Enfaldiga journalister o svensk narkotikapolitik

En central tes i den svenska narkotikapolitiken, så som den förs fram av våra ansvariga politiker, är att den är väldigt lyckad. Framgångsrik. Succéartad. När man ställer den självklara frågan ”Hur då? På vilket sätt?” finns inget svar.

Möjligtvis säger Maria Larsson (KD) och hennes anhängare hos myndigheter och intresseorganisationer att vi har få 15-åringar som provar cannabis. Men helst slår man vara fast att vår svenska narkotikapolitik är bara ”bääst”. Och propagandaorgan som RNS och IOGTs Drugnews hjälper gärna till att okritiskt basunera ut budskapet, om allt från att 83% som dricker ett år jämfört med 83% ett annat år är en minskning (texten är ändrad numera…) till att USA vill kopiera vår narkotikapolitik.

I gårdagens Svenska Dagbladet går man lika okritiskt maktens ärenden och beskriver ”1 april-lagen” om att alla substanser kan omhändertas och förstöras utifall någon enskild polisman får för sig att ämnet skulle kunna klassas som narkotika någon gång i framtiden som en ”succé”.


Ja, Svenska Dagbladet sätter inte ordet succé inom citationstecken för att visa på att det är ett citat från någon byråkratt utan jag gjorde det för att visa att jag citerar den okritiska journalistiken i SvD. Det politiska budskapet är att vår politik är succé och pressen och de så kallade journalisterna hjälper så gärna till. Som jag sagt många gånger förr, något är allvarligt fel på våra journalisthögskolor eller folkskolekurser eller hur nu dessa så kallade journalister lyckas få någon form av utbildning.

Propagandamyndigheten Folkhälsoinstitutet uttrycker i artikeln sin besvikelse över att den nya lagen enbart medfört drygt 100 beslut om förstöring när man hade väntat sig 400. Det kan möjligen vara så som FHI säger att våra poliser och åklagare inte känner till lagarna de är satta att verkställa, det i sig är ju så anmärkningsvärt att det vore värt en egen nyhetsartikel men problematiken att svenska rättsmyndigheter inte känner till våra lagar måste nog uppmärksammas av en utländsk journalist i så fall. 100 av förväntade 400 (600 på ett helår) kan knappast kallas för succé med myndighetsmått mätt.

Rikskriminalen uttalar sig också i artikeln. Deras narkotikaexpert Stewe Alm menar att lagen har haft effekt, han säger:

Den har täppt till luckan som funnits för dem som vill nå ungdomar direkt och marknadsföra och tjäna pengar på droger som är under utredning.

Och antingen är det så att Alm ljuger, vilket jag inte tror, eller så är det så att han är okunnig. Okunnig om det som kallas world wide web, www, internet, nätet, hemsidor o sånt. Eller så är det så att journalisten inte kan få till ett enkelt citat korrekt. Något tokigt är det. För gissa vad…. Luckan är inte tilltäppt. Man kan nämligen med sin lilla browser skriva in en adress, eller om man inte vet det namnet på ens favoritdrog hos google (det är en sökmotor just in case någon polis skulle surfa in här och undra vad google är), och vips så är man hos någon av de månghundratals webshoppar som i många många fall gladeligen tar dina dollar eller euros (elektroniskt, via betaltjänster eller kontokort, just in case någon polis läser så är det betalningsmedel som har funnits ett tag i stället för kontanter) och levererar drogen till dig i ett postkuvert via det internationella postsystemet (skicka brev mellan länder har vi kunnat i säkert 200 år, förmodligen inte ens nytt för en polisman). Så vilken lucka är tilltäppt bara för att ett par svenskägda shoppar har lagt ned (sist jag kollade för en månad sedan fanns det dessutom svenskägda nätshoppar kvar in business).

Så succé? Jag vet inte det. Och nu ska jag tipsa den goda journalisten vid Svenska Dagbladet om en artikel i en finfin tidning, rubriken där är ”Nätdroger fortsätter strömma in”. Den artikeln är visserligen skriven av en journalist vid TT, måhända har de lite högre krav på journalisterna på det organet än hos SvD, och möjligen är inte deras journalister köpta av maktens politiker som vill föra fram ett budskap genom en okunnig okritisk journalist. Men man kan ju tycka att en journalist som ska skriva om en påstådd ”succé” gör lite bakgrundskoll, googlar lite, kollar om några tidningar skrivit något, kanske t o m kollar om det finns någon bok i ämnet (jajamen, i min bok om nätdroger skrev jag redan i februari om att utländska webshoppar med nöje skulle förse oss i Sverige med nätdroger). Fast det är nog att ha lite höga tankar om journalister att de kollar en story och gör lite research.

Och som avslutning, min fråga kvarstår, vad är det som är så mycket succé egentligen? Förutom vissa politikers förmåga att få stå relativt oemotsagda på området. Och så en sista kommentar, den stackars journalisten vid SvD skriver i sin faktaruta att de nya nätdrogerna tar över? Seriöst, vilken är källan för det? Hur kan journalisten påstå att dessa ”nya” droger tar över? Hur stor andel har de? Uppenbarligen vet SvD det, och jag ser fram emot att man redogör för det! Visserligen finns det enstaka undersökningar (från i år) av klubbvärlden i England där den i England (och i Sverige) narkotikaklassade nätdrogen Mefedron påstås ha passerat kokain i användning, men så enstaka fall är långt ifrån att med rätta kunna påstå att något tar över.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *