökad likvärdighet

Mål 1: ”Samtliga hem för vård eller boende och behandlingshem för missbruksvård ska granskas och ett brett urval av enskilda och offentliga verksamheter som erbjuder öppenvård, vård och behandling för missbruk eller beroende. Även hur eventuella barns och andra närståendes situation uppmärksammas och vilka insatser som erbjuds ska granskas.”

Om detta finns följande beskrivning på Socialstyrelsens hemsida. Av texten framgår att projektet pågår just nu och att det ska slutredovisas i juni 2011, vid kontakter med Socialstyrelsen under hösten 2011 beträffande anmälan av Piteå kommun framkom att Socialstyrelsen inte hade tid med att se över anmälan eftersom de hade fullt upp med granskning av behandlingshem. Det finns en rapport (PDF) från 2011 om granskningen där det bland annat framgår att det gjorts en begränsad granskning av 19 behandlingshem. Och det finns liiiite fler behandlingshem än 19. Målet var alltså långt ifrån uppfyllt.

C. Ökad tillgång till insatser

Det här ville regeringen göra under 2008-2010:

”Regeringen verkar för ett förbättrat stöd för de grupper som har svårt att få sina vårdbehov tillgodosedda. Bland prioriteringarna finns:

– Förbättrat stöd till barn och familjer där det finns missbruk.
– Insatser för att möta kvinnors specifika behov.
– Bättre vård för personer med opiatmissbruk.
– Förebygga beroende och överkonsumtion av narkotikaklassade läkemedel.
– Insatser för att möta behoven hos personer med missbruk och samtidigt psykisk sjukdom.
– Samverkan mellan kriminalvård, psykiatri och socialtjänst.
– Förstärkt vårdkedja för personer inom LVM-vården.”

Imponerande mål. Och frågan är om dessa har uppnåtts, eftersom de är så omfattande är det svårt att redovisa detaljerade kommentarer om dessa givet de resurser jag har, men jag vågar påstå att målen INTE har uppnåtts.

Sedan fanns det i regeringsbeslutet följande skrivning:

”Enligt regeringen finns det nu skäl att se över lagstiftningen på området. En ny utredning tillsätts som ska ta ställning till hur kommunernas och landstingens ansvar kan tydliggöras. Utredaren ska även överväga eventuella behov av förändringar i lagstiftningen och ansvarsfördelningen mellan de båda huvudmännen för att säkerställa att personer med missbruk eller beroende får de insatser som han eller hon behöver. Målet är rätt insats från rätt vårdgivare vid rätt tidpunkt.”

Dvs, det blev en missbruksutredning under ledning av Gerhard Larsson som startade sitt arbete i juni 2008 utifrån ett direktiv (Dir. 2008:48) daterat den 24 april 2008. Direktivet innehöll en rad punkter som utredningen skulle avhandla, med andra ord visste Maria Larsson omfattningen på utredningen 2008 (ang min kritik att hon inte bemannat vare sig utredning eller departement på ett tillfredsställande sätt). Att det fyra år efter direktivet inte kommit en enda proposition känns inte som en särskilt framgångsrik hantering från departementets sida. Det är märkligt att oppositionen är så tyst i sin kritik av detta, frågan är varför inte oppositionen granskar Maria Larsson hårdare. Kanske saknar oppositionen kompetent personal för att granska det socialpolitiska området, i så fall kan jag tipsa oppositionskanslierna om att jag söker jobb… 😉

UPDATE 3/4: Maria Larsson deltog i ett granskande reportage i Sveriges Radio P1 nu på eftermiddagen. Reportern ställde den mycket väsentliga frågan om det vetenskapliga stödet för att agera som missbrukarvården gör i vissa fall, t ex att bli fråntagen vården vid ett mänskligt misstag som att glömma bort ett möte vilket kan leda till döden för en heroinist. På det svarade ministern att droger är dödligt farliga och att regeringen arbetar förebyggande (dvs med att få folk att inte börja med tungt missbruk) och enligt forskningen, dvs ett klassiskt ”goddag yxskaft”-svar.

Reportern lät dock inte Maria Larsson komma undan, men något svar på frågan blev det trots allt inte, utan Maria Larsson fortsatte att hävda ett stöd i forskningen, ett stöd som inte finns, och att hon inte kan kommentera enskilda fall, och så ville hon inte legalisera (vad nu legalisera har att göra med substitutionsbehandling, det förstår nog bara Maria Larsson). Tredubbla yxskaft med andra ord, men åtminstone gjorde Sveriges Radio ett försök att granska en liten liten del av den havererade svenska narkotikapolitiken.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Varför granskas inte minister Maria Larsson hårdare?”

  1. ”Hjälpa dom utsatta barnen med missbrukande föräldrar”
    ”Hjälp till dom utsatta kvinnorna som hamnat i missbruk”
    ”Stöd till anhöriga till missbrukare”
    ”Mer resurser till skolan för förebyggande arbete”
    ”Speciell satsning på förebyggande och kontrollerande arbete mot unga för ordningspolisen”
    ”Hårdare tag mot langningen.”
    ”bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla bla” o.s.v.

    Detta är ungefär vad medel-svensson vill höra vad gäller narkotika-politiken, om en politiker säger detta så kommer dom flesta att tycka att den politikern har en bra politik vad gäller narkotikan.
    Tyvärr så är folk i allmänhet inte alls insatta i dessa frågor, det närmaste dom kommit dessa saker är antingen genom att känna nåt brottsoffer som blivit bestulet på en utombordare el dylikt, eller så genom nån bekant som har en släkting som missbrukar, i det första fallet så brukar det låta så här: skjut knarkarjävlarna eller lås in dom för evigt….. i det andra fallet så brukar det låta så här: Hur går det för xxx? Tänk att myndigheterna aldrig kan göra nåt, stackars släktingar som går igenom det här, deras dotter/grabb är ju en så fin människa då han/hon är drogfri, att soc inte gör nåt, det är ju skrämmande.
    Att knarkaren som ska skjutas och den fina dottern/grabben ofta är samma person har dom självklart aldrig tänkt på.
    Så för svensson är detta inte nån komplicerad fråga, skjut allihopa förutom dom som har släktingar i deras bekantskapskrets, lås in alla langare, för dom lever på att tjäna pengar på andras olycka (att langaren själv är missbrukare och säljer för att finansiera sitt missbruk är ju självklart totalt okänt för svensson).

    Så varför gör regeringen med ansvarig ministermaria ingenting, och varför hörs inte oppositionen nåt? Mitt svar är cyniskt, men att ingen gör nåt beror nog på att denna fråga inte ger nog många väljare i förhållande till arbetet det kräver.
    Skulle frågan bli stor genom ett genomslag i media så skulle självklart förhållandet röster kontra arbete förändras, och då skulle det säkert både hända saker från ministermaria och höras rejält från oppositionen.

    Tyvärr så är det så att 99% av alla missbrukare ses som värdelösa urusla djur och 1% av missbrukarna är egentligen fina människor. Dom 99% känner man inte och återstående 1% känner man eller känner en släkting till denne.

    Så länge ”medel-svensson” har denna inställning så kommer missbruksfrågorna aldrig bli missbrukarfrågor, för missbrukarna är inget värda, bättre tala om missbruket och hur man bekämpar det……

    Nu tog bensinen i hjärnan slut, men jag tror min poäng kom fram iallafall

    //Mats R

    1. Japp, det låter väldigt bra det hon säger, och som sagt var frågan blir då – vad har hon gjort/vad gör hon? DET är det väldigt få som detaljgranskar (alt har jag missat det).

      Sedan tar du upp en annan mycket viktig aspekt som jag försökt att driva i flera år, stigmatiseringen och oförmågan hos politikerna att ta tag i den. Det är hög tid för det nu! I övrigt så träffade jag en riksdagsledamot inför valet 2010 och hon sa rakt ut att det är så få som bryr sig om dessa frågor så de är ointressanta för politikerna. Tyvärr, och när man ser folks fördomar i kommentarsfält etc så hänger båda dessa frågor ihop, och som lök på laxen har vi inte några modiga politiker som vågar att driva frågor som de tror på och som är ideologiskt angelägna för dem oavsett hur folkopinionen blåser. Det är synd och skam, särskilt för de partier som ideologiskt skulle ha större intresse av frågorna…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *