The Lancet fokuserar på missbruk

Den förnämliga tidskriften The Lancet skriver då och då om missbruk och här om dagen hade man ett specialnummer om narkotikamissbruksproblematiken, uppdelad på tre vetenskapliga artiklar. Artiklarna är som i de flesta fallen i The Lancet mycket välskrivna med gedigna vetenskapliga referenser för de olika konstateranden som görs, vilket gör materialet till tung med mycket intressant läsning.

Den första artikeln handlade om problematikens utbredning, antalet användare av narkotika och skadorna samt faktorer som leder till/ökar risken för missbruk.

År 2009 använde mellan 149—271 miljoner människor narkotika, siffrorna varierar utifrån uppskattningsmetod, och av dessa använde 125—203 miljoner cannabis. En översikt av skadeverkningar utifrån studier och metastudier presenteras i denna bild, där fokus ligger på medicinskt perspektiv i linje med The Lancets inriktning. Intressant nog berörs sociala skador i ett litet avsnitt i artikeln, där man särskilt lyfter fram problematiken med stigmatisering och diskriminering (något som det annars i debatten talas oerhört litet om…).

78

Numret för referens i bilden syftar till vilken vetenskaplig artikel som är källan till uppgiften. Även dödsfallen utifrån narkotika presenteras grafiskt, och möjliggör jämförelse med drogerna tobak och alkohol.

79

Den andra artikeln handlar om evidensbaserade metoder för att komma till rätta med problematiken. Några särskilt intressanta slutsatser av artikeln är:

80

  • Insatser mot utbudet kan ge högra priser på narkotika och därmed minska användningen, men effekten kan vara svår att vidmakthålla.
  • Att använda fängelsestraff storskaligt har begränsad effektivitet, men drogtester som följs av direkt åtgärd ger minskad användning.
  • Screening-metoder och korta interventioner (något som Sverige är på gång att satsa storskaligt på) har mycket liten effekt men är förmodligen kostnadseffektiva.
  • Substitutionsbehandling har mycket starkt bevisläge för effektivitet, men dåligt genomförande minskar nyttan den skulle kunna ha.
  • Som visas av bilden vid sidan har preventionsmetoder inte särskilt starkt vetenskapligt stöd för att vara effektiva (Nuvarande regering under Maria Larssons ledning stooorsatsar på detta).

Den tredje artikeln handlar om den omdebatterade narkotikapolitiken och tar sin utgångspunkt i 1961 års FN-konvention som ses som början på ”War on drugs”. Artikeln går igenom de olika konventionerna och vad de syftat till. Artikeln beskriver de olika konferenser om ämnet som anordnas och hur det skett en kraftig utvidgning av deltagande organisationer som inte är regeringsrepresentanter över åren, dessa lobbyister var tidigare mest förespråkare för drogfria angreppssätt och stödde regeringarna men på senare tid har allt fler lobbyorganisationer för alternativ politik anslutit sig till dessa sammankomster. Hur dessa organisationer har påverkat t ex lokal politik i mer ”liberal”/harm-reduction inriktning kommenteras också.

Och angående det blogginlägg jag skrev senast så konstaterar även denna artikel att kriminaliseringen inte har något stöd av evidensbaserad forskning:

No evidence is available on whether the presence or absence of criminal penalties for use and possession of cannabis substantially affects the prevalence of use or levels of health-related harm. (Babor T, Caulkins J, Edwards G, et al. Drug policy and the public good. Oxford: Oxford University Press, 2010; Room R, Fischer B, Hall W, Lenton S, Reuter P. Cannabis policy: moving beyond stalemate. Oxford: Oxford University Press, 2010)

även om ovanstående fokuserar cannabis så är konstaterandet intressant, intressant inte minst med tanke på de svenska politikernas ovilja att utvärdera politiken.

I övrigt konstaterar artikeln att konventionernas mål inte har uppfyllts, problematiken med användningen av droger har inte minskat utan snarare ökat, problematiken med hälsoskadliga effekter har inte blivit bättre utan snarare sämre.

Sammanfattningsvis, den kritik, direkt och indirekt, som levereras i artikeln mot det befintliga narkotikapolitiska systemet, och det sätt som detta underbyggs med vetenskapliga referenser, borde få en del av de svenska aktörerna (politiker och företrädare för repressiva organisationer, såsom t ex RNS) att höja lite på ögonbrynen och kanske darra lite på manschetten. Om de nu vågar att läsa och studera det gedigna materialet som finns i artiklarna…

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *