Jag blev kallad sossehatare av Björn Fries igår på Twitter utifrån att jag kommenterade att Carin Jämtin valde att inte svara på en fråga som Agendas journalist ställde. Frågan handlade om vilken av de olika ”affärerna” som varit besvärligast att hantera (för henne som partisekreterare får man anta). Jag tycker att frågan är rätt intressant och relevant, men visst kan jag förstå att det kan kännas som att kniven vrids om och om igen, och kanske hade frågan bäst ställts i ett sammanhang med lite tidsperspektiv på hela processen. Men det kom inget svar på frågan. När Jämtin gör som hon gör bekräftar hon den bild som många har, vilken jag tycker är mycket olycklig och skadlig för samhället, att politiker är en sådan som inte svarar på frågor och aldrig ger raka besked. Kanske är det vad politiken kräver, men i så fall tycker jag att vi är oerhört oförtjänta av en sådan politik. Jag föredrar i så fall en politiker som säger som det är, ”just nu orkar jag inte svara på det”, ”jag behöver nog mer perspektiv för att kunna svara på det” etc, och inte svarar som Jämtin gjorde, genom att räkna upp allt bra som Juholt har gjort vilket skulle kunna kallas ”goddagyxskaftsvar”. Goddagyxskaft gör mig snarare mer irriterad på politikern än journalisten som kanske ställde en ev ”opassande” fråga.
Men så epitetet ”sossehatare”, visst kan jag vara särskilt kritisk mot Socialdemokraterna ibland, men jag kan anta att många som läser denna blogg snarare skulle kalla mig ”moderathatare”, eller möjligtvis ”kd-hatare”. Sanningen är att jag hatar inget parti, och jag hatar inte generellt en kategori politiker. Jag hatar över huvud taget inte, men jag är oerhört kritisk mot en del saker och oerhört besviken på andra saker. Att jag kan vara särskilt kritisk mot Socialdemokraterna ibland, kanske, inom särskilt ”mina frågor” beror på att jag utifrån hur jag ser på socialdemokratin anser att allt för många av landets socialdemokrater gör ett dåligt jobb att värna de utsatta inom missbruksområdet. Detta inte minst när det finns ett klart klassperspektiv på missbruksfrågorna.
Av den senare anledningen förväntar jag mig mer från Socialdemokraterna, men det jag i stället möts av är som i anmälda Piteå kommun nedskärningar för en viss kategori, eller som i granskningen av Örebro kommun ytterligare nedskärningar på vården, nedskärningar som främst drabbar dem som inte har eget kapital till att ordna missbrukarvården på egen hand. Och så möts jag av vad jag tolkar som en ökande antipati mot privata alternativ inom (missbrukar-)vården, vilket får till följd att individer med missbruksproblem är tvingade att vända sig till enbart den offentliga, kommunala, missbrukarvården som så ofta har oerhört mycket mer att önska, för att inte säga allt för ofta utförs inkompetent. Dvs det drabbar främst de individer som inte på egen hand har kapital nog att köpa sig sin egna privata alternativa missbrukarvård, för mig är det grymt orättvist och långt ifrån den jämlikhet som jag anser att vi ska sträva efter.
Eller för den delen, till det jag inte gillar kan räknas det opersonliga svaret som den socialdemokratiska politikern jag kontaktade kring min egna situation år 2004 som ställt i relation till den moderata politikerns svar blir en dålig karikatyr på att fördomen att moderat politik är individfokuserad medan socialdemokratisk politik handlar om att försvara ett system stämmer.
Allt detta gör mig rätt förbannad utifrån hur jag tolkar socialdemokratisk ideologi, men jag brukar sällan dryfta det eftersom det är meningslöst då jag inte känner till någon socialdemokrat som har ett brinnande och äkta intresse för frågorna (brinnande och äkta definierat som intresse där man inte ser ett egenintresse eller kappvändarbeteende i frågeställningarna utan ett engagemang som tar sig till uttryck att frågor drivs och uppmärksammas brett och där nyfikenhet råder kring att driva och samarbeta inom dessa frågor).
Jag berättade om brevet till de där socialdemokratiska och moderata kommunalråden i Örebro i min självbiografi. Och när jag inte nöjde mig med att enbart köpa att Björn Fries kallade mig sossehatare så ställde jag upprepad följdfråga om vilken grund han hade för sitt påstående, till slut kom svaret med tillägget att jag ville ”bråka” (så kan man också försöka undvika en dialog) men att hans grund var min självbiografi som han har läst. Det kändes rätt meningslöst att be honom precisera sig mer, med tanke på att min självbiografi kan tolkas som innehållande kritik mot den omfattande politikergärning som min mamma ägnade sig åt, och då har vi för länge sedan lämnat det samtal som går att föra på Twitters 140 tecken. Mitt svar tillbaka var att han nog inte hade grund för det, men kanske för ett samhällshat. Jag brukar sammanfatta mina åsikter så, det är mer kärnfullt än att säga att samhällskritik som är allt för vagt. Mina åsikter om hur samhället rörande vägar in, genom och ut ur missbruk t ex innehåller oerhört mycket kritik mot hur samhället fungerar och är organiserat, det är oerhört komplexa frågeställningar och uttrycks inte heller i en tweet om max 140 tecken, så jag förstår att Björn Fries valde att favoritmarkera det uttalandet för att ha det nära tillhands.
Sedan vad det gäller denna del med min uppväxt i en familj kraftigt präglad av politikerengagemang inom Socialdemokratin som går tillbaka till början av 1950-talet och pågår ända till de sista åren på 1980-talet. Utifrån det känner jag inte igen dagens Socialdemokrati, vare sig det handlar om att vissa politiker från Stockholm kallas sosseadel då jag anser mig vara mer sosseadel som uppvuxen i en småborgerlig borgerlig småstad i Smålands jerusalemsdistrikt med en ensamstående socialdemokratisk landsortspolitiker (med vissa regionala och nationella förtroendeuppdrag) som mamma. Min mamma var en kvinna som var postkassörska samtidigt som hon arbetade som tidningsbud och ibland (svartavlönad) städerska samt innehade en rad nämnduppdrag med allt från Vice ordförande i skolstyrelsen som kommunfullmäktige på en och samma gång, allt detta på grund av eller illustrerande de ojämlika strukturer som jag anser är drivkraften i socialdemokratisk ideologi. Sedan kan man toppa det med barnbarnvakten morfar som var skinnberedare vid en stor pälsindustri, och på fritiden socialdemokratisk politiker i kommunfullmäktige, socialnämnden, nämndeman och aktiv (ordförande) i en lokal S-förening. För mig är det mer sosseadel än de som kallas detta i debatten idag, och båda dessa individer och deras politikergärningar är något jag är väldigt stolt över. Där väldigt långt ifrån att vara sossehatare… men visst, idag har jag svårt att se att socialdemokratin handlar om förslag och samhällskritik som bottnar i att utjämna orättvisor och skapa ett mer jämlikt och för alla stabilare samhälle där även den som kommer från enkla eller utsatta förhållanden kan skapa ett bra liv, utan att det för den sakens skull innebär katastrof för de mer välförsedda. Idag ser jag inte Socialdemokraterna på det sättet, utan mer ett parti som prioriterar att vara emot snarare än för.
Sedan är det klart att det nog framgår av självbiografin att jag som liten avskydde mammas engagemang, vilket man bäst förstår om man som Björn Fries läser min självbiografi (finns att beställa någon dag ytterligare, därefter på fåtal bibliotek). Men man behöver mer än läsa, man behöver även sätta sig in i t ex de psykologiska aspekterna av att som ca 10-åring försöka trösta en mamma som gråter för att en kristdemokrat gått rakt fram och spottat henne i ansiktet under ett torgmöte (i den händelsen finns även det psykologiska kring den borgerliga och kristna småstaden med politik och 1970-talets syn på barn utanför äktenskapet i dessa miljöer). Jag tror nog att Fries klarat av att förstå dessa processer, så det kan knappast vara det som är grunden för epitet ”sossehatare”.
Så låt mig anta att det hela handlar om det ogillade jag har för det fd socialdemokratiska kommunalrådet i Örebro kommun som var ledande i att börja nedskärningarna av missbrukarvården i kommunen och som svarade mig oerhört opersonligt när jag uttryckte min frustration att inte få någon fungerande hjälp mot beroendet. Den kritiken är något som jag självfallet står för, och det är ett bra exempel på det som jag menar är en del av socialdemokraternas problem, där man hellre försvarar systemen/budgeten i stället för att komma med idéer och arbeta för välfärdslösningar som krävs för att frigöra och jämlikgöra de som står långt från att vara en aktiv och självförsörjande del av samhället på så lika villkor som alla andra. Jag brukar säga att en bra förebild i missbruksområdet och missbrukspolitiken är Olof Palme vars tal från slutet av 70-talet uttalade att en bra definition på hur väl ett samhälle fungerar är hur väl man hanterar individer med missbruksproblematik, och utifrån detta riktar Olof Palme stark kritik mot hur dagens socialdemokrati fungerar. Möjligtvis har Björn Fries annan syn på detta, det är lite oklart.
Inga relaterade inlägg.
