Critical appraisal eller riktlinjemodellen?

Det finns i princip ingen debattarena för det utsatta området missbruks-/narkotika-/socialpolitik om debattarena definieras som en plats där olika aktörer kan hålla samtalet om området levande. Närmaste man kommer är DN:s och SvD:s debattsidor, men där är intitiativrätten kraftigt begränsad till några få individer/organisationer. På ”specialsajter” inom missbrukområdet finns det ibland debattinlägg, t ex hos Drugnews, men Drugnews är inte intresserat av det öppna samtalet och har sålunda en ännu mer stängd miljö för att omöjliggöra samtal om och kritisk granskning av olika argument. Jag kan bli en del av debatten hos DN och SvD genom länkningen, men Drugnews har vare sig ”twinglylänkning” eller pingback-/kommentarsfunktion.

Det senare gäller även sajten ”Sociala nätet” som är en intressant sajt som intresserar många yrkesverksamma inom området. Jag har länge ansett att den sajten är på stenåldersnivå vad det gäller sociala media, och allt för angelägen om att enbart vara en plats där socionomer kan ägna sig åt inbördes navelskåderi. Dock finns där guldkorn, som nu senast då en socionomstudent lyfter en mycket intressant frågeställning för alla oss intresserade av sociala frågor. Frågeställningen handlade om yrkesrollen och socionomers förmåga/utrymme att utöva det hjälpande arbetet med integritet, kontra socionomer som redskap för makten. Och artikeln ger en skrämmande bild av landets socionomer.

Det hela handlade om ett samtal i klassrummet på socionomutbildningen kring två förhållningssätt. Den ena kallas critical appraisal, vilket är en arbetsmodell i socialt arbete där sökande och kritisk granskning av ny forskning är viktigt, den andra kallas riktlinjemodellen, vilket innebär att det sociala arbetet styrs av utarbetade riktlinjer och guider. Det ena utesluter så klart inte det andra, men riktlinjemodellen förefaller vara den metod som är uteslutande gällande vid landets socialtjänster. Inte minst gäller det missbrukarvården, där det absolut styrande är politiska direktiv kring budgetramar och besparingar av skattemedel, och där diskussionen om olika behandlingsalternativ förefaller vara helt bortprioriterat. Det är också något som ligger i linje med vad som framgår av min granskning av Örebro kommuns missbrukarvård.

Under en lång rad år har missbrukarvården varit föremål för nedskärningar av olika slag, och resultaten för missbrukarvården är inte särskilt bra. Det borde leda till en febril aktivitet och diskussion bland i synnerhet landets socionomer, men så är inte fallet. Det är tystnad som råder, och det finns inget ifrågasättande samtal, och om det finns sker det inte i dialog med alla oss som är berörda eller särskilt intresserade av frågeställningarna. Critical appraisal låter som en nyttig och intressant metod, men den verkar definitivt inte användas. Och svaret ges bland annat i ovanstående debattinlägg på Sociala nätet där socionomstudenten redovisar klassrumsdiskussionen.

Diskussionen handlade om nedskärningarna och framtidens socialarbetare yttrade följande:

”varifrån ska dessa resurser tas? det kanske inte finns pengar någonstans att ta av”, ”vi ska också tänka på att politikerna är folkvalda och då är det väl så folket vill ha det i samhället, neddragningar, och få resurser till socialtjänsten, därför får vi helt enkelt nöja oss med vad vi har”

Och så slog läraren för dessa kommande socionomer fast: ”viktigt att komma ihåg är också att man måste vara lojal mot sin arbetsgivare, är man inte det kan det få konsekvenser för den enskilde, det kan till exempel ha en påverkan vid löneförhandlingar”.

Så, den socionom som anser att de som denne är satt att hjälpa inte får den hjälp dessa borde ha rätt till kan alltså riskera att få en sämre löneutveckling varnar lärare vid en av landets socionomutbildningar för. Ja, så kan vi ju inte ha det, där är bättre att tänka på sin egen löneutveckling, det är bättre att vi organiserar landets socialtjänst så att socialsekreterarnas löner prioriteras än de vårdbehövandes bästa. Eller?

Är det verkligen den socialpolitik som vi vill ha? Är det verkligen så vi vill att landets offentliganställda socionomer ska sköta sina arbeten? Eller vill vi ha något annat? Om det är debatten tyst, förutom att en socionomstudent vid namn Jenny Nilsson har kurage nog att åtminstone föra upp denna debatt, denna samtidsbild, till ytan. Problemet är att debatten förs i ett undanskymt hörn av internet som kallas Sociala nätet, utan några kopplingar till omvärlden, min kommentar kring detta kommer t ex inte att synas där. Och vem vet, kanske bloggar någon annan socionomstudent om detta också, det kommer vi inte få veta. Debatten, samtalet kommer aldrig att synas. Under tiden kan Sveriges socionomer, och de blivande, fortsätta att vara en tyst röst i debatten, för det är verkligen tyst från socionomerna kring såväl metodik som resultat för det sociala arbetet inom missbruksområdet, trots att de har en väsentlig insikt och roll att spela och trots att om något så ökar problemen inom det område de är satta att hantera.

Fast det hela kanske handlar om att det är just riktlinjemodellen som vi vill ha, då är ju allt i sin ordning. Men är det verkligen riktlinjemodellen som vi som medborgare och våra politiker vill ska råda? Där är nästa stora problem, folket i allmänhet har inga åsikter om detta, kanske inser de inte ens sammanhangen, och därmed kan politikerna luta sig tillbaka och inte ens behöva reflektera över om det är den politiska viljan att riktlinjemodellen är den rådande inom det sociala arbetet. Om detta samtalas inte heller, just för att det finns ingen samtalsarena där alla dessa krafter samlas. Jag försökte skapa det med mitt företag Drogkompetens, det blev ett fiasko, kanske för att det egentligen är så att den miljon svenskar som berörs av missbruksproblematiken, och dess 3 000 årligen döda medborgare, är ett ointressant fenomen när vi kan diskutera ett sjunde jobbskatteavdrag i stället… apropå löneförhandlingar… och apropå solidaritet och medmänsklighet kontra individualism.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Critical appraisal eller riktlinjemodellen?”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *