Har Richard Branson fel om ”War on drugs”?
Via Drugnews/WFAD såg jag en artikel i Huffington Post som är ett inlägg i polemik med Richard Branson och den kampanj mot ”The war on drugs” som han är en del av. Det är en medarbetare vid San Patrignano som skriver, San patrignano är en behandlingsinrättning för missbruk med kopplingar till bl a ECAD som i sin tur är kopplat till WFAD som i sin tur är kopplat till RNS som i sin tur är en av organisationerna bakom Drugnews.
Kärnan i Monica Luppis text (An Open Letter to Sir Richard Branson) är att han har fel i sin strävan att arbeta för avkriminalisering då Luppi hävdar:
”I can guarantee that facing the negative consequences of their actions, even those that involved the criminal justice system, very often provided a wake up call, the ”push” that was needed to turn their lives around.”
Det är lite av samma slag som hörs från en del andra rörelser, att man måste nå sin botten för att klara sig ur missbruk (det ligger en del i det, men definitionen på botten svajjar rejält, själv har jag träffat botten många gånger men inte hjälpte det mig då). Och visst, behandlingshemmens ”konsekvenstavla” är oerhört effektiva, om metoden används på rätt sätt. Med en duktig terapeut kan man uppnå samma behandlingsresultat utan att individer behöver hamna i fängelse, förlora allt mer på resan mot en ev ”botten”.
Det är rätt beklämmande att höra en missbruksbehandlare lovorda konsekvenser och fängelsestraff, det är dessutom mycket korttänkt och kanske t o m en ursäkt för att behandlaren inte är en särskilt kompetent behandlare. Jag har flera gånger på behandlingshem hört terapeuter tala om ”han hade inte nått sin botten”, ”han behöver ut och knarka lite mer”, ”han behöver slå sig lite mer” osv. Jag tycker att det är förskräckligt, och jag ser det som tecken på antingen (12-stegs)sekterism och inkompetens. Men jag förstår att RNS/WFAD och likartade repressiva organisationer hyllar den synen, de behöver alla argument och försvarare de kan hitta när allt fler, som Branson, inser att kriget mot narkotikan inte bara är ett förlorat krig utan även ett krig som på alla sidor har onödiga förlorare.
Och när vi kriminaliserar och lagför allt fler människor enbart för att de har ett beroende, inte för vad de gör i samband med finansieringen av missbruket utan enbart för själva bruket eller det ringa personliga innehavet av narkotikaklassade substanser, då skapar vi inga lärorika konsekvenser som fungerar som ”wake-up call”. Tro mig, oerhört många har vaknat till långt före det, problemet är snarare att samhället är för dåligt fungerande för att fånga upp och/eller möta dessa tidiga uppvaknanden. Vi skapar bara ytterligare svårigheter för individen att åter igen fungera i samhället som vem som helst. Vi sänder inga effektiva signaler om att missbruk och narkotika är fel, vi sänder bara signalerna att vi inte eftersträvar ett jämlikt och inkluderande samhälle för alla. Och vi minskar inte heller problematiken för de länder som har de hårdaste rättsystemen kring missbruk, är också de länder som visar upp större antal problematiska användare än länder som valt en annan politik. Kriget mot narkotikan och för det ”narkotikafria samhället” är totalt misslyckat och har bara förlorare. Det är hög tid att sätta stopp för det! Gå inte på vad Luppi och hennes kamrater i svenska Riksförbundet Narkotikafritt Samhälle vill förleda dig att tro!
Kanske relaterade inlägg:
