Börjar 2012 bra?

Man skulle ju lätt kunna förledas att tro att 2012 börjar bra när alliansens politiker i Stockholm stad går ut i en gemensam debattartikel i SvD och meddelar att man inför en ”Kvalitetsgaranti för missbruksvården”. Denna kvalitetsgaranti går ut på:

1. Man ska få kontakt med socialtjänsten samma dag. Dvs de ska svara i telefonen på socialtjänsten.

2. Man ska få träffa någon hos socialtjänsten inom en vecka.

3. Inom två månader ska en utredning om behandlingsbehovet och planering för vården vara klar.

Och så motiverar/sammanfattar man det hela med att det handlar om att

Med en kvalitetsgaranti vill vi säkerställa att den som väl tar steget mot att bli fri sitt missbruk snabbt ska mötas av den hjälp och det stöd som krävs för ett liv fritt från missbruks- och beroendeproblematik.


Jag vet inte vad som är definitionen på snabbt för en allianspolitiker. Men för en missbrukare som söker vård är två månader så långt ifrån snabbt som man kan komma. Det duger inte. Det är ingen vidare kvalitet på kvalitetsgarantin som alliansen lyfter fram.

Och så detta med att en missbrukare ska få den hjälp och det stöd som krävs för att bli fri från problematiken, jag vet inte vad dessa politiker har för föreställning för vad som krävs. Men att bli fri från missbruk handlar om så mycket mer än att få vård enligt de evidensbaserade metoder som debattartikeln nämner att Stockholms stad arbetar efter. Den politiska ambitionen i att man vill säkerställa att erbjuda det som krävs för missbruksfrihet är lovvärd, tyvärr saknar utförandet en hel del övrigt att önska. En sådan sak är en övergripande nationell plan för att motverka diskriminering och stigmatisering som är centrala delar i att en missbrukare inte kan lämna missbruket bakom sig, men de orden förstår inte och har inte våra svenska politiker en aning om vad de innebär. Åtminstone gör de ingenting åt det.

Och så detta med hur vården bedrivs, inom Stockholms stads organisation finns ett behandlingshem, Gålö. Där arbetar man bland annat utifrån 12-stegsmetoden, den ingår inte i de evidensbaserade metoder som Socialstyrelsen rekommenderar vid narkotikaberoende. Och allianspolitikernas debattartikel inleds med problematiken kring ett ökande cannabisberoende.

Socialstyrelsens rekommenderade behandling (enligt de nationella riktlinjerna för missbruksvården) vid cannabismissbruk är ”avhållsamhet” samt ”övervakade urinprov”. Behandlingsmetoden ”avhållsamhet” är självklart superframgångsrik om den fungerar, exakt vad som behandlas med ”avhållsamhet” har Socialstyrelsen inte deklarerat, men jag antar att det har något med moralism att göra. Och hur man upphör med ett missbruk med behandlingen ”övervakat urinprov” är jag inte heller på det klara med, men uppenbarligen har Socialstyrelsen evidens på att bara man kissar när en sjuksköterska kollar på en så sker någon form av behandlande överföring i luften på toan.

Lägre grad av evidens vid cannabismissbruk har följande behandlingsinsatser:

1. Behandling som fokuserar på cannabismissbrukets eller -beroendets negativa effekter på tankefunktionen.

2. Behandling som inriktas på bruket i sig med samtidiga stödinsatser för drogrelaterade kompetensbrister. Det gäller främst träning i psykologisk och social kompetens.

Huruvida tankefunktionen skadas eller inte är väl omtvistat, men det är självfallet bra att träna minnet (för alla), men exakt hur man undviker fortsatt missbruk med att träna minnet är inte helt uppenbart för mig. Och den andra punkten i Socialstyrelsens behandlingsrekommendation för cannabismissbrukare, att fokusera på ”bruket i sig” känns lite väl moralistisk och inte särskilt vårdande enligt mitt tycke. Och så Socialstyrelsens resonemang att man kan behandla cannabismissbruk med träning i social kompetens. Jag har umgåtts mycket med cannabismissbrukare, och i vissa aspekter av social kompetens ansåg jag dessa individer vara mer socialt kompetenta än vissa andra ”vanliga svenssons” så jag skulle hellre se träning i social kompetens av ”medelsvensson” än cannabismissbrukare. Särskilt eftersom jag inte förstår exakt vad som Socialstyrelsen avser med denna behandlingsrekommendation.

För att sammanfatta. Just vad det gäller det utvalda problemområdet cannabismissbruk anser jag att Socialstyrelsen inte har en aning om vad de snackar om kring behandlingsmetoder, hur många så kallade experter de än anlitat för framtagande av de ”evidensbaserade” nationella riktlinjerna, och hur mycket ”Kunskap till praktik” än fört ut detta. Och hur mycket Stockholms stad än arbetar evidensbaserat mot cannabismissbruk tror jag att man kommer att misslyckas just för att de evidensbaserade nationella riktlinjerna inte håller måttet för att leda till reell missbruksfrihet.

Så den kvalitetsgaranti som Stockholm Stads allianspolitiker nu utlovar är egentligen inget vidare, den är allt för ”långsam” och den lämnar allt för mycket öppet till egendomliga behandlingsrekommendationer som det råder någon form av masspsykos kring inom behandlingsvärlden att de skulle vara särskilt effektiva. Ännu mer sammanfattat: vi pratar ”kejsarens nya kläder”.

Men visst var det kul att 2012 inleddes med att politiker vill prata missbruksproblematik! Alltid något.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *