• magnus.callmyr@gmail.com

Ännu en. RIP Anders.

Ännu en. RIP Anders.

Jag fick ett telefonsamtal förut och jag insåg direkt vartåt det lutade när de inledande orden var ”kommer du ihåg Anders från behandlingshemmet”, jag försökte vinna lite tid för att samla ihop mig genom att prata om senaste gången jag träffade honom. Det var för ca 3 år sedan, jag gjorde min praktik på ett annat behandlingshem och min första morgon med patienterna inleddes med att denne fine man kom gåendes emot mig med sitt karaktäristiska stora leende och så en kram och så bred småländska ”Hej! Va gör du här?”.

Dessförinnan hade vi under några månader våren 2005 tillbringat dagarna ihop under en tuff behandling, där A bland annat brukade berätta saker från första gången vi hade träffats, saker som jag hade glömt, mest hur jag hade härjat med folk under min första behandling då år 2001.


Under dessa behandlingar kommer man varandra väldigt nära. Man blottar sig, och man lever efter principen att ”sanningen kommer att göra er fria, men först kommer den att göra ont”, det skapar speciella band. Och vetskapen att man inte bara har beroendet gemensamt att kämpa emot, utan även ett samhälles strukturer och individers begränsande fördomar, påverkar också en relation starkt. Jag vet hur mycket A kämpade och vilken frustration han hade över att ”inte få ihop det”.

A hade full koll på tekniska evidensbaserade metoder att hantera beroendet, det hade han lärt sig under de många behandlingarna. Men samhället släppte aldrig in honom. Han var för evigt betraktad som utanförstående, en sån kämpe som gång på gång tog sats mot beroendet, och ändå fick han aldrig chansen på riktigt. Nu är det för sent. A fattas oss och åter igen vet vi att samhället förlorade för att det inte gjorde tillräckligt.

Det finns de som säger att allt är bra med den svenska missbrukarvården och den svenska drogpolitiken, att de t o m är föredömliga för andra länder. För A – så faen heller! Vila i frid du fine A!

Om du gillade texten - DELA i stället för att gilla!
admin

En reaktion på ”Ännu en. RIP Anders.

Dödsfallsstatistik i all ära, men… |Publicerat den  3:56 e m - Mar 20, 2016

[…] Mailet fick mig att tänka på alla mina vänner, bekanta och för den delen även släktingar som gått bort i förtid för att vården inte fungerat som den borde. Jag skäms lite över att jag tappat räkningen på hur många det är. Men jag kan se deras ansikten framför mig. Jag kan se den ca 20-årige killen som gick på AA och som tog livet av sig för att han inte fick någon beroendevård. Jag kan se Anders framför mig som jag skriver om här. […]

Lämna ett meddelande