Samhällets utanförskap
Det är visserligen allt för tidigt att uttala sig, eller ens spekulera, kring vad som ligger bakom dådet i belgiska Liége (SvD, DN, AB) men det står ju helt klart att det finns kopplingar till drogproblematik (inkl odling av 2 800 cannabisplantor enl DN). Men det handlar inte bara om narkotikan, gärningsmannen verkar aktuell i sexbrott också. Eller som Expressen beskriver honom, utifrån ”vapengalning”.
Kanske var det så att han hade psykiska problem, som han dels självmedicinerade mot med narkotika, och dels som orsakade annan kriminalitet. Orsaken vet vi som sagt var inget om. Men det kan också handla om ett ämne som vi pratar alldeles för lite om. Effekterna av samhällets stigmatisering och diskriminering, av såväl psykiskt sjuka som missbrukare i stort, i kombination med den bristfälliga vård som dessa grupper får. Det är i så fall inte det första våldsdådet där det finns denna koppling, den finns helt klart i Anna Lindh-fallet och förmodligen i en rad andra mindre kända fall.
Det intressanta är inte bara den bristfälliga vården utan samhällets processer i stort. Och då tänker jag särskilt på processerna kring stigmatisering och diskriminering av t ex missbrukare där etiketteringen som ”avvikande” leder till orättvisa villkor mm, och där olika fördomar exkluderar individerna från aktivt samhällsdeltagande. På sin höjd kan någon med bakgrund inom tungt missbruk uppnå en lönebidragsanställning, men en riktig anställning och en riktig plats i samhället är i stort sett omöjligt att uppnå. Det förhindrar dessa strukturer.
Att bygga upp dessa strukturer och att värna dess bestående är ”de flesta” medborgare involverade i, och samhällets instanser satsar ingenting på att förändra detta. Det var bl a det som drev mig att engagera mig i skapandet av Beroendeombudet (mer om det senare). Tyvärr verkar samhället för det motsatta, t ex genom stöd till normaliserande och moraliserande organisationer som särskilt ”Riksförbundet ett Narkotikafritt Samhälle”. Den skada som denna organisation gör är svår att överblicka, och ingen ifrågasätter den. Ingen pratar egentligen någonting alls om konsekvenserna av detta utanförskapande och hur det påverkar oss med aktivt eller en tidigare bakgrund i tungt missbruk och/eller samsjuklighet.
Denna problematik finns beskrivet som en del av det digra material av politiska frågeställningar och samhällskritik som min självbiografi innebär, men ingen av vare sig de politiker eller de massmediainstanser som tagit del av/haft möjlighet att ta del av boken har lyckats förmå att sätta vare sig ord eller greppa problematiken. Inte för att den är den enda källan, men den är åtminstone en där dessa krafter går att identifiera för den som läser boken som jag avsåg. Oavsett det så finns det inga som talar om dessa aspekter av samhällets processer och hur de påverkar individerna. Som konsekvens får vi dels individer som inte tillåts bidra till samhällets utveckling och dels får vi då och då onödiga våldsdåd.
För min egen del har resultatet varit ett svårhanterligt samhällshat, med sin mest allvarliga konsekvens att jag då och då hotat med att rösta på Sverigedemokraterna som protest mot samhället (jag gillade och kunde relatera till hur de betraktades som samhällsutanförstående), något jag visserligen upphörde tvärt med efter den 22 juli för att inte bidra till mer av sånna dåd. Hatet mot samhällsstrukturerna och avskyn för organisationer som RNS och andra som bidrar till människofientligt samhälle där individer med missbruksproblematik stöts ut har jag dock kvar.
Tyvärr är det så att samhället vill inte ens se problematiken. På ett sätt blev det uppenbart i tex den granskning av Örebro kommun som jag gjort, en frågeställning var hur många individer om levde ett drogfritt liv 5 år efter insats, helst skulle den ha kompletterats med hur många av dem som hade ett med övriga medborgare likvärdigt liv med egenförsörjning (dvs utan några bidrag, försörjningsstöd, skyddade anställningar, lönebidrag, sjukpension etc). Men Örebro kommun visste inte ens svaret på den första frågan, den var förmodligen ointressant för dem. Frågan är om centrala instanser som Socialstyrelsen eller Socialdepartementet vet svaret, med största sannolikhet inte. För det finns ingen som bryr sig om dessa frågor.
Instanserna på området bryr sig främst om s k prevention, vilken inte är bevisad som verkningsfull, och på sin höjd om begränsade behandlingsinsatser som inte ens är utvärderade som effektiva på att återintegrera (ellver i värsta fall nyintegrera) individer i samhället, dock är ett fåtal utvärderade på hur effektiva de är på att skapa drogfrihet (ungefär lika effektiva som ingen behandling alls). Med det nöjer vi oss. Men inte jag.
Men låt mig gissa, om det skulle visa sig att dådet i Belgien skulle handla om en frustration över hur samhället har behandlat honom, och därmed undvikbart, så kommer det inte leda till ett samtal om samhällets mekanismer för utanförskapet. För få politiker har intresset, för få forskare och politiker har läst Beckers Outsiders, för få våldsoffer eller brottsoffer i största allmänhet förstår mekanismerna bakom detta elände. Det är sorgligt. Och med det kan vi somna om.
Inga relaterade inlägg.
