Narkotikapolitik i offentliga rummet

En person som tar allt mer plats i det offentliga samtalet om narkotika och narkotikapolitik är Alexander Bard (centralfigur bakom Facebook-gruppen ”Centrum för narkotikavetenskap”). Jag skrev om hans framträdande i Almedalen, och påtalade en del brister i hans resonemang, jag skrev om hans debattartikel i Aftonbladet, och påtalade en del brister i hans resonemang. Tyvärr finns det lite väl mycket brister, för i övrigt har Bard mycket klokt att säga om svensk narkotikapolitik.

Nu senast uttalade han sig i Nyhetsmorgon och Aftonbladet skrev en artikel om det. Och läsarkommentarerna ansluter till att det Bard har att säga om narkotika och narkotikapolitik är helt fantastiskt:

bardiab

Så vad var det nu senast Alexander Bard sa i Nyhetsmorgon, han påstod att den svenska narkotikapolitiken innebär att man ”kastas i fängelse om man drar en lina kokain” (12:20 in i klippet). Det är inte sant, det är en falsk bild Bard sprider, och det är väldigt väldigt onödigt.

Efter det uttalandet ifrågasatte han (12:55 in i ovanstående klipp) varför vi ska låsa in folk i 12 år i fängelse när de inte skadar andra än sig själva, ”då behöver de ju hjälp” uttryckte sig Alexander Bard. Detta är ännu ett exempel på Bards retorik där han använder sig av debattknepet lögnen, det finns ingen i Sverige som blir inlåst i 12 år för att de skadat enbart sig själva, 12 år är ett straff som förekommer vid grovt narkotikabrott aka langning och där personer hanterat stora mängder narkotika. Och det är 100% klarlagt att missbruk skadar individer, socialt, fysiskt och psykiskt, så langar man stora mängder narkotika skadar man andra, den skadan bedömer vi straffmässigt till 12 år ibland, men då handlar det som sagt var om något helt annat än det Alexander Bard påstår.

Sedan fortsätter Alexander Bard (13:20) med att man ska fråga narkomanerna själva, och så påstår han att narkomanerna har en organisation i Sverige som heter Svenska Brukarföreningen. Den uppgiften stämmer inte heller, Brukarföreningen är inte en organisation för narkomanerna i Sverige, det är en organisation för den delen av narkomanerna som har sysslat med heroin och andra opiater och som verkar för att tillvara intressen främst för individer inom substitutionsbehandling. Skattningar från CAN gör gällande att ca 30% av antalet tunga narkomaner (som totalt uppgår till ca 30 000) har heroin som sin huvuddrog, och Brukarföreningen har ca 1 500 medlemmar.

Lite senare presenterar Bard sin livsfilosofi, varje människa måste ha friheten att själv bestämma och själv upptäcka om t ex narkotika är bra eller dåligt, förbud handlar enligt Bard bara om moralism, och det här låter kanske bra, på ett väldigt enkelt och ytligt plan. Förbud handlar t ex om att vi som samhället kommit fram till att vissa saker och ting är dåligt, skadligt, oönskat, därför har vi t ex förbud mot att köra på vilken sida av vägen som vi själva känner för, även om vi anser att det vore coolt att upptäcka själva vilken sida av vägen som känns roligast att köra på. Erfarenheten, vår samlade kunskap, har lärt oss att om vi blandar vänster- och högertrafik så leder det till samhällsskador, därför får vi inte köra som vi vill. På samma sätt fungerar narkotika, vår samlade erfarenhet har visat på att narkotika leder till samhällsskador, därför är narkotika illegalt. Att vi sedan kan göra mer för att minska dessa samhällsskador, t ex bygga ut vården, arbeta hälsopreventivt med sprututbyten etc är en annan sak.

Sedan håller jag inte alls med artikelkommentatorerna ovan om att Kaspersen inte kunde svara kring det faktum att för vissa droger kan det inträffa att en enda gång blir dödlig, så är fallet med t ex opiater, så är fallet med vissa s k ”nätdroger”, och under vissa omständigheter även fallet med centralstimulerande (t ex kokain). Bard ställer tankefiguren att gå över gatan som mer dödlig än att första gången ta en drog, problemet är att det är inte likvärdig jämförelse, när du går över gatan kan du se dig omkring, när du tar en ”nätdrog” kan det vara så att du inte har en aning om vad du får för drog, det kanske inte ens är det som står på påsen som ligger i påsen (som var fallet med den danske ägaren till en webshop som sålde nätdroger, där tillverkaren i Kina stoppat en helt annan drog än den angivna i leveransen). Sådan är verkligheten kring droger, en helt annan än den som Bard amatörfilosofiskt resonerar om.

Sedan som sagt var, i en del detaljer om den svenska narkotikapolitiken, t ex talet om vård i stället för straff, har Alexander Bard viktiga synpunkter. Och detta uttrycker Alexander Bard på ett sätt som verkar ”gå hem” bland många. Mot honom ställs figurer som RNS Per Johansson som verkligen tar avstånd från vetenskapliga rön kring skademinskning och har moralism och signalpolitik som utgångspunkt, i likhet med en annan känd företrädare för narkotikapolitiken i det offentliga rummet, minister Maria Larsson. Den senare vet jag egentligen inte vad hon har för utgångspunkt, mer än att hon pratar om barnen och prevention i varannan mening, och allmänt ger intrycket av att vara okunnig och oinsatt. När dessa tre ställs mot varandra i det offentliga samtalet då vinner Alexander Bard.

Om du gillade texten - bidra gärna genom att sprida den!

0 reaktion på “Narkotikapolitik i offentliga rummet”

  1. Att nätdroger är farliga för att man inte vet vad det är i påsen och att det inte finns tillräcklig forskning kring dem är alldeles korrekt. Detta problem skulle vi dock slippa om narkotika inte var olagligt. Då skulle ingen marknad finnas för nya, obeprövade droger, utan folket skulle kunna hålla sig till beprövade droger där vi faktiskt vet väldigt mycket om hur de ska användas och inte.

    1. Jag är inte lika övertygad om att efterfrågan på ”nätdroger” skulle försvinna enbart pga en legalisering, däremot skulle den säkerligen minska en hel del. Problemet med en legalisering av droger är att det skulle få en rad negativa konsekvenser som ökad tillgänglighet på droger automatiskt för med sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *