Det behövs en sociolog för att se skogen

Professor Jan Blomqvist har skrivit en mycket intressant mastodontartikel om missbruksutredningen på Newsmill. Och nu om aldrig förr skulle man kunna säga ”Äntligen!” eftersom en inflytelserik person sätter fingret på ett antal av de problem som missbruksområdet dras men, en del av dem har undertecknad på olika sätt har försökt att föra fram i olika sammanhang men det har mest kunnat liknas vid en ökenvandring (förutom vad det gäller den allmänna kritiken som finns mot vår narkotikapolitik). Nåväl, till den intressanta artikeln.

Blomqvist tar upp att debatten hittills främst har rört de relativt ointressanta områdena ”huvudmannaskap” respektive ”substitutionsbehandling”, inte för att de är ointressanta utan eftersom, vilket också Blomqvist berör, de är två marginella problem i det stora hela. Förslaget om huvudmannaskapsförändring kom till utifrån en frustration över att missbruksområdet som en kommunal angelägenhet huvudsakligen har lett till att kommuner använder missbrukarvården som en budgetteknisk stötdämpare. Det har varit möjligt eftersom problemet är att området har mikroskopiskt (om än det) intresse rent politiskt, men utredningens förslag glömde att landstingen är lika självstyrande och lika politiskt utsatta som kommunerna. Alltså, same shit no difference, men debatten kom därmed att handla om maktcentra lokalt eller maktcentra regionalt, och så med inslaget om socialtjänstemännens betydelse och ev kompetens.

För den som vill ha en god vård är den debatten relativt ointressant, med undantag för en av de stora underliggande frågorna inom hela missbruksområdet men som ändå inte varit uppe till ytan i de hittillsvarande debatterna, frågan om vårdens medikalisering. Blomqvist berör  det, vilket jag återkommer till. Han berör det bland annat, men det är inte huvudpoängen som jag ser det, kring substitutionsbehandling, den andra debattfrågan som det blivit en ideologisk debatt om, vilket i sig är oerhört märkligt eftersom forskningen är glasklar kring deleffektiviteten hos den behandlingsformen. Frågan i sig är inte oviktig eftersom Sverige ännu ligger långt efter andra länder i att bygga ut grundformerna för denna vårdform (jag vill dock förfina den men det är en annan debatt), men proportionellt har frågan och den debatten fått allt för stor uppmärksamhet (främst på grund av att Moderaterna och Kristdemokraterna köpte KRIS osakliga kampanj). Mer väsentlig fråga är den som Blomqvist berör om att stärka individens ställning och inte vårdens innehåll och vad som ska vårdas, missbruksvården i sig dras ju med stora brister oavsett hur välfinansierad den är…

Ang individens ställning finns det som Blomqvist noterar ett antal förslag i utredningen som kanske kan vara bra, men det saknas också en hel del skarpa förslag, t ex de problem som varje individ med missbruksproblematik stöter på och utgör hinder, problematik kring diskriminering och stigmatisering. De är inte ens berörda, indirekt berör dock Blomqvist dessa då han pratar om hur missbruk utvecklas och vidmakthålls även om inte dessa båda aspekter är de enda faktorerna i denna process. Och det är just process som Blomqvist intressant är inne på när han tar upp problematiken att vården i dag utgår från ett medikaliserat synsätt där missbrukaren i sig anses biologiskt ansvarig för problematiken och kognitivt ansvarig för att ta sig ut ur problematiken, båda dessa saker är delar av ett medikaliserat synsätt som härskat länge över området. Bara centralordet evidens är ett exempel på detta, det mäts med ett medialiserat RCT-instrument, allt annat anses knappt vara kunskap och ingår därmed inte i områdets bibel – de nationella riktlinjerna. Riktlinjer som fått lite undanskymd kritik, och som är så genommedikaliserade som något någonsin kan bli, möjligtvis med undantag för sjukdomskonstruktionen i sig som föreståelsemodell för fenomenet missbruk. Blomqvists skrivningar om detta är mycket intressanta för den som vill förstå missbruk och den praktik, och politik, som omger området idag och som har sin beskärda del av att det ser ut som det gör med ökande negativa siffror på området.

Blomqvist argumenterar för att det krävs nytänkande och föreslår statligt finansierade lokala mottagningar som skulle arbeta mer tvärvetenskapligt och med respekt för områdets komplexitet och heterogenitet, jag tror dock att det krävs mer än så men förslaget är en mycket god bit på den väg som jag tror att missbruksvården måste ta framöver. För att det ska lyckas måste dels expertgrupperingar som utreder frågan, som den innevarande missbruksutredningen eller för den delen gruppen kring de nationella riktlinjerna sluta att vara så medicinskt dominerade, dessutom måste brukarperspektivet på allvar tas in i kunskapsområdet, trots allt är det så att den kunskap som förvärvas av oss som har egen erfarenhet av såväl vägen in i problemet, vägen runt i det virrvarr och mischmasch som kallas missbrukarvård och vägen ut ur problemet sammantaget i allra högsta grad ”evidens” om man bortser från n=1 problematiken och lyfter blicken lite.

Men den allra mest viktiga poängen med Blomqvists artikel handlar om samma problematik som jag kom fram till i min C-uppsats kring konstruktionerna i de nationella riktlinjerna, vi vet inte vad som ska vårdas… Blomqvist skriver:

Ett skäl till att utredningen hamnar i dessa abstrakta resonemang är sannolikt att man inte utgår från någon artikulerad uppfattning om vad slags problem det är som missbruksvården har att hantera.

Och det är essensen i problematiken på området idag (förutom bristen på politiskt intresse). Läsning av Blomqvists artikel anbefalles alla som är intresserade av och verksamma inom missbruksområdet!

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *